Ibland är jag ute och går

Vissa säger att de inte finns, tjejerna alltså, som dyker upp när man blivit publicerad, men det gör de, tro mig. De finns i massor och de skriver alla poesi, dålig poesi som hon envist ville läsa för mig när vi gick där i varma majkvällen. Tillsammans, inte på det viset, inte tillsammans utan vi gick bredvid varandra och pratade, eller ja, hon pratade, jag lyssnade, ibland, jag var inte på humör, men jag lyssnade ibland, så mycket kunde jag bjuda till tyckte jag. Det var mycket hjärta smärta och vassa knivar som skär genom ensamheten och sånt. Typ i botten på varje flaska finner hon sig själv och så vidare, ja ni hajar jag gick där och led. Inte för att jag på något sätt kunde bedöma hurvida det var bra eller ej, men låt oss säga att det inte föll mig på läppen, det gör det sällan. Hon var trevlig och så, när hon höll tyst och det gjorde hon inte. Som de andra var hon inte religiös men trodde på någonting, i sitt tidigare liv hade hon varit indian, eller levt i Egypten, hon var inte riktigt säker, hon hade tatueringar med asiatiska motiv och när hon läste mina texter kände hon att vi möts förut, i ett tidigare liv. Hon ville leva livet fullt ut och tjatade om att man skulle fånga dagen.

Carpe diem sa hon. Och egentligen betydde det att hon hade varit au pair i London och antagligen hade piercat sig i muffen. Vi åkte ner för rulltrappan, hon pratade. Vi fortsatte i gångtunneln under Ringvägen. Då dök han upp, i andra änden av den korta gångtunneln, skinnbulen,
skinnskallen, nynazisten i tajta vitblekta jeans uppvikta halvvägs på smalbenen så man såg de hårt snörade kängorna som inte längre blänkte renrasigt utan var normalt sunkigt förortsslitna, som någon jävla skräpgens sneakers, men fittan till socialkärring vägrade ge honom förskott så han hade inte kunnat köpa nya.

- Sieg heil! Sieg heil! Sieg heil!

skrek han inte, han var ju ensam men jag hörde det i huvudet och knöt händerna i magfickan på annoracken tittade rakt fram och fortsatte förbi honom. Hon dröjde lite och drog mig i armen.

- Såg du vilket jävla svin.

- Skit i han, tyckte jag.

Hon hade sina principer och kunde inte.

- Haru liten kuk eller? skrek hon åt hans breda rygg och viftade, fjolligt men aggressivt, med sina spinkiga armar.

- Din mamma, din mamma, din mamma har en penis!

skrek jag inte, för då hade jag garanterat åkt på stryk.

Han stannade och tittade på oss med djupt sittande små stålgrå ögon under den låga, tjocka, tjock som pansarplåt, pannan och hon fortsatte.

- Du är så jävla patetisk bara så du vet, skrek hon och jag drog henne i armen bort från honom.

- Skit i honom, sa jag och lyckades få henne med mig bort, vidare i den mörka gångtunneln.

Vi går vidare.

Hon är arg.

Jag var feg tyckte hon.

Antingen är man med eller emot, de ska fan inte få komma undan.

- Vad hoppades du kunna uppnå undrade jag surt, förutom att en av oss, det vill säga han eller jag, troligen jag, skulle hamna på akuten och få käka ur plastslang resten av livet.

För hon skulle ju klara sig, det var ju jag som skulle få ta emot snytingarna och sparkarna. Och varför? För att hon inte kunde lägga sina principer åt sidan och vara praktisk ett tag.

Jag var ynklig, sa hon.

Och jag undrade för mig själv om jag skulle behöva ta det här? Jag, den stora poeten.

Vi står mitt emot varandra

på Storagatan,
på bron
över Svartån
och grälar.
Hon gestikulerar och fräser.

Det trodde jag inte om dig!

- Haru liten kuk eller?
Det var hennes favoritargument.

- Vad fan hoppades du kunna uppnå? försökte jag.

Hon fräser nedlåtande mot mig.

- Fattar du inte...

- Dra åt helvete! skrek hon och jag lyckades motstå impulsen att undra vad jag skulle hem till henne att göra?

Sen gick hon vidare på Storagatan. Med näsan i vädret, stolt över att ha lämnat mig kvar

ståendes

ensam

på Storagatan

i centrum av stentuffa Västerås.

Men vad fan!
Om jag skulle fortsätta till Farbror Blå, där polarna satt, dit jag varit på väg när hon hade dykt upp och vi slagit sällskap, så skulle ju jag också gå åt det hållet och vi skulle gå där bredvid varandra fast vi inte längre gick tillsammans. Det skulle kännas jävligt fånigt. Skit också! Jag vände om och gick tillbaka över bron, förbi Leander, TajMahal, under Ringvägen upp för rulltrappen och Oxbacken i min tajta gröna annorack och mina alldeles för stora brallor.

Fan.

Fast det var rätt komiskt ändå. Det skulle bli en bra story.

Av T.L Stjerna 27 maj 2003 15:33