Som snö?

Jag landade just, efter flera månader av fall. När jag sedan såg mig omkring slog det mig att allt jag någonsin haft var borta.

Vet inte när det började, men nu gråter jag - i min ensamhet. Jag försökte stänga in lyckan, hålla i, kravla mig fast, men ju mer jag kämpade, ju tyngre blev allt.

Har du någonsin tagit upp snö i din hand? Som efter ett tag börjat smälta? Du håller hårdare och hårdare och snön smälter fortare och fortare - och hur du än gör försvinner allt till slut, slinker igenom dina fingrar, rinner ner från din hand som är krampaktigt knuten runt snön? Precis så känns mitt liv!

Det tog ett tag innan jag märkte att min omgivning börjat smälta, men när jag gjorde upptäckten greps jag av panik. Istället för att då lägga allt i en frys och låta allt frysa och bli starkt igen grep jag tag i det och allt försvann.

Jag ligger på min säng och gråter, under mitt med omsorg ihopsydda överkast. Gråter - som den lilla patetiska varelse jag är. Jag känner mig LÅG, ligger och funderar över vad som är värt någonting och känner den fruktansvärda känsla av ovetskap om världen utanför, som jag ibland känner. Mina tankar snuddar vid tanken om meningen med livet - som kan vara svår att förstå ibland.

Jag är en ynklig, förvirrad, barnslig tjej som sällan gör sin mamma besviken. Jag var på ungdomsriksdagen och lekte "monster & inc" - där monstret skulle jaga incarna eller ynkarna vet inte riktigt hur det stavas... och ynkarna skulle springa iväg och söka skydd.

Det är min verklighet - jag är en "ynk" som hela tiden jagas av stora skräckinjagande monster i form av måsten, krav, vägsjäl och förvirrade och ovälkomna känslor. Det får en att vilja gömma sig...

...och det är det jag gör, när jag kryper ner i min säng, slår på hög musik, stänger av omvärlden och gråter en skvätt.

Det är inte lätt att vara ung, liten och förvirrad i en stor och tuff värld där man måste veta vad man vill - och satsa för att komma nånstans.

Av Stina Lyngmark 08 jun 2003 11:07