DM survey

Spacegirl föddes i efterdyningarna av music for the masses -87.
Och säger jag efterdyningarna så menar jag efterdyningarna.
Hon tog sina första steg våren 1992.

little 15
you help her forget
the world outside
you’re not part of it yet
and if you could drive
you could drive her away
to a happier place
a happier day
that exists in your mind
and in your smile
she could escape there
just for a while

Den jag ville vara och den jag var.
Det behövde inte vara någon skillnad.
Så jag försvann.
Det var så enkelt.
Och jag skulle gifta mig med Martin Gore,
och jag skulle tillbringa livet i säng med David Gahan.
Alling var så enkelt.
Utanför hände världen.
Franska provsprängningar av kärnvapen.
Ett krossat hjärta eller en hel ö som förintades i stilla havet.
Jag bestämde mig för att leva någon annanstans,
och jag fann någon som ville dela det stället med mig.

will you take the pain I will give to you?
again and again, and will you return it?

Han var hälften ängel och hälften marsian. Renrakad skalle och ringar i öron, näsa, mun och fingrar. Silverkorpar, kors, yxor. Stora, smutsiga kängor och alldeles vinglande vacker. Hans ögon var blandade blå.
Jag tänkte ibland att han var min luft.

bring your chains, your lips of tragedy
and fall into my arms

Med nedbitna naglar skrapade vi av sårskorporna från kroppen.
Huden så rödöm. Glänsande rosa ärrvävnad.
Agent orange. Vi kunde leva någon annanstans.

Det var så vi tänkte när vi satt på T-centralen och delade en chokladkaka på mitten.
Att vi älskade varandra.

Han var min bästa vän.
Han var hälften ängel och hälften marsian.
I grova killers stod han i Colorado och letade remix-singlar som inte fanns i Sverige då. Innan han åkte tog han av sig sin grova kedja runt halsen. Vi satt på golvet i mitt rum, fönstret vidöppet och vinet snart slut, så kallt i Stockholm klockan fyra på morgonen. Han föste håret ur min nacke och knäppte kedjan runt min hals.
Jag vill att du har den här när jag är borta, sa han.
Tjocka, grova kedjan.
Och vad kunde jag säga?
Han var ju min luft.

and when our worlds they fall apart
and the walls come tumbling in

Med kedjan runt halsen. Det var första gången jag lärde mig hur det är att leva som någons egendom, hur det är att finnas så.
Ägandet finns inte på papper, det sitter i själ.
Och det var ingenting han sa, men jag gav det.
Han fick mig. Hälften ängel, hälften marsian.

how could my view become so twisted?

För man kan göra vadsomhelst när man inte är sin egen, när man är någon annans.
Jag gjorde allt jag kunde komma på, allt som skulle kunna slita kedjan av mig, allt som skulle kunna såra, både honom och mig, allt som skulle kunna ta livet av hans egendom.

Under den här tiden gjorde jag mig själv fruktansvärt illa.
Ofta föll jag bakåt, händerna sökte sig upp mot kedjan runt min hals,
och jag tänkte att jag ville komma fri.

Men till slut kom han tillbaka.
Han kom hem igen.

you wear guilt
like shackles on your feet
like a halo in reverse

Han hade svarta kängor. Jag hade gröna, i mocka.
Vi hade slitna jeansshorts, eftersom det var sommar, och över magra överkroppar bar vi urtvättade T-shirts som lämnade både nyckelben och axlar bara, utan vare sig krage eller resår.
Och piercingar. Och tatueringar. Och ord.

Jag var den som slår.
Han var hälften ängel och hälften marsian.
Vi levde i varandras sår. Alla sårskorpor som vi skrapade av varandra.
Stockholms sommarnätter och bästa vänner som kommer tillbaka till varandra igen.
Hon med hans kedja om sin hals. Han som inte vill ta av henne den.
Åren då de hade varit separerade hade hon gjort så mycket illa. Så mycket ont.
Han hade sett det, från sitt håll, som spindeln som sitter i sitt hörn och vakar.
När de förenades igen låg de på rygg i daggvått gräs i Hagaparken under sommarnätterna och hällde folköl i varandras mun tills det rann över. De sa till varandra:

Jag är en låda i din byrå och om du inte fyller mig så är jag tom.

Och de menade det.
De var arton år gamla då.

reach out, touch faith

Det var så enkelt.

Flera år senare skulle Spacegirl ligga med en främling i sin säng
och få sitt kön slickat mästerligt till never let me down again.
Det skulle inte finnas någon hälften ängel, hälften marsian.
Ingenting skulle finnas kvar.
Det skulle vara så enkelt.

Av Annakarin Josefsson 19 apr 2003 12:05