När jag fick en snigel på ögat

Det är klart man ska betala tv-licens! Jag tillhör de där duktigt präktiga människorna som tror på lagar och regler. Ja, jag försöker faktiskt följa hastighetsbegränsningarna på motorvägarna, svara ärligt i min deklaration och när jag en gång efter ett ICA-besök hittade en burk krossade tomater i barnvagnen gick jag tillbaka och betalade den.

Jag tror på idén att vi alla betalar för vissa saker t ex sjukvården och samhällsservicen och att de som har oturen att behöva sjukvård eller socialhjälp då kan få det. Om det inte är jag, kan jag ju bara vara tacksam för det.

Så självklart tycker jag att man ska betala tv-licens. Kanske just licens inte är det bästa sättet att lösa frågan, varför inte ta det av den vanliga skatten till exempel, men nu är det ju bestämt så och då får man acceptera det.

Men så är det det där med moral och etik. Etik är visst den uppfattning man har om hur det ska vara och moral det sätt man verkligen agerar på.

När jag flyttade hemifrån hade jag först ingen tv. Sedan fick jag låna en liten svartvit i ett halvår av en kompis. Då tänkte jag aldrig på tv-licens, visste nog inte ens vad det var. Sedan köpte jag en begagnad tv. Då var mamma med och försäljaren berättade att om man var skriven hemma behövde man inte betala egen licens. Åren gick och jag slutade vara skriven hemma. Då och då tänkte jag att man nog borde ta och börja betala tv-licens. Men av någon anledning hamnade det alltid längst ner på "att-göra-listan". Det där att ringa ett samtal och säga:
- "Hej, kan jag få betala 1800 kronor för något som jag redan har tillgång till"

Teven som varit begagnad och dålig och därmed ett svepskäl för att inte ringa byttes ut, ekonomin som varit skral,och ännu ett svepskäl, förbättrades och en sambo flyttade in. Vi var helt överens om att man ska betala tv-licensen. Förutom allmän laglydighet så gillar vi dessutom SVT:s program och ogillar reklamavbrott. När det kom en blankett i brevinkastet fyllde vi i nästan alla uppgifter. Men ingen ville stå som innehavare av teven och bli registrerad hos radiotjänst. Lappen låg framme i en vecka, men hamnade sedan i pappersinsamlingen ni märker vad präktigt!.

När jag två veckor senare fyllde år så ringer det på dörren. Kanske ett blomsterbud eller något annat kul tänker jag och ler vackert mot den hyfsat jämnårige kille med trevligt utseende som står utanför min dörr.
Han ler tillbaka.
- "Vi ser i våra papper att du inte har anmält ditt teveinnehav", säger han, "men om du bara tar och fyller i här så ska vi ordna det" snacka om serviceminded...

Mitt leende slocknar, jag blir blossande röd och börjar ångestskämssvettas över hela kroppen. Jag märker hur någon hemsk instinkt vill få mig att börja kräkas ur mig bortförklaringar, men som tur är trycker jag tillbaks den instinkten, biter ihop läpparna och utan ett ljud fyller jag i den förhatliga blanketten.
- "Tack för födelsedagspresenten", säger jag med ett snett leende när jag lämnar tillbaks den. Han tittar på mitt nyss ifyllda personnummer,
- "Ja Grattis får man väl säga", säger han. När dörren stängs blir jag en liten blöt pöl på golvet, så otroligt pinsamt känns det att bli påkommen som en snyltande parasit.

Men efter ett tag blir jag förbannad. Jag fick inget straff, ingen restavgift för alla de år jag inte betalat utan fick bara börja betala en vanlig tv-avgift. Som den smitare jag var borde jag ha straffats lite mer.

Summan av kardemumman är att systemet funkar så att det är helt riskfritt att skita i licensen, det kräver en viss ansträngning att anmäla sitt tv-innehav och om man inte gör det kan man se på tv ändå.

Det är egentligen ett under att så många hushåll betalar!

Av Anna Linusson 25 jun 2003 11:51