Glömmer aldrig del 1

Vi möttes för länge sedan. Ja, det var så länge sedan som när sommar fortfarande betydde sommar, och vinter var precis så som vinter skall vara. Regnade det någon gång så skedde även det på rätt sätt, i lagom mängd för att sådden skulle gro, eller helt enkelt för att man längtade efter omväxling.

På den tiden var människorna arbetsamma. Att följa lag och ordning ansågs fortfarande vara en dygd, i synnerhet om polisen, prästen eller skolläraren råkade befinna sej i närheten. För dessa hade man nämligen den största respekt, graderad i nyss nämnd ordning. Det var med andra ord på den gamla goda tiden. Då var det lätt att vara barn. Ingen TV kablade dagligen ut den groteska verkligheten, så som den såg ut i andra länder. Inget störde barnens sinnesfrid. De ljusa skratten klingade rent i skidbackar eller på sommarängar.

Ordet framtid uttalades med förtröstan och hoppfullhet. Men ingen lycka varar ju beständigt, eller hur? För min personliga del minns jag exakt den dagen då ett orosmoln allt oftare började segla upp på min klara himmel. Året var 1947. Till hösten skulle jag börja den obligatoriska folkskolan. På fyrtiotalet fanns det ovanligt många att göra folk av.

Skolan hade länge lockat och hägrat för mej. Drömmarna fick sin näring ur de avlagda läroböcker som mina båda äldre bröder nådigt överlät i min vård när de flyttade hemifrån. På den tiden var det glest med bilder i en lärobok, men de få som fanns blev i stället så mycket mer begapade. Inte en enda detalj gick obemärkt förbi. Åh, tänk att själv kunna läsa om vad bilderna föreställde.

Kanske är det överflödigt att anknyta till rubriken, men det är ungefär här som den människa jag aldrig kommer att glömma börjar etablera sej i min värld. Det skedde en dag när min mor, med mej i släptåg, tittade in till grannens i förbifarten. Släptåg passar bra i sammanhanget, för atmosfären i det hemmet gjorde att jag motvilligt följde med.

- Jaså, Ingrid ska börja skolan i höst, sa Egon. Ja, då får hon väl den där satmaran som jag hade, tillade han skrockande. Egon var husets herre, en kärv bonde som ansåg sej vara lurad av livet självt. Han var besviken på det mesta och fruntimmer i synnerhet. De kvinnor han råkat ut för hade alla gjort livet till ett helvete för honom, konstaterade han bittert.

En glimt tändes i Egons trötta ögon. Han började beredvilligt redogöra för den ena oförätten efter den andra, som han åsamkats under sin skoltid av "den hemska människan". Egon använde så många ord som jag inte förstod innebörden av, men ett barn fick aldrig avbryta med en fråga medan vuxna talade, och efteråt hade man ofta glömt det konstiga ordet. Att det nu handlade om något otryggt och opålitligt rådde ingen tvekan om. Alla i hela byn hade minsann fått smaka på den lärarinnans sadistiska metoder.

- Så du pratar Egon, försökte min mor överslätande.
- Nejdå! fortsatte Egon. Uppeldad av berättarglädje och svettig av den mäktiga julivärmen, torkade han pannan med handens ovansida och fortsatte raljerande med slutklämmen.
- En stackare slet hon av hela örat på, så dom fick åka in till stan och sy fastet.

Litet tidigare än planerat befann vi oss på hemväg, min mor och jag.
- Du ska inte tänka på vad Egon sa. Han försökte bara vara rolig. Något i hennes röst lät inte helt övertygande.

Själv kom jag inte på ett enda ord som kunde ge uttryck för det som tumlade runt i mitt huvud. I vanliga fall kunde jag minsann pladdra på, hittade frågor om både möjliga och omöjliga ting, men det här hade bringat kaos i mitt ordförråd.

På kvällen berättade mor i lättsam ton om dagens samtal med Egon. Hon gjorde verkligen sitt bästa och far fattade galoppen. Deras dialoger anpassades helt för mina öron, avsedda som plåster på de eventuella sår som uppstått.

Det blev sängdags även den dagen. Jag drog täcket över huvudet. För min inre syn började en gestalt formas. Svårast var det att finna tydliga anletsdrag. Någon riktigt elak människa hade jag aldrig sett i verkligheten, bara på en bild över hela förstasidan i dagstidningen. Den visade en barsk gubbe med en liten kolsvart mustasch. Hitler hette han.

- Hitler är död, hade pappa konstaterat utan att ens låta ledsen.
- Han var en elak människa, tillade han för att ursäkta sin lättnad.
Visst hade man läst om den elaka häxan för mej, ur sagan om Hans och Greta. Fast det visste jag väl att sånt fanns ju inte.

Till slut nöjde jag mej med att känna efter hur hårt det gick att dra i örat utan att det lossnade. Oj, vad stark hon måste vara i nyporna, hon den där vad hon nu hette.

Därefter följde en kort men intensiv period tillsammans med min nya osynliga följeslagare. I brist på bättre alternativ fick det bli den svarta mustaschen som gav anletsdrag åt antagonisten. Naturligtvis trodde jag inte att en lärarinna kunde ha mustasch, men det blev lättare att kämpa mot ett hot som hade ett utseende. Ibland vann mustaschen, men ofta var min nyfikenhet på skolan lika stark.

Så kom dagen D, d v s upprop av nybörjare. Allvar och osäkerhet präglade de blivande klasskamraternas ansikten. Det skvallrade om att det inte bara var jag som blivit förhandsinformerad om vad man kunde vänta.

Augustisolen strålade och värmen dallrade när vi steg in i den nedslitna gamla skolbyggnaden. Därinne var det svalt och luktade främmande. De höga fönstrens nedre rutor hade målats vita för att hindra distraherande utsikt. En stor järnkamin med sirliga ornament gav enda svaret på ögats behov av skönhet. Bänkarna var bastanta av den modell för två, där man kunde tämja en busig pojke genom förnedringen att placera en flicka vid sidan om. Obekväma möbler snarare att växa i än ur.

Allt det där såg jag inte alls. Mina ögon var hela tiden fastnaglade vid den person som så länge tagit hela mitt väsen i besittning. Livs levande stod hon där framme vid sidan om sin höga tron. Den ena handen vilade lätt på katedern för att markera tillhörighet, eller var det kanske för att hämta styrka.

Gammal och skrynklig var hon, enligt ett barns ögon att bedöma. Respektingivande på det sätt en lärare på den tiden lämpligen uppträdde.

Smått förhäxad stannade min blick vid den svarta mustaschen.
I tur och ordning hälsades alla välkomna. Det var då man förbluffades över hur det bistra ansiktet kunde spricka upp i ett så vänt leende. Då blottades något jag aldrig tidigare sett. Tänderna var kantade med guld. En hörntand var till och med helt täckt av guld. Det hann jag se när hon hälsade på en av de få som fick det största leendet.

Allvaret hade börjat. I rättvisans namn måste påpekas att disciplin var något som inte gavs avkall på för någon av oss, inte ens för dem vars mödrar fått se hela tandraden vid hälsningsceremonin. Avslitna öron förekom inte, och hade nog aldrig gjort det tidigare heller. Hur som helst så räckte det gott och väl med den metod vår gamla fröken gjort till sin. Den bestod till största delen av det snabbt växlande minspelet. När man minst anade det kunde ett vänligt leende förvandlas till en hotfullt genomborrande blick ovanför de runda glasögonen. En skarp blick åtföljdes alltid av fyra hårda knackningar i bordsskivan. Ekot och den efterföljande tystnaden kunde kännas outhärdlig. Då visste vi alla att någon av oss, vem som helst, skulle bli framkallad till katedern. En dag var det min tur.


Forts. och slut i del 2

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola

Av Ingrid O Losell 24 apr 2003 11:51