Det gröna tyget

Yvonne serverade sig en kopp kaffe i personalrummet. Hon var ensam kvar på mammografiavdelningen. Det hade varit en ovanligt jobbig dag - 24 kvinnor hade sökt för knölar i bröstet. Flera misstänkta cancerfall. Några säkra cancerfall. Unga kvinnor. Medelålders kvinnor. Och en äldre, försynt kvinna som hade bett om ursäkt för att hon besvärade personalen. Om några dagar skulle de få definitivt besked om att de hade bröstcancer. Deras liv skulle förändras för alltid.

Yvonne hade en liten stund för sig själv innan hon behövde gå från mottagningen för att träffa Johan. Han skulle möta henne utanför porten, hade de kommit överens om, och de skulle gå tillsammans till familjerådgivningen. De hade pratat om att skiljas. Igen.

Förhoppningsvis gick det bra för Siv att hämta Jonathan på fritids. Siv var inte precis van vid åttaåriga pojkar. Som var stökiga. Men det hade inte funnits någon annan lösning. Och det var nog bra för både Siv och Jonathan att umgås lite med varandra. Siv var i alla fall Jonathans gudmor. Och hon hade inga egna barn. Yvonne försökte intala sig själv att det var det bästa för alla att Siv och Jonathan umgicks. Kanske Siv kunde ha en positiv inverkan på Jonathan.

Den senaste tiden hade Jonathan uppfört sig värre än vanligt. Det var ibland på gränsen till att Yvonne orkade. Men hon måste orka, fick inte ge upp, aldrig ge upp. Nu ville man inte ha kvar Jonathan i klassen längre. På grund av stökigheten. Föräldrarna till de andra barnen hade protesterat efter att Jonathan hade tagit med sig en tallrik ärtsoppa från matsalen och hällt soppan i sin klasskamrat Angelicas väska. Därefter hade han kastat ut tallriken genom fönstret. Lilla söta Angelica med då blonda lockarna hade börjat gråta. Några andra flickor i klassen hade också börjat gråta. Pojkarna hade hejat på Jonathan, och sedan hade de slängt ut allt som de hade fått tag på genom fönstret, till och med Frökens väska. Det hade Fröken uppfattat som särskilt graverande. "Vilket tilltag, näst intill övergrepp", hade hon sagt. Och allt var Jonathans fel, ansåg Fröken.

Med anledning av incidenten, som var droppen som hade fått bägaren att rinna över, hade Frökan kallat till extra föräldramöte. Alla föräldrar utom Johan och Yvonne hade varit välkomna till det extra föräldramötet. Upprörda röster hade krävt att man skulle flytta Jonathan från klassen. Genast. Med omedebar verkan. Angelicas pappa hade varit mycket bestämd och hotat med att flytta Angelica från klassen och kontakta kvällstidningarna. Ersättning för förstörd skolväska ville han också ha. Och Angelicas mamma ville inte längre vara klassförälder om Jonathan skulle gå kvar i klassen. Skolsköterskan hade varit närvarande. Och skolpsykologen. Och kurator. Man misstänkte att Jonathan hade ADHD eller Aspergers syndrom. Eller kanske båda i kombination. Hyperaktivitet, social inkompetens, koncentrationssvårigheter, inlärningssvårigheter, koordinationssvårigheter, oförmåga att fungera i grupp. Bokstavsbarn kallades det populärt. Till slut hade man bestämt att avvakta lite med att flytta Jonathan från klassen. Några av föräldrarna hade tyckt att Jonathan skulle få en chans till. Fröken hade ringt och meddelat detta dagen efter det extra föräldramötet.

Yvonne och Johan hade fått tid för neuropsykiatrisk utredning på Karolinska sjukhuset, så att Jonathan skulle få en diagnos. Om tre månader. Med en diagnos kunde han få en resursperson, hade man sagt. Eller han kunde få gå i specialklass. Aspergerklass. Om det fanns plats i en Aspergerklass. Om det var den diagnosen han hade. Och om han skulle passa in i gruppen. Aspergergruppen. I Bagarmossen. Då blev de förstås tvungna att flytta från huset. Som de hade flyttat in i så sent som i våras. Jonathan skulle inte kunna åka från Hässelby till Bagarmossen varje dag. Men om Yvonne och Johan skulle skiljas, blev de förstås tvungna att flytta från huset i vilket fall som helst. Yvonne skulle kunna flytta med Jonathan till Bagarmossen. Men då fick hon långt till sitt arbete på Läkarhuset i Vällingby. Och Jonathan skulle få vara kvar alltför länge på fritids på eftermiddagarna innan hon kunde hämta honom. Aspergerfritids. Fanns det sådana? Och var skulle då Johan bo? Kunde de hitta två bostäder nära varandra? Men Jonathan kanske fick en annan diagnos. Eller ingen diagnos alls. Vad skulle hända då?

Yvonnes tankar kretsade kring allt möjligt. Hon serverade sig ytterligare en kopp kaffe. Hon måste försöka att reda ut problemen. Ta det viktigaste först. Johan ville skiljas. Han orkade inte med situationen, sade han. Han måste få leva ett annat liv. Han hade föreställt sig att man skulle kunna ta med en åttaårig son på fotboll. Nu kände han sig som en barnflicka. Han orkade inte med bokstavsbarn. Det var tillräckligt stressigt på jobbet, hemma ville han ha det lugnt och skönt. Koppla av. Gå på fotboll. En stressad trafikledare var livsfarligt. Och nu skulle ytterligare en trafikledare omplaceras, Luftfartsverket måste spara. Snart satt väl ingen i tornet längre. Arlanda var ändå Sveriges största flygplats, folk skulle bara veta. Yvonne kände sig maktlös, hon insåg att Johan hade rätt. Det var direkt farligt om han inte var utvilad när han kom till sitt arbete, det gick inte att vara stressad eller ha problem när man arbetade som trafikledare. Med ansvar för många människors liv. Varje dag. Till slut hade Johan i alla fall gått med på att försöka ännu en gång. Försöka hålla ihop familjen. Gå med till familjerådgivningen.

Hur gjorde alla andra? Alla verkade att klara allt, hinna allt, hade massor av intressen, gick på teater och utställningar, gjorde spännande resor till andra kontinenter, träffade intressanta människor. Men de var förstås inte gifta med trafikledare. Eller hade bokstavsbarn. Yvonne tyckte inte att hon hann något. En bilresa till mamma och pappa i Halmstad med Johan och Jonathan hade det förstås blivit i somras, men den hade känts misslyckad från början till slut. På vägen ned hade de besökt Kolmårdens djurpark, men Jonathan ville inte titta på några djur utan hade i stället slängt kottar på dem, tills han hade blivit tillsagd av vakterna. Likadant hade det varit när de hade varit på restaurangen i Halmstad. Jonathan hade tagit lecakulor från blomkrukorna och kastat på dem som satt vid borden intill. Just nu verkade han vara mycket för att kasta saker. Vad kunde det bero på? Pappa hade tyckt att Jonathan var ouppfostrad, och mamma hade gråtit och undrat vad hon hade gjort för fel. Var det inte bra nog? Efter tre dagar hade de åkt hem igen. Trots att de hade tänkt stanna en vecka.

En kryssning till Helsingfors hade det också blivit. Över en helg. Med bästa väninnan Karin. Den skulle Yvonne minnas länge. Tanken på den utgjorde hennes livselixir just nu. Bussrundtur, middag på rysk restaurang, Tempelkyrkan insprängd i berget, vilken akustik, linnelakan i sängen, fantastisk frukostbuffé på hotellet. På Salutorget hade Yvonne köpt hemstickade vantar till hela familjen. På Marimekko hade det funnits underbara tyger i grått, svart och grönt. Yvonnes älsklingsfärger. Hon hade känt på tygerna. Sett på dem. Länge. Men inte ansett sig ha råd att köpa något tyg. De låg efter med lånen på huset. Och hon hade inte velat diskutera behovet av tyger med Johan när hon kom hem. Det gröna tyget hade varit särskilt svårt att släppa ifrån sig. Grönt i alla nyanser. Som en gräsmatta på försommaren som speglar sig i havet. Grönt ger positiva energier, hade Karin sagt. Och det låg säkert något i detta. Hon kanske skulle ha köpt det gröna tyget i alla fall. I stället för vantarna. Eller i stället för middagen på den ryska restaurangen. Yvonne kände stort behov av positiva energier just nu. Någon gång när hon fick tid och råd skulle hon unna sig en helg på ett hälsohem. Äta grönt. Vara ute i naturen. Sova. Läsa. Inga krav. Yvonne hade skickat efter prospekt från flera hälsohem i Dalarna. Siljansbygden.

Yvonne stängde fönstret, plockade in instrument, skrev in patientdata, städade undan lite, vattnade blommorna. Bäst att ringa Siv och höra om allt var bra. Siv kanske hade några frågor om hur hon skulle göra när hon hämtade Jonathan, hon borde vara kvar på kontoret ett tag till. Yvonne lät signalerna gå fram. Inget svar. Hon fick väl ringa igen lite senare.

Utanför porten stod Johan och väntade. Yvonne blev glad när hon såg honom, kände en stark värme. Johan och hon hörde ihop, trots allt. Hon bestämde sig för att kämpa. Nu måste hon klara av situationen, hitta en lösning på alla problem. Hon måste orka, fick inte ge upp, aldrig ge upp. Hon tänkte på det gröna tyget. Och på den äldre kvinnan med knölen i bröstet.

"Det gröna tyget" är en fristående fortsättning på "Se mig, älska mig", som publicerades på Sourze Litteratur och poesi den 21 april 2003.

Av Elisa Auer 05 maj 2003 17:03