Första maj

Första Maj

Plakaten målas och slagorden dammas av. Rosliga halsar testar sin förmåga att åter på kommando formulera sig: Rättvisa, solidaritet och lite broderskap ska basuneras ut detta Sveriges enda helgdag med partipolitisk helgd. Men som vän av ordning undrar jag hur man får ihop sitt engagemang detta första maj.

Denna första maj då underbetalda kommunalarbetare strejkar. Slagorden kommer att eka, internationalen ljuda, men att dessa ord och denna musik blir till handling kommer väl inte att hända detta år heller. Nya varsel hos de kommunalanställda är utfärdade inför majdagen och majoriteten av alla vi medborgare stödjer deras kamp för högre löner. Men jag undrar varför de måste strejka?

Varför ger inte arbetsgivaren dvs. socialdemokraterna kommunalarna deras lönehöjningar? De har ju makten! Det är bara att fatta beslutet! Med världens högsta skatter borde väl pengarna räcka? Eller är det kanske så att världens högsta skatter, inte bara för de rika utan även för alla låginkomsttagare gör att pengarna aldrig räcker; eftersom tillväxten minskar och Sverige med socialdemokrater vid makten blir allt fattigare?

Jag vågar påstå att de som går på gator och torg idag och är arga, hela arbetarrörelsen har alltid hållit på och varit upprörda, de tycker att det alltid är någon annans fel att det är som det är i Sverige. Just dessa andra är alltid vad det handlar om på första maj, dagen då socialdemokraterna går i opposition.

Skulden läggs på så kallade "kapitalister" eller "krigshetsare" beroende på år och årtionde. De som lever på andras arbete och tar ränta måste hindras, vederbörande är ett hinder i vägen för socialdemokraternas Sverige. Så trots det obrutna maktinnehavet i detta land vaknar socialdemokratin varje år, går ut och sjunger och är arga på dem som hindrar dem.

Låt er bara inte luras! De styrande i Rosenbad vet egentligen vad som gäller, men vad de ännu bättre vet är vilken retorik som går hem hos medlemmarna för att behålla makten, så till vida har det inte hänt så mycket under alla dessa år. För inte kan väl de kapitalistiska krafterna i Sverige vara så starka att de stått emot socialdemokratins monopol på regeringsmakten. Som ensamma vågbrytare skulle de ha stått emot och hindrat Göran Perssons rättvisa lyckorike? Knappast.

Avslutningsvis är det för mig mycket konstigt att den socialdemokratiska kadern går på gator och torg och skanderar, år ut och år in, samtidigt som de haft makten i över 60 år. Vem tusan gapar de åt? Jag väljer nog att tro att de är arga över sin egen inkompetens. Arga över sin oförmåga att inte prestera rättvisa under sin tid kring de beroende skapande maktgrytorna.

Av Mats Reimbertsson 01 maj 2003 10:14