profetia

hon är inte ung längre men det har hon å andra sidan aldrig varit.
hon brukar gå och fika på kafé kraznapolsky med en man som heter john.
han är både ninja och magiker. varje gång de sitter där med kaffe och backgammonspel byter han ut ringsignalen på hennes mobiltelefon.

ungefär var tredje gång john ringer henne låter hon bli att svara.

hon är utbildad lärare men jobbar som informatör.
hon skriver böcker om barn och om människor av glas.

hon är vad man kallar singel, nucka, uttorkad trasa och gammal kärring.
med håret i mittbena blir hon snarlik en häxa.
hon har sex med en man som är några år yngre än henne själv.
bra sex, med knäna pressade mot axlarna och hans kuk ända upp i lungorna.
utan att tveka kan han smälla till henne när hon ber om det.
vid ett tillfälle ska han knäcka hennes käke.

han bär alltid uniform. från andra världskriget. tysk eller amerikansk.
han är för länge sedan gift och har barn.
hon har inga egna barn. i plånboken har hon fotografier på hans.
det är han som märker att hon börjar dricka igen. det sker under ett telefonsamtal.

samtalet:
du dricker igen, säger han.
hon svarar, utan att sluddra: varför säger du så?
för att jag förstår vad du menar, säger han.

kanske kan man säga att han är hennes vän.
men hon älskar honom inte.

hon har ingen kontakt med sin familj.
efter första boken säger hennes mor att det får vara nog.
och med modern följer resten. det är ingenting hon sörjer.
de lever iallafall, allihop. och hennes böcker kommer småningom att börja handla om hål.
hon har en ganska blygsam läsekrets. egentligen minimal.

på nätterna släpper hon ut håret och dansar i sitt kök till musik av oboe och klarinett.
hon dricker kaffe i stora koppar till solen går upp.
hon vinkar till tidningsutlämnaren genom fönstret och läser morgontidningen före de flesta.
hon sover nästan aldrig, och hon ser ganska gammal ut.
hon använder alldeles för mycket smink.

hon skriver dödsrunor för att fördriva tiden och har störst nöje i utformandet av sin egen.
hon hade en hund men den sprang bort. det var en tax.

hon extraknäcker som kolumnist och skriver små stycken om krig och svält,
då och då uppvisar hon ganska sjuklig humor i sin behandling av aktuella våldsbrott.
av sina läsare är hon lika avskydd som omtyckt.
hon raderar alla hatbrev.
det som driver hennes författarskap är tanken att ingen läser.

vid ett tillfälle, i augusti år 2009, blir hon kontaktad av horace engdahl.
han vill att hon ska be om ursäkt. det gör hon inte.
det är samma år som älskarens hustru får nog av hans otrohet och gör slut på den genom att försöka ta sitt liv. han ringer från akutmottagningen för att avbryta kontakten.
hon behåller fotografierna på hans barn.

genom hela livet kommer hon själv att sinka sin framgång.

hennes sociala kontaktnät består främst av john, en fröken antonson och lokala alkoholister.
hennes stamhak är en bar där ölen kommer att kosta endast 49 kronor långt in på 10-talet.

john gifter sig aldrig. fröken antonson gifter sig 2011.
som brudtärna syns författarinnan trött och sliten, kantig, men klädd i grönt.

hon ler inte alls lika ofta som nu, men hon är lyckligare.

hon får inga egna barn, men hon skriver om dem, och hon ger dem alla namn.
tillika skriver hon om hål. om glas. och om tid.
hon flyttar aldrig tillbaka till stockholm. inte heller bosätter hon sig i new york.
däremot hinner hon leva ett år i prag innan hon dör.
under det året försvinner hon helt ur det kontaktnät hon har tillhört, och hör inte ens av sig till fröken antonson och john.
men ibland skriver hon vykort. och hon har en ny älskare. han är kurd.

hon blir aldrig känd. men hennes läsarskara ökar något när hon dör.
om döden står det i tidningen, en ganska otrevlig incident.
hade hon levat skulle hon ha skrivit en kolumn om den. ironisk och elak och på bekostnad av den avlidna. efteråt skulle hon ha raderat de upprörda läsarnas brev, som vanligt.
sedan skulle hon ha tagit en till kopp kaffe, eller kanske en öl.
ja, antagligen en öl.

Av Annakarin Josefsson 11 apr 2003 11:14