Livet under en korkek

Det finns få saker i mitt liv som egentligen spelar någon större roll. Allt är egentligen bara nu. Kanske en fluga, kanske något som går över. Det enda som verkar vara bestående är min oförmåga att gå ner i vikt. Men i avsaknad av något långvarit och kontinuerligt kanske jag ska vara glad för varje överflödigt kilo som jag bär med mig på min långa resa genom mitt liv. Jag kan alltid gå tillbaka, lyfta på min stora hängande buk och tänka att "detta som dallrar så, det har jag burit med mig under många långa år". Och det gör mig inte speciellt ledsen att tänka så. Nej, för det här är jag. Allt det här är jag. Vill du ha mig, får du ta alla de där extra kilona. Du får dem på köpet så att säga. Jag är stor på alla ställen där man inte vill vara stor. Och liten på det där stället där man skulle vilja vara lite större.

Men så är det kanske. Livet alltså. En del saker får man helt enkelt finna sig i. Fast jag kommer inte dra ner byxorna här och nu, först måste jag känna dig och du känna mig. Sen kanske. Och det kommer att dröja innan jag vågar ta av mig min skjorta och visa mig naken. Det här är jag. Tar du mig, måste du ta hela stora mig.

Eeva Kilpis dikt är kanske det finaste som finns. Jag har förstått det nu efter att ha varit ett jävla svin ett par gånger och krossat några hjärtan. Ja du läste rätt. Stora hela jag har krossat ett par hjärtan. Bara jag tänker på det blir jag samtidigt arg på mig själv men även smickrad och glad. Och så kommer då känslan över mig som en hink iskallt vatten en kokhet sommardag. Vem fan är jag att dumpa de få tjejer som faktiskt tycker om hela mig, sådan som jag är? Pinsamt. Som om jag kan välja och vraka. Nej du. Inte en chans. Högfärdigt sitter jag där på min piedestal uppburna av sköra små blompinnar, sitter där med armarna i kors och försöker se snygg och smal ut. De som tar hela mig, de ser igenom den där posen och upptäcker hurdan jag egentligen är. Och de tycker om mig. Ändå så har jag slitit ut deras bultande hjärtan, stampat och hoppat på dem. Precis som om jag är i en position att göra det.

Men så är det inte längre. Ju mer jag tänker på det desto mer älskar jag, och samtidigt föraktar, Eeva Kilpis dikt. Jag föraktar och älskar den av samma anledning -den stämmer in så bra på mig. Men nu är det färdigstampat. Nu orkar jag inte hoppa mer. Ner från piedestalen och ner på jorden igen. Och här nere, på jorden, ser allt annorlunda ut. Där sitter jag framför min dator, skapar min låtsas techno som jag tror kan bräda E-type vilken dag som helst. Där sitter jag och installerar spel, tröttnar, avinstallerar och hittar ett nytt spel att tröttna på. Emellanåt äter jag någonting som jag om fem år fortfarande kan se spåren av och som studsar upp och ned varje gång jag tar ett litet skutt. Så ser mitt liv ut nere på jorden. Och vem kan vilja ha någon sådan? Jodå, det fanns några men deras hjärtan dödade jag, stampade och hoppade ihjäl dem. Vem är jag att tro att jag kan göra det?

Men sanningen är att jag trivs. Snart 30 år, och jag stortrivs vid min dator. Ibland går jag ut, träffar trevliga människor, men det är vid datorn som jag trivs bäst. Mina prioriteringar är för tillfället av en sådan natur att det känns som om ingen skulle kunna rubba dem. Och det är här Eeva Kilpi kommer in. För samtidigt som jag trivs med mig själv just nu, att vara själv, finns inom mig en stark längtan om något bättre. Och paniken, eller 30-årskrisen som jag börjat kalla det, sprider sig i all snabbare takt. Inom kort är jag färdigläst vid universitetet, jag drar ut riket runt för att hitta en tillvaro och en plats där jag kan trivas och kommer snabbt in i ett collegie där jag inte har något annat gemensamt med mina arbetskamrater mer än jobbet. De går hem efter dagens slut, hem till familj, sambo, kille, man, fru, medan jag går hem till min dator. Det är inget liv. Och snart är jag där och ibland är paniken så stark att jag bara vill skrika.

Förbereder jag mig på ett liv i ensamhet, undrar jag ibland. Det måste jag göra verkar det som, för jag lyckas aldrig få till det. Jag vill inte få till det. Jag sitter hellre hemma under min korkek och gör det jag tycker bäst om, luktar på de underbart doftande blommorna och stänger ute allt de andra. Det är som om valet ligger hos mig, som om det är jag sjäv som måste bestämma hur jag vill ha det. Eeva Kilpis dikt, kanske inte alls stämmer. Det måste kanske vara jag som stormar in i någons liv och vänder upp och ned på hela hennes tillvaro. Jag, inte tvärtom. Är det så jag vill ha det?

Jag vet vad jag vill. Jag vill att någon ska komma in till mig, rycka upp dörren och skrika: "För fan Jeppe, ta dig samman nu! Jag är här och jag vill ha dig, hela dig, precis som du är!". Och jag, jag lämnar min dator, kan till och med kasta ut den genom fönstret, springer fram till henne och säger att jag är hennes, glömmer allt vad musik och dator heter. Jag skiter fullkomligt i det andra för nu har något hänt. Det som jag vill ska hända. Någon har satt sig högst upp på min prioriteringslista över saker jag trivs bäst med och fått mig att prioritera bara henne. Jag vill att det ska vara så. Och medan jag vill, förbereder jag mig för ett liv i ensamhet för naiv som jag är, tror jag inte det kommer att hända. Nej, det händer bara poeter, inte män som jag som verkar vara känslomässigt döda och som påstår att man inte kan bli kär.

Kärlek är en rättighet, säger någon. Alla har rätt till kärlek. Sorry to bust your bubble, men det stämmer inte. Det verkar som om jag måste förtjäna kärleken. Då är det inte heller min rättighet. Titta bara på min homosexuelle vän som blev utslängd från kyrkan. Vissa ser inte kärlek som en rättighet utan som något ont och smutsigt. Jag ser kärleken som något oåtkomligt som drabbar när den vill drabba och som inte drabbar vem som helst utan bara vissa.

Men så kommer min kloke mor som vid det här laget börjar bli alldeles nopprig av längtan efter barnbarn och säger att jag måste vara åtkomlig. Vad då åtkomlig tänker jag. Ska jag ställa mig i ett gathörn och se snygg ut? Jag, hela jag? Eller ska jag klättra upp på min sköra piedestal igen och speja efter nya offer. Var åtkomlig, säger hon igen och byter ämne. Och som vanligt har gamle mamma rätt. Jag måste vara åtkomlig. Och hur blir jag det, undrar jag. Kanske måste lista mig från min dator och börja gå ut i våren och njuta av livet där ute. Kanske måste jag, utan att klättra upp på piedestalen, försöka vara mer åtkomlig. Men jag vet inte om jag orkar. Och medan jag inte orkar, går terminerna och skolan är snart slut och jag tvingas ut i vuxenlivet på allvar. I det liv där alla redan har någon och där ensamma förblir ensamma. Och medan jag inte orkar, missar jag alla som är på väg fram till dörren, beredda att slita upp den och peta ner alla punkter från min prioriteringslista för att slutligen sätta sig själv på de fem översta punkterna.

För jag sitter hellre hemma under min korkek och gör hela min existens mer oåtkomlig. Och innan jag går och lägger mig på kvällarna suckar jag högt, lyssnar till den biologiska klockan som klämtar allt snabbare och förbannar mig själv för att jag hyllar Eeva Kilpis dikt så högt. Och så somnar jag, vaknar nästa dag och börjar den med att sätta på min dator.

Av Jesper Isaksson 16 apr 2003 09:59