sourze.se

Christiania

Kanske sista steget mot döden.

Cristiania - en utdömd militärkasern - ockuperades 1971 av en aktivistgrupp för att bilda ett samhälle utan lagar och bli en fristad för narkomaner och annat löst folk.


Danskarnas egen syn på området.

1975 beslöt folketinget att stänga området och riva det. Polisen hade haft goda erfarenheter - de visste var de skulle finna sina "drengar" med flera och därför blev det inte genomfört. Nästan alltid står ämnet på programmet i Folketinget.

Varför blandar jag mig i? Svenska ungdomar vill ha fri narkotika och fristad här i landet, och med så många militärkaserner som läggs ner - sätt igång.


Men ett par varningens ord på vägen.

I ett antal år seglade jag med lyxkryssare i Karibien. Här fanns - som jag tidigare skrivit om - tillgång på sprit och öl dygnet runt. Vad jag inte berättade om var Fenedrin - ett varumärke för amfetamin.

När min gode vän Egon Kjerrman i sin bok vågar berätta om att det var ett nödvändigt ont med stimulantia för att hålla igång dygnet runt, då kan jag också träda fram.

Vi visste båda när det var dags att säga stopp - därför varnar jag. Har sett för många vänner fortsätta sitt missbruk och duka under.

Vi var iland. Bar efter bar besöktes och så även flickor.
När det var dags för sömn gick vi in på närmaste apotek.
Serverades en liten vit tablett på en sked - ett glas vatten - skål - nu var det fortsättning på gästabudet. Tillnyktring skedde på samma sätt. Om någon ville hem - av trötthet fanns alltid någon som bjöd - ofta laget runt. Hur många år det behövs vet jag inte - men faran lurar att man inte vet när det är dags att säga stopp.

En nära vän till oss hade en son. Han blev tung missbrukare. Hur många gånger de rest till Christiania och letat efter honom hade de själva glömt. En moders svåra kamp var när hon berättade:
"Låt gärna polisen ringa och be oss hämta honom - då vet jag att han lever." Årsvis av kamp, skuldsättning och förtvivlan slutade med att en radiobil stannade utanför. Präst och polis talade om så skonsamt som möjligt; han var funnen död av en överdos.

De båda berättade senare att det var bäst för alla - sonen led inte längre - de visste vad de sörjde. Men hatet mot langare och Christiania finns kvar.

Ett bildningsförbund anställde mig som cirkelledare på ett hem för alkohol- och narkotikaskadade ungdomar. Efter avgiftning skulle de vara i denna miljö för att hämta krafter till ett friskt liv.

Två gånger i veckan under fem år hade jag terapi för jättetrevliga unga - såväl flickor som pojkar.
Vi skulle laga enklare mat - baka med mera. Det hände att när jag kom dit - en ny "elev" var med i laget. Nervös - dålig till tusen. Efter en stund bad han/hon att få slippa.
Inget tvång - det går bra menade jag - du är välkommen då du känner för det.

Efter en tid sågs vi kanske igen - det knöts band emellan oss - kanske för jag inte var på något sätt förebrående - försökte förstå och prata om annat än sprutor och knark.

Deras prat var bara om hur det skaffades och användes och flygfärderna under rusets påverkan. Snedtändningar skrattades det åt.

Ibland när jag kom fattades någon - kanske en som varit på botten men blivit bra och snart skulle skrivas ut. På frågan var han/hon var blev svaret:
"De stack med bussen till Christiania. Nu har staten betalat för att de skall bli friska. Nu skall langarna tjäna sitt."

Ibland hade det gått riktigt illa - de kom inte igen.

Så gick det - varv efter varv. Jag tyckte jag betalade tillbaka för att jag klarat mig från eländet - men måste sluta - det var för tungt att se och uppleva.

Därför - ni som vill ha ett Christiania -
tänk en gång till på riskerna.


Om författaren

Författare:
Lennart Ekman

Om artikeln

Publicerad: 28 apr 2003 09:54

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: