Se mig, älska mig

Siv pustade ut vid skrivbordet. Nu hade hon rummet för sig själv. Äntligen. Hon kände sig plötsligt på alldeles ovanligt gott humör. Gustav, chefen, hade nyss berättat att Mona hade blivit sjukskriven. Två månader. Utbränd, hade han sagt. Och suckat. Alltså ännu en mes som hade gått in i väggen, tänkte Siv. Om man fjäskade som hon fick man skylla sig själv. Sitta och ringa hela dagarna. Inte ens ta lunch. Och så tråkig hon såg ut med sina svarta byxor med pressveck och sin fåniga vita blus. Skönt att hon inte skulle komma på ett tag. Förhoppningsvis aldrig. Siv skulle minsann se till att hon fick ha rummet i fred i framtiden. Någon måtta fick det väl ändå lov att vara. På solidariteten.

Telefonen ringde oavbrutet. Det var väl någon av Monas kunder. Lika bra att inte svara. Siv bestämde sig för att genast städa bort Monas saker och ställa dem i förrådet. Anslagstavlan såg för trist ut med alla rapporter. Inte ens ett vykort. Den måste bort först av allt. Hon fick ta med sig någon tavla hemifrån imorgon. Hon kunde kanske ställa sina Stig Lindberg-vaser på Monas skrivbord. Och några krukväxter. Det bästa vore förstås om skrivbordet ställdes i förrådet, det också. Hon skulle avbeställa snickaren innan han kom med dörrskylten med Monas namn. Monas dator kunde Agneta få. Agnetas dator hade ingen diskettstation, och Siv var utled på att hela tiden höra henne ropa i korridoren: "Var kan jag skriva ut någonstans?" Det måste bli ett slut på sådant. Men till att börja med fick det väl räcka med att ge henne Monas dator för att få lite lugn och ro. Bara det gick att få slut på det enerverande ringandet också.

Siv fick riktig arbetslust. När hon hade städat färdigt skulle hon gå in till Gustav. Han engagerade sig alldeles för mycket i Maria. Den nya. Det måste bli ett slut på det. Genast. Ovillkorligen. Siv kollade klädseln i spegeln. Visserligen hade hon inte sin mesta push-up behå, men den här fick duga. Urringad svart top och kort röd kjol. Höga klackar. Helt i Gustavs smak. Lite mer läppstift. In med magen. Skärpet ett hål hårdare. Siv blev upphetsad. När hon tänkte på Gustav. Det var ett tag sedan. Hon hade ju inte haft rummet för sig själv den senaste tiden. Och Gustav verkade inte att ha tid. Numera. Oftast var han inne hos Maria. Den apan. Vem trodde hon att hon var? Sådana som hon borde förgöras. Komma hit och ta för sig.

Mamma hade inte heller haft tid. Ständigt hade hon åkt taxi. Dagar och nätter. Det hade börjat redan innan Siv föddes. Förmodligen. Sedan hade Carina och Johan fötts. Tvillingar. Och mamma hade åkt ännu mera taxi. I synnerhet på nätterna. I stället för att ta hand om dumma ungar som inte ville lyda, sade hon. Som inte ville sova. Inte kunde. Och pappa hade letat efter mamma. Åkt runt och tittat in i taxibilar, hade han gjort. När han inte hade varit hos Berit. Tant Berit, hade man varit tvungen att säga. När pappa hade visat sig med henne någon gång. Så småningom hade Siv förstått att det var med henne pappa bodde. Egentligen. Carina och Johan hade varit för små för att förstå. Sedan hade pappa dött. Det var något med levern. Och matstrupen. Kräkningar. Blödningar. Åderbråck i matstrupen, sade man. I dödsattesten stod diagnosen på latin: Cirrhosis hepatis gravis et varicae oesophagi cum haemorrhagia. Någon gång skulle Siv be någon att översätta den till svenska. Mamma hade inte varit med på begravningen. Inte varit till graven en enda gång. Ingen talade någonsin om pappa. Siv visste inte ens om han hade några släktingar. Och Berit var död sedan lång tid tillbaka. Tant Berit. Död och begraven. Mamma hade inte hört av sig på många år. Hon ville ha sitt för sig. Och inte behöva bry sig om dumma ungar. Det hade hon gjort tillräckligt. Det fick räcka, ansåg mamma. Hon ville leva sitt liv.

Men sådant ville Siv inte tänka på nu. Det hörde till en förfluten tid. Som hon hade lämnat bakom sig. Hon tittade sig i spegeln. Började det inte att hänga lite kring hakan? Och ögonlocken var väl också lite hängiga. För att inte tala om magen. Tur att hon inte hade fött barn, då skulle hon ha haft en riktigt hängmage nu. Och hängbröst. "Du har minsann inga plattpattar du", hade Gustav sagt en gång. Nej, och det tänkte hon inte få heller. Men hon borde nog skaffa sig en personlig tränare. På gymet fanns en coach som skulle vara bra, Cliff hette han. Hans stjärtmuskler skulle vara något alldeles extra, hade Siv hört. Med Cliffs hjälp kunde hon nog gå ned några kilo. På vissa utvalda ställen.

Var fanns Gustav? Inte på sitt rum. Inte i personalrummet. Inte i kopieringsrummet. Han var säkert hos apan. Om Gustav var där... då, nåde henne. Siv knackade på Marias dörr. Hon hörde Maria ropa "kom in". Bäst att anta den trevliga rollen, anlägga den vänliga masken. Siv rättade till anletsdragen innan hon öppnade dörren. "Hej Maria, hur är det, behöver du hjälp med något?" Siv kunde se att Maria var ensam i rummet. Hjärtklappningen minskade något. Överallt fanns uppslagna pärmar med rapporter och kundlistor. Maria verkade stressad men undrade ändå vad hon kunde göra för Siv. Helst skulle hon behöva ringa några kunder först. Om Siv inte hade något att invända. Men därefter. Nej, det behövdes inte.

Siv fortsatte till damtoaletten. Där fanns en extra bred spegel i helfigur. Hur var det, hade hon inte fått slappa överarmar? Magen, var den helt platt? Och ögonen, såg de inte lite mindre ut än vanligt? Hon fick tänka på att spärra upp dem. Och pluta med munnen. Hon övade lite framför spegeln. Och håret, behövdes ny henna? Nej, några grå strån kunde hon inte upptäcka. Denna gång. För att ha fyllt fyrtiotvå såg hon inte illa ut. Eller? Och i femtioårspresent fick hon väl önska sig ett lyft. Och fettsugning.

Telefonen ringde igen. Kunde det vara Gustav? Som var ute på stan och ville något? Siv lät signalerna gå fram. Bestämde sig för att svara på den sjunde signalen. Sju betyder tur. Om det skulle ringa så många gånger. Annars fick det vara. Det ringde sju gånger. Det var inte Gustav, utan det var Johan. Lillebror. Som undrade om Siv kunde ta hand om Jonathan. I morgon eftermiddag. Och kväll. Johan och Yvonne skulle till familjerådgivningen. Igen. De skulle skiljas. Kanske. Och Siv var ju Jonathans gudmor. Det skulle inte bli länge. Några timmar bara. Om hon kunde hämta Jonathan på fritids? Johan skulle inte hinna dit före familjerådgivningen. Yvonne skulle inte heller hinna. Och Jonathan hade varit kvar på fritids längst av barnen alla dagar de senaste veckorna.

Egentligen tyckte Siv om Jonathan. Fast han var stökig. Värre än de flesta barn hon kände. Det var inte det, utan i Jonathans närhet blev hon påmind om sin barnlöshet. Hon skulle ha kunnat få barn. Om hon hade träffat någon. Som hon hade velat få barn med. I rätt ålder. I den åldern när man brukar få barn. Nu var det för sent. Varför sörja? Men när hon träffade Jonathan kom hon alltid att tänka på aborten. För 25 år sedan. Då hade det varit för tidigt att få barn. I alla fall om man fortfarande gick i skolan och hade en mamma som åkte taxi på nätterna och en pappa som hade dött. Efter aborten hade Siv gått tillbaka till skolan. Redan nästa dag. Som om ingenting hade hänt. Sedan hade hon inte pratat om aborten med någon, inte en enda gång. Överhuvudtaget.

Men var fanns Gustav? Hon ville ha honom. Här och nu. Innan hon gick hem. Annars skulle hon bli tvungen att ta omvägen över Vikingagatan. Till bolaget. Hon hade inget rödvin hemma. Och ännu en ensam kväll utan rödvin klarade hon inte. Gustav eller rödvin, det var frågan. Helst både Gustav och rödvin.

"Se mig, älska mig" är en fristående fortsättning på "Du är utbränd", som publicerades på Sourze Kropp & själ den 24 mars 2003.

Av Elisa Auer 21 apr 2003 17:16