Som de pojkar vi är - kapitel två

Sex år.

Vid sex års ålder kommer jag på att det är synd om flickor. De kan ju inte stå upp och pinka. På landet har jag sett hur syrran sitter på huk bakom knuten när pappa tagit med sig tidningen och blockerar utedasset. Det ser jobbigt ut; hon ser ju inte ens vad hon gör. Och inte kan hon pinka åttor eller gubbar med glad mun, heller. Stackars syrran.

Själv kissar jag lite överallt. Björkar, dörrar, papperskorgar - inget är heligt när blåsan gör sig påmind. Och högt ska det kissas. Jättehögt.

Att kissa högt är nämligen något en sexårig pojke kan förstå och uppskatta. Reglerna är enkla: det är pojken mot väggen och strålen mot tyngdlagen. Höjden på det mörka berget som tornar upp sig framför en markerar framgången och det handlar om att bestiga toppen. Uppåt, ständigt uppåt. Kissa över eller gå under - den första lektionen i ärlig, okomplicerad kamp.

Dessutom får man tydliga resultat när man kissar högt och det är något man inte är bortskämd med vid sex års ålder. Det enda man kan göra då är att räkna klapparna på huvudet och dra ifrån slagen på fingrarna för att se om man haft en bra dag.

Inte konstigt att man slappnar av med att kissa på stolpar lite då och då.

Själv står jag bakom mitt dagis och kissar på ett elskåp. Jag ställer mig på tå, kröker ryggen och biter ihop för att nå nyckelhålet, vilket vore personligt rekord och till viss del skulle uppväga grävskopan jag tvingades lämna efter mig i sandlådan.

"Vad gör du?"

In med snoppen, upp med mjukisbyxorna. Vända sig om och försöka se oberörd ut, samtidigt som man känner det sista av rekordförsöket rinna nedför låret.

"Inget".

Det enkla och logiska i att kissa högt försvinner nämligen i närheten av en flicka. I det här fallet är det Sanna med sitt korpsvarta, kortklippta hår och nedgångna träskor som avbryter mig. Hon sätter sig ned på en sten, tuggar på ena tröjärmen och tittar på mig. Jag slänger en blick över hennes axel; bakom husknuten hör jag Ossi och Jörgen kivas över grävskopan.

"Ni pojkar är ganska larviga", säger Sanna som om det vore det mest naturliga.

"Vadårå?"

Hon tänker till ett tag.

"Ni bara är det".

"Varför?"

"Bara därför." Sexåringens retorik - en oslipad diamant.

Sanna pillar bort en småsten från sulan på ena skon. Jag tänker så det knakar; smakar på några bra svar innan jag försöker med:

"Är vi inte alls det". Japp. Där satt den.

"Jo, det är ni."

"Nej."

"Joho."

"Nehej!"

"Varför försökte du kissa i nyckelhålet för?"

Och sen är man ju liksom stekt.

För hur förklarar man för en flicka det sunda i att kissa högt, det avundsvärda i att pricka ett lås på en meters höjd? Det smarta just nu vore att ge upp. Så det gör jag naturligtvis inte. Istället försöker jag kontra:

"För att du inte kan det."

"Vill inte heller."

Ridå. Det inser till och med jag. Jag tittar på elskåpet. Det har bildats en liten pöl med rännilar som letar sig ut i gräsmattan. Den mörkgrå höjden reser sig uppför skåpet, bara för att stanna någon decimeter under nyckelhålet. Så nära. Så långt borta.

"Du är bara avundsjuk", säger jag.

"Va?"

"För att du inte är pojke."

Sanna ser på mig och drar på munnen; ett leende som om tjugo år kommer att få mig att hosta nervöst och undra hur jag gjort bort mig.

"Mamma ville inte ha en pojke", säger hon.

"Hur vet du det?"

"Hon har sagt det."

"Min mamma ville i alla fall ha en pojke", säger jag så bestämt jag kan.

"Nej", säger Sanna och leendet försvinner. "Alla vill ha flickor. Man tar bara en pojke om flickorna redan är slut."

Min mage drar ihop sig och skriker åt mig att lämna elskåpet, Sanna och dagis bakom mig och bara springa tills jag är hemma under täcket igen. Men jag står kvar, nyfiken på kunskapen som Sanna frestar med som ett stort blänkande äpple. Förmodligen ser jag ut som en korsning mellan ett frågetecken och en abborre som precis dragits upp på land och förvånat kippar efter luft, för hon ler så där lugnt igen.

"Vet du inte hur man får barn?"

"Jo…" säger jag, för fram till nu trodde jag att jag visste det. Pappas kiss. Mammas mage och så vidare. Fast jag måste erkänna att jag är lite osäker på "och så vidare"-delen. Sanna ignorerar mitt svar, fast besluten att lära mig ett och annat.

"När mamman och pappan vill ha barn ringer de en massa", säger hon. "Sen får de åka upp till sjukhuset och hämta ett barn när det blir deras tur. Fast ibland får man vänta". Sanna byter tröjärm och börjar tugga på den andra.

"Vänta?"

Hon nickar.

"Mmm, flera veckor. Många vill ha barn så det blir ofta kö."

Jag försöker komma ihåg vilken idiot det var som lurat i mig allt om kiss och magar. Mammas mage. Jag hajar till.

"Men varför blir magen tjock då?" säger jag triumferande.

"För att mammor äter så mycket, såklart" säger hon.

"Äter dom mycket?"

"Ja, jättemycket. Det finns många barn på sjukhuset och dom är hungriga."

Jag känner återigen hur jag förvandlas till en abborre. Sanna suckar över min okunnighet.

"Mamman har jättemycket mat i magen och sen åker de upp till sjukhuset och så får hon byta maten mot ett barn. Ibland har hon ätit jättejättemycket och då räcker det till två barn."

"Tvillingar", säger jag snabbt bara för att visa att jag kan någonting alls om det här. Sanna nickar.

Jag står tyst och tittar på elskåpet; kissfläcken har redan börjat torka i eftermiddagssolen. Jag känner mig trött i benen och sätter mig ned i gräset bredvid Sanna. Först då märker jag den stora fläcken som löper ned längs mitt vänsterben. Jag kniper ihop benen och lägger hakan mot knäna. Rycker upp några grässtrån med rötterna.

"Mamma ville i alla fall ha en pojke."

"Flickorna var nog slut", säger Sanna. "De brukar vara det för dom hämtas alltid först. Och orkar man inte vänta på nya får man ta en pojke istället."

"Hur vet du det?"

"Jag bara vet. Det vet alla. I alla fall flickor."

Och då går det upp för mig hur lite jag vet. Och ingen har berättat för mig. Varför inte? Det känns viktigt på något sätt. Jag rycker upp ännu en handfull grässtrån, stora jordkockor följer med och jag slänger dem över gräsmattan. Vi sitter tysta ett tag.

"Men hur får dom ut maten ur magen?" säger jag till slut.

Sanna är fortfarande tyst, kliar sig i hårbotten och tittar på något som fastnat under nageln. Sen rycker hon på axlarna.

"Vet inte."

"Kanske kräks dom upp det", säger jag och minns ett TV-program där en örnmamma matade sina ungar genom munnen.

Sannar rycker på axlarna igen, hon verkar ha tröttnat på mig och mina dumma frågor.

Vi sitter kvar och låter solen värma oss, tills fröken Maj-Britt ropar in oss till eftermiddagsvilan. Inne i kuddrummet ligger jag på rygg och stirrar upp i taket. Runt omkring ligger barn och sparkar och gnyr i drömmen. Jag kan inte sova, och känslan över att ha trampat in på okänt område lämnar mig inte.

Samma kväll när familjen sitter samlade runt bordet så har jag forfarande inte lyckats skaka av mig samtalet med Sanna. Jag petar i bruna bönor med fläsk och lyssnar med ett halvt öra på hur syrran fått tillbaka ett prov i OÄ, mammas ständiga klagan på chefen och hur pappa kört en kommunalpolitiker i taxin och skällt ut honom för den dyra bensinen.

Själv funderar jag på sjukhus och varför mamma skopar upp så mycket mat på tallrikarna. När vi slutligen har ätit upp och mamma reser sig för att duka undan kan jag inte hålla mig längre.

"Varför valde ni mig?"

"Vad menar du?" Pappa höjer på ena ögonbrynet. Även syrran tittar nyfiket på mig.

"Varför valde ni en pojke?" Syrran fnittrar och slänger undan en blond lock.

"För att alla tjejer var slut, såklart," säger hon. Jag stelnar till. Alla vet. I alla fall alla tjejer.

"Pucko", väser jag.

"Mamma!"

"Nu räcker det". Det är pappa som bryter in; avogt inställd till all sorts tjafs kring matbordet.

"Anledningen till att vi valde en pojke - dig - var att vi redan hade en tjej. Han ger syrran en road blick. "Och två skulle bli alldeles för mycket".

"Pappa!". Syrran slänger en brödbit på honom.

"Du förstår vad jag menar?" säger han och ger mig en menande blick - oss karlar emellan. Jag ler; tack pappa. Mamma återvänder från diskhon och lägger en hand på pappas axel.

"Sluta retas Bengt", säger hon. Och sen, vänd till mig:

"Sånt får man inte välja, gubben".

Inte välja? Men det är ju ännu värre! Hur kan man vara nöjd med det man får när man inte får välja själv? Herregud, tänk på julafton. Jag kanske får ett dussin presenter; ingen av dem har jag fått välja själv. Och hur många är jag riktigt, riktigt nöjd med? Två, tre? Kanske fyra? Jag sväljer hårt.

"Men Sanna sa…"

"Sanna. Är det samma Sanna som lurade i dig att huvudet sprängs om man nyser med ögon och mun stängda?" Det är pappa som avbryter. Jag vet att jag kommer ha svårt att förklara för honom att det lät väldigt logiskt just då, så jag försöker inte ens.

"Jag tänkte…" börjar jag och letar efter orden Sanna använde i eftermiddags.

"Gör inte det älsklingen," säger mamma. "Då får du bara ont i huvudet; det har du efter mig." Hon skrattar åt sitt eget skämt och rufsar om mig i håret.

"Glöm det där", säger pappa. "Det är bara larv."

Men jag glömmer inte. Trots de lugnande orden känner jag att jag är någonting på spåret. Senare på kvällen ligger jag och lyssnar på det svaga ljudet från stereon i syrrans rum.

"Lina?"

"Va?" Sängen knarrar när hon böjer sig över och sänker volymen. Jag reser mig upp på armbågen och stirrar in i mörkret.

"Är det sant?"

"Är vad sant?"

"Det mamma sa. Att man inte får välja om man ska få en pojke eller flicka?"

Tystnad. Anstränger jag mig kan jag höra Alphavilles "Forever Young" i mörkret.

"Klart man inte får, ditt pucko" säger hon till slut. Jag andas ut, lägger mig ned på kudden igen och sluter ögonen. Tack syrran, ibland har du dina stunder.

"Tror du att de hade valt dig isåfall?" kommer sedan, innan volymen skruvas upp igen.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Niklas Nilsson 22 apr 2003 19:27