Europa måste sjunka ännu längre ner

Sveriges motsvarighet till Hollywood, "Trollywood", och dess förgrundsgestalt of the year, Lars von Trier, förlorade i årets tävlingar på mållinjen, och den danske auteuren tvingades tillsammans med sin kvinnliga huvudrollsinnehavare, Nicole Kidman, se sitt verk "Dogville" bli överkört av amerikanske auteur-kollegan, Gus van Sant, i hans sprillernya "Elephant".
Van Sant kunde i år åka hem med ett leende på läpparna, och en Palme dOr och Prix de la mise en scène i bagaget.

Detta nederlag sved med all säkerhet en hel del för USA-skeptikern von Trier, men även för den europeiska filmbranchen som helhet. De europeiska filmskaparna vill ju så gärna, vad de än säger, vinna de stora och fina priserna, och i och med att de inte får vara med och leka på riktigt med de stora pojkarna under den årliga Oscar-galan, tja, då är ju Cannes den stora chansen.

Europeisk film är idag inte, och kommer nästan med all säkerhet aldrig någonsin att bli, lika stor som de amerikanska Hollywood-produktionerna. Med "stor" menar jag, först och främst, inkomstbringande. Auteurer hit, visioner dit, och konst up my ass - europeisk film vill innerst inne bada i cash och dominera den internationella Box-Office-listan liksom sin amerikanska kollega, eller ska jag kanske säga, konkurrent.

Problemet är bara att Europa vill inte "sänka" sig till Hollywoods nivå.

Här pratas det, som sagt, fortfarande om integritet, visioner, och konst, och samma gamla europeiska stofiler sitter fortfarande kvar i regissörsstolarna, fast numer med personlig assistent och dropp inkopplat. Hollywood har för länge sedan lämnat allt det där bakom sig, och där pratas det numer om conglomerates, mergers, och advertisement, och gamlingarna har fått lämna plats för nya regissörer som varvar långfilmsprojekten med musikvideoinspelningar.

Jag menar, ta bara Sverige som exempel. Det är idag 2003, och Ingmar Bergman - visst, en av filmhistoriens största, men nu 130 år gammal - är fortfarande den regissör vars projekt nämns med störst vördnad. Sveriges unga och nya filmregissörer - jag tror att de i skrivande stund är tre stycken - har tur om de får regissera en film varje decennium, och om de får ett litet bidrag.

Där har vi ännu ett bra exempel - bidrag. Om man går in på Svenska Filminstitutets hemsida - www.sfi.se - kan man läsa följande angående det svenska filmavtalet och filmstöd:

"Vilka som är berättigade stöd från Svenska Filminstitutet avgörs av Svenska Filminstitutets styrelse som anlitar fem filmkonsulenter och en nämnd bestående av en konsulent och ytterligare fyra ledamöter. Styrelsen bör i regel följa konsulenternas och nämndens bedöming, avsteg från detta ska motiveras särskilt".

Va?

Det sitter alltså fem personer och bestämmer vilka filmer som ska produceras här i Sverige. Jag orkar inte ens sätta mig in den politiska kopplingen till SFI, men det känns som om svensk film skulle må bra av en studieresa till Hollywood, och en 5 poängs grundkurs i filmproduktion á 2003.

Europeisk film, med Sverige inkluderat, skulle må bra av lite förändring, och jag tror helt ärligt att det bästa receptet på filmproduktion finns att köpa i Hollywood.

Om Roy Andersson skulle skaffa sig en agent och en manager så kanske vi snart skulle mötas av "Sånger från andra våningen"-collectibles i våra Happy Meal. Idag måste man faktiskt "sjunka" till den nivån, till Hollywoods nivå. Det är där cashen, Cristal-flaskorna, och Oscar-statyetterna finns.

Av Niklas Matsson 27 maj 2003 09:53