Kriget pågår när vi äter mackor

Sedan velar man ett tag i hallen mellan vinterjackan och vårjackan, för att slutligen trava i väg mot tunnelbanan svärande över att man ändå valde fel.
Och kriget är någon annanstans. Långt borta från den svenska vardagen. Vi läser rubrikerna, vi tar del av analyserna och vi matas med bilderna, vana vid att det är så här krig är, och känns, för oss. Pilar och grafik på helsidor visar framryckningar och strategier ungefär som om det handlade om ett EM-kval i fotboll. Speciellt framtagna loggor visas upp i tv-rutan med bokstäver som ser lite lätt sönderbombade ut, så att vi verkligen ska förstå att det är ett krig som pågår och inte någon melodifestival.

Feta kvällstidningsrubriker gör diktatorer till såpa-personligheter som ska sälja lösnummer. Och när de utländska namnen blir för svåra att uttala eller att hålla reda på gör pedagogiska Pentagon om hela Bagdads forna maktelit till en pokeromgång. Det blir enklare så.
Och så får vi även i de seriösare tidningarna läsa rubriker som "Ruter sju har dragit sig ur leken" på utrikessidorna, vilket är så mycket lättare för en västerlänning att hålla reda på och relatera till än "Amer al-Saadi, vetenskaplig rådgivare". Och även om inte ens Expressen har sjunkit så lågt att de har kört ett "Kriget - Så påverkas din privatekonomi - Vi har hela listan-löp", så finns de ekonomiska aspekterna hela tiden närvarande i nyhetssändningarna
i form av "Börsen har inte reagerat nämnvärt" eller "Räntorna är fortsatt låga". Och innan de civila offren i kriget ens har hunnit kallna har eftersnacket och summeringarna redan dragit i gång, för nu ska det göras bokslut. Titta. Det gick väl bra det här. Snabbt och smärtfritt. Ruter ess i leken är borta. Bagdad har fallit. Och i Irak: "befrielsens eufori", som en skribent uttryckte det i Dagens Nyheter på ledarsidan i söndags, för att senare fortsätta med "När glädjestrålande människor viftar med USA:s flagga i svenska förorter lägrar sig en obehaglig tystnad bland debattörer på vänsterkanten."
Och visst. Så kan man ju också se det. Kanske är det till och med hela västvärlden i ett nötskal. Ett krig har rasat någon annanstans. Civila har dött och dör fortfarande. Sjukhus plundras. Vattnet är förorenat. Blodiga barn sträcker ut sina armar över helsidor efter människor som inte längre finns där. Men kriget ska ändå handla om oss. Vad någon tyckte eller vad någon sa. Vi svenskar som sitter i våra bostadsrättslägenheter eller i våra villaförorter och käkar marmeladsmörgåsar och trycker på våra mentometerknappar med jämna mellanrum för att tala om vad vi tycker. För eller emot. Rätt eller fel. På avstånd. Vi som aldrig någonsin har sett blodiga barn med bortsprängda ben i Polarn & Pyret- kläder.
Redan nu ska det summeras. För det finns de som vill skåla i champagne för att kriget kändes så rätt. För dem. Och kriget har knappt hunnit ta slut. Och lidandet har bara börjat. Jag läser i tidningen att Sony redan har tagit patent på orden "Shock and awe" som användes för att beskriva bombardemanget över Bagdad. Krigsbegreppet ska bli en titel på ett kommande dataspel. Det är den världen vi lever i. Och vi har inte en aning om någonting.

Av Lena Sundström 16 apr 2003 09:45