Ärkebiskopen K-G Pilatus

Under en period studerade jag Bibeln ganska ingående. I varje fall valda delar av den. Inför min examination på Konstfacks utbildning i grafisk design och illustration hade jag valt att analysera hur vi idag ställer oss till De Tio Budorden. Jag samtalade med präster, kollade konst med motiv hämtade ur Bibeln samt läste och studerade judisk och kristen symbolik. Skriften målade upp en tid av ojämlikheter, grymma furstar, stora visionärer, konflikter och stor dramatik.

Det var väldigt längesedan som adoptivbarnet Moses bröt upp med sin egyptiska värdfamilj, slog in skallen på en slavdrivare och började en tillsynes hopplös vandring rakt ut i öknen som ledare för den judiska stammen.

På ett berg sades han under himmelskt dunder och brak mottagit ett antal stentavlor från en högre makt, som kallade sig Den Ende Guden eller Jehova. Ristat i sten fanns levnadsregler att läsa, avsedda att följas av de som erkände denna Gud som sin.

Jag slogs av aktualiteten hos budorden och deras uppenbara logik. De utgjorde för mig ett tydligt system för hur en civiliserad individ skulle förhålla sig till sin omvärld. Buden ställde krav på människor att tygla sitt avund och sin egoism och att vörda de äldre, naturligtvis med uppmaningen att frukta och tillbe den kraft från vilka de hade sitt ursprung.

Efter slututställningen lade jag utmattad den mystiska boken åt sidan, drack en massa öl och dansade mig svettig på otaliga fester. Med jämna mellanrum gick jag förbi mitt kyrkofönster, betraktade det och suckade lite stolt.

Det skulle dröja ett antal år innan jag började intressera mig för den gamla skriften igen. Jag hittade en utgåva som var fett illustrerad av Rembrandt i en Akademibokhandel, och gjorde gladeligen ett inköp som nästan raserade min ekonomi den månaden.

Jag började läsa igen, denna gång med huvudsakligt fokus på det Nya Testamentet och den märklige snickarsonen Jesus.
Efter att ha läst igenom Markus, Lukas och Johannes anteckningar, kom jag fram till två möjligheter.

Den första var att killen var en fullfjädrad psykopat som till varje pris ville manipulera sin omgivning med diverse trolleritricks.

Kanske hade hans pappa lärt honom.

"Lägg en redig planka i vattnet precis under ytan och gå på den, så kommer alla tro att du promenerar på vattenytan. Kom igen, vi övar idag igen!"

Eller tutat i honom en massa lögner, som till exempel: "Okej att din mamma födde dig, visst. Men hon är fortfarande oskuld! Det var Gud som hade sex med henne, inte jag! Fråga henne själv!"

Stackars kille. Inte undra på att han blev lite konstig.

Kanske blev han därför så omtyckt bland polarna att när han väl blev uppspikad på ett kors, bestämde de sig för att hämnas på pöbeln genom att sprida en massa påhitt om honom i syfte att starta en Jesuskult. Om denna, en av världens första produktionsbyråer verkligen funnits, hade de noggrannt kommit överens innan om alla de galna saker han lyckats genomföra.

De kanske satt uppe sena nätter under cederträden, drack vin och garvade åt alla helt sjuka äventyr han dragit med dem på. "Haha Petrus! Om du skriver det där kommer de att spika upp dig på ett kors uppochner!"

Nu var det ju tråkigt nog det plågsamma öde han gick till mötes, eftersom Jesusanhängarna blev förföljda och trakasserade i ett antal hundra år. Det verkade de inte räknat med där under trädkronorna.

Den andra möjligheten som jag såg det, var att han verkligen var en person som utförde otroliga saker.
Mirakel som att bota hopplöst sjuka och vetenskapen förlåte mig gå på vatten.

Om man väljer detta antagande, kan man antingen vara en person som erkänner det vi idag kallar för "övernaturliga" fenomen och se Jesus som en person som kunde genomföra dessa.

Eller, så går man så långt att man blir kristen och därigenom tillskriver killen epitetet "Guds son".

Nu är det några och två tusen år senare och kulten av snickarsonen har visat sig grymt framgångsrik.
Läran har blivit statsreligion i ett otal länder och människor bråkar fortfarande om hur att tolka dess ord rätt.
I vårt lilla land har vi anslutit oss till Luthers protestantiska riktning och till för en tid sedan var kyrkoinstitutionen en del av vårt statsskick.

Nu genomgår kyrkan en kris då den skilts från staten, men som tur är leds den nu av en stor visionär vid namn K-G Hammar. Denne vill sammanföra vår upplysta tids rationalitetstänkande och demokratibegrepp med snickarprofetens gamla lära.

Ärkebiskopen K-G ser det som sitt kall att avmystifiera religionen så att folk av idag lättare kan identifiera sig med den. Detta görs effektivast genom att ta lite lätt på det som står att läsa i de gamla skrifterna. Man behöver inte tro på att mamma Maria fortfarande var oskuld efter framfödseln av profeten, ej heller att han gjorde en massa mirakel. Istället kan vem som helst som tycker att Jesus var en ganska schysst kille med en del bra idéer, kalla sig kristen.

Nu skulle jag vilja göra ett litet experiment.
Vi låtsas att vi har tillgång till en tidsmaskin.
Däri placerar vi K-G:s hjärna och beamar den tillbaka till Jerusalem vid tiden strax innan Jesu korsfästelse.
Pontius Pilatus, den romerske ståthållaren i regionen står just nu inför dilemmat att avrätta Jesus eller inte, som straff för uppvigling mot den romerska ockupationsmakten.
Folket därutanför skriker på blod och vill att romarna ska spika upp snickarens son på ett kors.

Vi ersätter Pontius hjärna med K-G:s, raderar ärkebiskopens vetskap om kristendomen och allehanda demokratibegrepp. Återstår det rationella tänkandet och ansvaret hos en beslutsfattare. Vi ser vad som händer.

K-G kallar in Jesus för att höra på hans sätt att se på saken. Vakterna knuffar fram en gänglig man i trasor. Han är blodig och utmattad efter att soldaterna pryglat honom. Han ser ynklig ut.

Ståthållaren K-G tar till orda. "Okej, så du är killen som påstår att du är judarnas konung?" Jesus kisar på K-G,
Han mumlar till svar:
"Nej, det är du som säger det". Ståthållaren börjar förstå att han har att göra med någon sorts fanatiker.
"Dina polare påstår att du gjort en massa mirakel. Någon slags auktoritet måste du väl ändå vara? Berätta vad du gjort, alla är så förbannade."
Jesus reser upp huvudet, grimaserar åt smärtorna och svarar till slut:
"Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för en enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst."Johannes 18:37

Ståthållaren K-G blir förvirrad. Han tycker mest synd om den lille terroristen där han står och vinglar på stengolvet, trasig och torterad.
Uppenbarligen framstår killen som förvirrad och vidskeplig. Han lider av grava vanföreställningar, men i det här skicket framstår han inte som särskilt samhällsfarlig.

K-G beordrar vakterna att föra ut Jesus. När de gjort det lägger han sig ner på sin divan och gäspar.
Fallet är komplicerat, då det figurerar ytterligare en person förutom Jesus som är anklagad för uppvigling och allehanda terrorverksamhet.
Denne person går under namnet Jesus Barabbas, och tillhör den mer brutala sorten av förbrytare.
K-G gillar inte honom, han tycker att han är en jävla bråkstake helt enkelt. Just vid denna tid hade dessutom en romersk högtid infallit, och för att blidka folket brukade man frige en fånge som de ansåg oskyldig.

Till slut bestämmer sig ståthållaren för att rådfråga den upprörda folkhopen därute.
De får avgöra; detta är ändå en judisk kulturangelägenhet. Om han tillfredsställer dem kanske de lugnar ner sig några hekto och upplever honom som hyfsat sympatisk när allt kommer omkring.

"Alla dessa förbannade Jesusar" tänker K-G innan han reser sig upp och går ut på balkongen för att tala till folket.

"Okej allihopa! Vilken Jesus ska vi frige egentligen? Barabbas eller han som kallar sig Messias i andranamn?"
Folkets svar låter inte vänta på sig. "Barabbas!"
"Jaha, vad ska jag göra med Messiaskillen då?" Nu ropar de ännu högre: "Korsfäst honom!"
"Men kom igen," försöker K-G, "Han har väl inte gjort en fluga förnär!" Folkmassan skrek ännu högre: "Korsfäst honom för i helvete!"

När Pilatus K-G såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde sina händer inför folket och sade: "Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak."Matteus 27:24

Framåt kvällen kan K-G se det långa tåget av människor som ringlar sig upp mot kullen där avrättningarna hålls. Någonstans längst fram piskas mannen som kallar sig Messias mot sin undergång.

K-G stänger fönsterluckorna och sätter sig till bords med sin fru. "Du gjorde helt rätt, plutten" säger hon. "Jag berättade ju att jag haft mardrömmar om den där Nazaretmannen"
"Älskling, det vet du väl att jag vill att du ska må bra" svarar K-G trött och petar i maten.

Det framgår i bibeltexterna att Pilatus inte hyste något större agg mot Jesus, men att han i syfte av att konsolidera sitt inflytande i regionen insåg vikten i att gå folkviljan till mötes. Förmodligen betraktade han snickarsonen som en knasig extremist som genom några felsteg hamnat i onåd hos folket.

Men K-G och Pontius kan trots allt ta varandra i hand på den punkten att vidskepelse och mysticism bara är av ondo.
De kan säkert också enas om att det ibland krävs åtgärder som av vissa kan upplevas som brutala övergrepp för att upprätthålla ordning och en rationell syn på tillvaron.

Jag är naiv nog att hävda att det är just mystiken som står för attraktionskraften hos en trosriktning.
I den bor nämligen längtan, romantiken och vårt undermedvetnas drömmar. Dessa känslor anses som banala och ibland farliga i vår moderna tid.

Med K-G Hammars desperata assimileringspolitik kommer den svenska kristendomen att förtvina under långa plågor, precis som om den blivit uppspikad på ett kors.

Men jag skall intet frukta, då jag tror på återuppståndelsen. Utan K-G dock.

Amen.

Av Magnus Bjärlind 10 apr 2003 09:12