När kommer nästa homofilm?

Stan Lee, geniet bakom det amerikanska serieförlaget Marvel Comics, har i över fyrtio år ensam fått agera som ambassadör för det amerikanska fenomen som de senaste åren genomgått en pånyttfödelse genom sitt inträde på den vita duken: superhjälten.

Allt började på trettiotalet när den kanadensiska föregångaren och numera konkurrenten till Marvel, DC Comics, skapade Superman - the original amerikansk superhjälte. Marvel, liksom den övriga amerikanska befolkningen - tja, åtminstone den manliga-yngre-tonåren-och-uppåt-delen av befolkningen - bevittnade storögt det allt större växande, tecknade, blå-röda fenomenet, och till slut skakade Marvel liv i sig själva, plockade upp hakan från golvet, och gjorde det som man alltid bör göra med en bra idé: kopierade den.

Superman kommer för alltid att i grunden stå modell för kommande superhjältar, och precis som DC insåg Marvel det geniala i att utrusta en man eller kvinna med krafter eller förmågor kraftfulla nog att erövra/rädda vår värld och dess universum, ge honom/henne en hemlig identitet, en not-of-this-world-kropp, och stoppa in allt i en definitely-not-of-this-world-Halloween-kostym, modell deluxe.

Hur man än vrider och vänder på det så är det alltid ett attribut hos den klassiska, amerikanska superhjälten som står i fokus: dräkten. Eller, i vissa fall bristen på dräkt... Vi pratar manteln, de spetsiga fladdermössöronen, spindeldräkten, Stars and Stripes-trosorna med matchande topp, och sist men, bostavligt talat, inte minst: den gröna huden, med medföljande söndertrasade attiraljer.

Alla dessa dräkter dök upp mellan serietidningspärmarna efter att Marvel kopierat DCs framgånsrika koncept. Superhjältarna som fick den otroliga äran att bära dessa klassiska utstyrslar döptes av Stan Lee och hans lärjungar till Batman, Spider-Man, Wonder Woman, och Hulk. Dessa karaktärer ackompanjerades på ett aldrig upphörande rullande band av ett oändligt växande antal nya superhjältar, den ena manliga lika välfylld med ryssfemmor som den andra kvinnliga hade välfylld BH.

Några av de karaktärer som dök upp i kölvattnet efter de ovan nämnda var den grupp av superhjältar som kollektivt döptes till X-Men. Serien, från början skapad av Stan Lee tillsammans med Jack Kirby, har under ungefär fyrtio år utvecklats till den kanske bäst säljande i Marvels eget lilla universum, och att den, likt sina närmaste seriesläktingar, en dag skulle transformeras till film har alltid funnits i varje serienörds medvetande.

Det tog ett tag innan Marvels och Stan Lees skapelser var redo för det stora steget, och det var överraskande nog den relativt okända serien Blade som fick äran att förvandlas till spelfilm först. När filmen, med samma namn och med Wesley Snipes i huvudrollen, 1998 oväntat blev en kassasuccé låg vägen plötsligt öppen för Marvel, och nästa serie att vandra på denna väg och in på vita duken var X-Men.

Filmen, regisserad av Bryan Singer, var allt Marvels och X-Mens fans hade önskat sig. Den var extremt välcastad det har sagts förut, men Hugh Jackman är född att spela världens genom tiderna, och för all framtid, coolaste superhjälte, Wolverine..., berättad i ett rappt tempo med superba specialeffekter Wolverines klor... och fighting-scener, men ändå inte på långa vägar så hysterisk som filmer baserade på tecknade serier lätt kan bli. "X-Men" var snarare återhållsam, och tonen i filmen var snäppet mörkare än vad alla hade trott. Nazism, facism, statlig kontroll, åsiktsregistrering, utanförskap - not your average superhjälte-filmatiserings-ingredienser.

Och i år kom så uppföljaren, "X2" - enligt Magnus Hansson "en homofilm", förlåt, "en högkommersiell homofilm" till och med, och "ett alldeles för långt dravel". Jag har aldrig riktigt förstått mig på fenomenet med personer som går på bio och ser filmer av den här sorten, och som sedan spenderar en med all säkerhet ohälsosamt lång tid med att bajsa på filmen i texter publicerade i tidningar som till exempel Sourze.

Vad förväntar man sig egentligen när man sitter där i biofåtöljen och väntar på att alla reklamfilmer och filmtrailers ska ta slut? En ny "Citizen Kane"? Varför verkar det som om det bara är jag som tar amerikansk high concept-film för vad det är?

En otroligt open minded Magnus Hansson tycker att "sagofigurer bör hålla sig i sagovärldar", och att "önska ironi vore väl att begära för mycket". Det kan du ge dig fan på att det är - bara för att en film handlar om ett gäng mutanter i tighta dräkter så behöver ironi inte blandas in, tvärt om. Styrkan i både "X-Men" och "X2" ligger till stor del i bristen på ironi, och känslan att Bryan Singer verkligen bryr sig om seriens fans. Filmen är ju ändå först och främst för dem, för oss.

Vi som kan släppa taget om verkligheten för en stund, slappna av, och luta oss tillbaka. Vi som inte kräver att en film måste vara "grå" som i verkligheten, utan kan acceptera att den är i svart och vitt, precis som det amerikanska tidningsorginalet. Vi som inte ser homo-anspelningarna, bara homo superiors kamp för en existens tillsammans med homo sapiens.

Frågan är bara, när kommer nästa homofilm? Jag kan idag knappt bärga mig. Kan ni er X-Men-historia så såg ni vad som komma skall i slutsekunderna av "X2". Kan ni den inte så ska jag berätta för er: Jean kommer tillbaka...

Av Niklas Matsson 28 maj 2003 10:20