Gläd dig åt alla dina utanförskap

Varje tid har sin uppsättning språkliga rökbomber som fördunklar tankehimlarna och på senare tid har jag reagerat på ordet "utanförskap". Jag vet inte när det dök upp i svenska språket, men jag har alltid tyckt att det är ett deprimerande ord. Det är psykologiserande och det försöker få oss att tycka synd om eller skuldbelägga de hjälplösa stackare som hamnat utanför en större gemenskap i stället för att urskilja de konflikter och orättvisor i samhället som stöter ut människor.

Värst är ordet ändå när det används i EMU-debatten och frågan ställs "Vad innebär ett svenskt utanförskap?" Motsatsen - ett medlemskap i EMU - låter ju i sig så oerhört mycket bättre. Redan genom att ställa medlemskap mot utanförskap ger man nej-sägarna dåligt samvete.
Problemet är bara att allt beror på vad man är medlem i. Ett medlemskap i exempelvis en nazistisk organisation tycker nästan ingen är bra. I ett sådant fall anser en förkrossande majoritet att ett utanförskap är ofantligt mycket värdefullare, framför allt moraliskt. Den europeiska monetära unionen är naturligtvis inte något så avskyvärt - jag tog endast ett drastiskt exempel - men den fråga som måste ställas i fallet med EMU är: Vems utanförskap står här egentligen på spel? Svenska folkets eller de politiska makthavarnas?

Argumentationen brukar ju vara den att ett utanförskap gör det omöjligt för "oss" att påverka vad som sker inom EMU. Dock haltar den tankegången. Själva grundidén med den europeiska monetära unionen är nämligen att den europeiska centralbanken, med säte i Frankfurt, enligt fördragstexterna helt enkelt inte får låta sig påverkas av folkvalda politiker; räntan ska sättas av ett antal experter.

När det gäller den penningpolitik som ska bedrivas kommer svenska politiker vid ett medlemskap definitivt inte att kunna påverka någonting. Ja, det är till och med så att politikerna helst inte bör kritisera den europeiska banken. När den tyske finansministern Oscar Lafontaine för några år sedan tog av sig sin munkavle - munkavlar är inte någon svensk specialitet även om de är vanligast här - och kritiserade banken för att dess räntepolitik hämmade tillväxten och därmed ökade arbetslösheten tvangs han avgå.
Så även vid ett medlemskap står de folkvalda politikerna där med sitt utanförskap. Det folk som valt dem lär också, i synnerhet i kristider när vi står utan egen riksbank och utan egen valuta, känna utanförskapet växa. Och detta på grund av EMU-medlemskapet!

Jag tror att när de svenska politiker som säger ja till euron hotar med utanförskapets spöke så är det den översta politikerklassens sociala gemenskap med de andra politiska eliterna i Europa som de är rädda att gå miste om. För en europeisk stats- eller finansminister innebär ett medlemskap i EMU lite högre status på det personliga planet och det känns bättre att tillhöra gänget. Det besvärliga, ur demokratisk synvinkel, är bara det att en finansminister i första hand faktiskt ska vara ansvarig inför den väljarkår som valt henne eller honom, inte inför ministerkollegerna i EU.

Sommaren har kommit. Gläd dig åt alla dina utanförskap och alla de tyngande medlemskap du slipper.

Av Göran Greider 22 maj 2003 09:25