George W Bush - visionär aktivist

Vårens vita ljus spelade över oss när vi gemensamt tågade från Norra Bantorget mot den amerikanska ambassaden. Herregud, var vi så många? En fredsrörelse som var global, och jag deltog i den. Denna gemenskap, så vacker den framstod!

Ett historiskt ögonblick, ett trotsigt ställningstagande över de flesta politiska läger för humanismen.

Världen verkade så enkel den vårdagen i sin uppdelning mellan svart och vitt. Den självgoda supermakten i väster som gjorde allt för att bevaka sina strategiska intressen, mot den försvarslösa resterande delen. Det fick vara nog nu!

Demonstrationståget var uppdelat i olika sektioner. Vi kommenterade sinsemellan de original och vackra flickor som syntes i mängden.

Samtidigt skojade vi om att vi missupfattat syftet och hittade på personer som plötsligt löpte bärsärk och ropade helt knäppa saker. Vi var tramsiga, men i stort tog vi ändå ställning mot blodspillan.

Det var riktigt kul och samtidigt kändes det viktigt.

Plötsligt såg vi en grupp demonstranter som dök upp vid sidan av vårt tåg. De höjde den irakiska flaggan och skrek något på ett språk vi förmodade var arabiska.

"Extremister". En äldre dam vände sig mot oss och pekade menande mot Irakdemonstranterna.
"De är också emot ett angrepp. Men de stöder Saddam. Se på fanan, hans namn står där."

Först då började jag tänka över vad jag egentligen höll på med. Jag frågade mig om det möjligtvis kunde finnas flera olika definitioner på ordet "fred".

Om det var så, hur många var de i så fall?

Hursomhelst, kriget började till slut och ivriga protester och fördömanden uttalades från ett antal diplomatiförsepråkande länder. Här hemma följde media ivrigt utvecklingen, med tydliga anspråk på att förmedla en objektiv skildring av konflikten så gott som det nu gick.

Operationen i Irak har nu nått Bagdad. De allierades styrkor mötte förvånansvärt lite motstånd, och i det stora hela verkade det som om försvarsviljan för den inhemska regimen saknades.

Trots allt var det där, i huvudstaden, som de flesta militärstrateger förmodade det hårdaste motståndet, främst då från Saddams priviligierade elitsoldater i det Republikanska Gardet.

En eventuell replik till regimen månne?

Kan man motivera ett folk att försvara ett styrelseskick vars metoder i huvudsak består av terror och godtyckliga privilegier?

USA anklagas ofta, främst från europeiskt vänsterhåll för att leka världspolis samt att enbart se till sina egna intressen. Detta må vara sant i många fall, men jag vill hävda att syftena är fler, vilket kan ge en mer nyanserad bild.

Om nu några minns det, så kunde man notera att den nytillsatte presidenten i början förde en klassisk konservativ protektionistisk politik, typisk för republikanska ledare. Denna syftade till att främst bygga upp den amerikanska ekonomin och inte alls engagera sig nämnvärt i utrikesfrågor. Det ledde till att kritiska röster direkt höjdes från utlandet. Dessa anklagade USA för att än en gång bara se till sina egna problem och "strunta i" att med sitt stora inflytande försöka förändra vår värld.

George W Bush var inte alls lika erfaren som sin far i det politiska maktspelet när han tillträdde, vare sig det skedde på hemmaplan eller utomlands. Han sattes därför i hårdträning av luttrade politiker och därav också i händerna på ett antal rådgivare som representerade den politiska färgen blå ända bort till nattlig mörkblå.

Enter September Eleven.

Plötsligt attackeras de Förenta Staterna på eget territorium. Detta har inte hänt sedan det amerikanska inbördeskriget och landet inklusive resten av världen försattes i chock.

Det rådde ingen tvekan om att attacken var minituöst planerad och symbolisk, i syfte att förnedra USA:s kapitalistiska dominans och försvarsministerium.

Nu börjar en strid om presidentens politiskt yrvakna gunst. Djupt konservativa "hökar" samt andra, mer "försiktiga generaler" söker övertyga Bush om att just deras sätt att lösa situationen är den bästa. Presidenten står inför ett vägskäl där det på alla skyltar kan utläsas "upprättelse".
Det är bara det att de alla pekar åt olika håll.

Förmodligen inser han ganska snart att då han valt en väg, måste han konsekvent hålla fast vid den oavsett konsekvenser, som exempelvis tillfälligt låga opinionssiffror.

Amerikanska politiker har länge irriterat sig på att Saddam Husseins totalitära regim som mycket riktigt från början stöddes av USA i kriget mot den då mer farligt ansedda nationen Iran utvecklat så starka antiamerikanska tendenser. Tålamodet med det fientliga och hemlighetsfulla landet är därför hos många slut. Presidentens tid för ställningstagande börjar rinna ut.

Då väljer han väg. Ett ultimatum för vapeninspektioner och diplomati utfärdas.

Detta handlingssätt, vill jag hävda, grundar sig inte främst i viljan att ha kontroll över oljetillgångar, utan är ideologiskt grundat.

Presidenten är djupt kristen och de klassiska amerikanska idéerna om frihet och demokrati ligger till grund för vägvalet. Detta kan man sedan tycka vad man vill om, då han precis som vi är produkter av våra respektive traditioner och historia.

Försöken att från vänsterhåll banalisera den amerikanska presidenten och hans handlingar är dock i många fall patetiska. Denna riktning bevisar dessutom om och om igen dess rädsla för att välja annat än den gamla vanliga mossiga dogmatiken. I skydd av ord som "solidaritet" och "fredliga lösningar" engagerar man allehanda människor som vill känna sig sådär härligt fina och godhjärtade.

Det man på något sätt hela tiden lyckas glömma, är att Iraks folk under en lång tid varit utsatta för en effektivt fungerande form av raffinerad manipulation. Istället häver man ur sig grodor i stil med att det skulle vara det irakiska folkets ensak att göra sig av med diktaturen. Ursäkta mig, men vad är det för jävla solidaritet?

Det som händer nu är att USA än en gång tagit ett initiativ, något som ständigt förskräckt den konforma vänstern.

Där är man nämligen rädd för initiativ eftersom man gjort sig oförmögen till att själv skrida till handling då man formligen badar i alla "förtryckta minoriteters" rättigheter. Om man skulle ta ställning för en, skulle ju någon annan eventuellt hamna i opposition.

Så för att samla trupperna säger man att det är lika synd om alla och hoppas sedan att den brokiga samlingen ska hålla sams där under martyrskapets banderoller.

Det återstår nu att se hur situationen i Irak utvecklas. Man får hoppas att de allierade länderna fortsätter att ta sitt ansvar i det mödosamma arbetet med ett demokratiinförande.

Förmodligen sticker det i ögonen på de "solidariska" vänsterdogmatikerna att det irakiska folket välkomnar de utländska trupperna och skriker ut befrielsens glädje efter decennier av diktatorisk ockuppation.

Det är en svår uppgift alliansen och FN nu har framför sig. Irak består av ett antal vitt skilda folkgrupper, trots allt. Dessa lär dessutom ha olika åsikter vad gäller en demokratisering, då regimen spelat ut dem mot varandra genom förtryck och gynnande.

Om det tillstöter problem vilket det med all sannolkihet kommer att göra blir det säkerligen USA som får bära hundhuvudet, eftersom den lotten alltid faller på den initiativtagande parten.

Säkerligen ser då socialismens schakaler sin chans till rekrytering av människor till rörelsen genom populistiska uttalanden och fega angrepp.

Tycka vad man vill om president Bush och de Förenta Staterna, men en sak är då säker: han har givit den konservativa aktivismen ett ansikte.

Nu väntar vi bara på fotfolket.

Av Magnus Bjärlind 11 apr 2003 10:15