Centralstationen - Dunderklumpen

Normalt river jag ner tillbehören, den lilla mjölktetran, två rör med socker, jag vet, det är för mycket, en servett och en liten vit sked, plast, i fickorna på min gröna anorak, tar mitt kaffe och gör i ordning det på tåget. Ibland står det någon jävla fåne och gör i ordning sitt kaffe där, framför automaten, fan, öppnar sockerrören, två, tar bort folien från den lilla mjölktetran och sprutar ut innehållet i koppen, tömmer sockret och rör runt med plastskeden, sakta, i en evighet, fan, tåget går, om en minut, jag hinner inte, fan, flytta på dig din jävla idiot. Men nu hade jag tid, ibland blir det så, klockan var bara tio i, tåget gick fem i, så jag fyllde fickorna och satte mig i cafedelen för att göra i ordning min morgondos av den bruna drogen.

Jag är klar, färdig, har börjat samla ihop resterna, liken från min lilla morgonritual i servetten och pular ner skräpet i fickan, den högra, på anoraken när han dyker upp, Dunderklumpen, med sin stora gröna millitärmössa med varma hundöron, björnfittan kallade fänrik den, modellen, om jag inte missminner mig och en orange liten poncho med reflexer runt kanterna, en sån som skolpoliser har. Den är för liten och sitter tajt runt halsen som någon sjuk kombination av scarf och haklapp. Jag rös vid tanken på hur monstret framför mig fått tag på den, låg det en liten livrädd unge i ett dike någonstans i närheten och grät? Kanske, det fick jag inte reda på. Nej.

Idag hade han något viktigt att säga till världen, men det gick inte, nej, idag stapplade orden ur munnen, likt skadeskjutna uteliggare haltar de fram genom spritångorna i riktning mot mig.

Direktörens.

Gorillor.

I parken.

Pistoler.

Nej.

Kanoner.

Han är rädd och vill gömma sig på toaletten och behöver fem kronor. Fem kronor, fan, för att pissa, va fan.

Jag brukar lämna dörren öppen när jag är klar, öppna, låsa sen släppa dörren så låskolven hindrar den från att stängas ordentligt, så slipper nästa stressade, sprängfyllda blåsa, fipla i fickorna efter en femkrona så han kan slinka in och utföra sina behov på ett mer civiliserat sätt än sittandes uppflugen på den lilla runda pallen likt en fågel inne i fotoautomaten med sin lilla skrynkliga polare mellan tummen och pekfingret pissa på golvet inne i fotoautomaten. Det ska han fan inte behöva göra igen, fan vad han skämdes, så jag låter dörren stå olåst när jag är klar med mitt.

Det är mitt bidrag till mina medmänniskor på Centralstationen. Men nu är det någon liten jävel som går och stänger dörrarna efter att de använt toaletten, gratis tack vare mig, men, nej, de låser dörren som vanligt. Själva var de glada att slippa betala, fipla efter en femkrona djupt i fickorna men de låser dörren ordentligt när de är klara, för inte stafettpinnen vidare, nej. Fan.

Jag har vissa problem att avgöra vem av oss som är elak. Du som stänger dörren framför näsan på nästa besökare eller jag som berövar städbolaget som sköter städningen från en del av intäkterna, vem är elakast, jag eller du? Jag vet inte. Vet du?

Av T.L Stjerna 18 jun 2003 10:22