Porträtt av en dam

som alltid när vi ses, en annan gång, långt tidigare, flera år och jag är yngre, mycket yngre än nu, egentligen på tok för ung för att vara här, ensam, är hon dyblöt, det är snart även jag.

För det firas nyår och då flyger vattenballongerna genom luften, tjock så man kan skära bitar ur den, luften alltså, inte bara barnen kastar, nej,

alla,

tanter,

gubbar,

poliser,

tyskar,

munkar,

alla. Ja.

Vi hoppar och duckar under artelerielden bestående av ballonger, gula, röda, fyllda av vatten från floden,

brunt,

smutsigt,

ingen går säker, nej, allt ska blötas ner, enligt traditionen, hon är utsmyckad i röda och gröna smycken, klädd i fina tyger, tvättad och rengjord, enligt traditionen. Inte ett spår från hennes tidigare besökare. Vi klarar oss, inte torrskodda, nej, men snart befinner vi oss i säkerhet, ensamma, hon och jag, tillsammans, ensam, dyblöta båda två, inte bara hon, nej, utan även jag, ensam, på det lilla billiga hotellet nere vid floden.

Där får jag tag på ett litet rum, ett rum som så många andra rum, tak, golv, väggar, fyra, där somnar jag, ensam, på rygg, i sängen, ensam,

plötsligt,

direkt,

slocknar som en lampa,

klubbas,

medvetslös,

utmattad.

Jag vaknar av att det surrar från takfläkten som börjar rotera åt fel håll, suger istället för att fläkta, drar åt sig all luft, vänder mina lungor ut och in, ut genom munnen. Jag klamrar mig fast i sängen, skriker, livrädd, för att inte strimlas av monstret i taket.

Men nu, flera år senare och jag kommer till henne söderifrån så är hon inte dyblöt tack o lov, nej, men fuktig, som alltid, hon tar emot mig, sluter sig runt mig, omfamnar, kysser, hon är varm och fuktig, len, luktar,

rostade kastanjer, marijuana, billig, men ack så stark asiatisk vodka och mjukt av kvällsregn.

Trotts att jag redan känner henne väl, inte på det viset men på många andra vis så lockar hon redan ikväll med löften om spännande möten och äventyr som jag bara hört talas om sena nätter hemma i Stentuffa Västerås och vi eldar i öppnaspisen hemma hos föräldrarna till min kamrats nya flickvän och han talar, nej, viskar, berättar om deras möten, viskar så inte den nya flickvännen som sover i soffan ska vakna.

Hemligheter.

Saker bara hon kan.

Gränder,

fyllda av frukter,

inte förbjuda men ändå underbara,

dadlar,

apelsiner,

bananer,

små,

söta, mycket sötare och mindre än hemma,

wokade kastanjer.

Underbara historier om

hasardspel,

ormgift,

myter,

tempel,

munkar,

och

spågubbar

som har dåliga nyheter.

Jag kommer inte kunna träffa en kvinna,

som vill ha ett seriöst förhållande,

de närmaste åren.

Nej,

de vill bara ha lite skoj, ett tag, tyvärr säger han, vadå tyvärr, undrar jag, var det allt, var det den dåliga nyheten, undrar jag, det kan jag leva med, om jag lever så länge, jodå, ett långt liv såg han i ormblodet.

Men, nej. Jag vinglar och har inte huvudvärk, nej, det är mer som att en gigantiskt elak och uråldrig kräfta sitter i skallen, högra thalamus konstaterar doktorn senare, och tuggar i sig delar av min hjärna som jag inte längre behöver om jag kan finna mig i att inte kunna använda min vänstra sida och knata omkring med världshistoriens tyngsta huvudvärk, jo jag lovar, ni har aldrig varit i närheten, och finna mig i att världen fladdrar och allt ekar som om jag har en plåttunna fäst runt vardera örat.

Fan, borde åkt hem, för länge sedan, besökt doktorn, det visste jag, istället gav jag mig av uppåt, norrut, men först söder, neråt, tre dagar och sen två dagar norrut, tillsammans med John, en engelsk sodomit, men det erkänner han aldrig, nej, för att umgås med henne ett par dygn innan det bar av hemåt.

Jag höll krabban, nej förlåt, kräftan i schack, eller ja, värken, smärtan, symptomen, borta, det var vad jag kunde, med hjälp av blåbären de har här nere, små, runda, blå, valium, doserade för elefanter, inte människor, men här bryr de sig inte så mycket om bieffekter som vi, hemma, där jag bodde och arbetade, när jag var tvungen eller kände för det, rätt ofta faktiskt. Fast här hos henne gick de inte att få tag på, nej, om man inte hade intyg hit o dit o lapp från doktorn, vilket jag såklart inte hade, nej, men jag tog vägen förbi Krabi, istället för att bege mig direkt till henne, hon skulle vänta, en dag mer eller mindre spelade ingen större roll, vi skulle nog hinna bekanta oss och ha lite roligare än vi hade sist, när hon var dyblöt, vilket visserligen var roligt på sätt o vis, jag spenderade hela tiden med henne inne på ett billigt hotellrum, ensam, men med henne, ensam.

Krabi, John visste en massa saker, han studerade på universitet hemma, bland annat visste han ett litet apotek i Krabi, där de så fort man viftade lite med några extra Bhat hivade blåbär över disken, i en strid ström, så det blev Krabi, där John stannade kvar och jag fortsatte upp till henne.

Jag somnar på rygg i en säng, sängkläderna är stela, stärkta av minnen från möten mellan unga kvinnor och gamla män, fan, men jag har mitt eget sovsäckslakan, en korv, en kokong i tunt bomull som skyddar mig från vilka äckliga minnen sängen nu kunde tänkas ha, där ligger jag insvept som en fjärilslarv och svettas tillsammans med henne, hon är varm och fuktig, återigen sluter hon sig, runt mig, omfamnar mig, varm, fuktig, skön, jag somnar, i hennes värme, drömmer, väggarna försvinner bort från sängen, rummet är enormt, oändligt, utan slut, ett litet ögonblick, sen far de ihop,...

fortsätter i porträtt av en dam forts...

Av T.L Stjerna 14 jun 2003 13:47