Hälsningar från Thailand

Paret satt vid ett av borden och såg ut som par brukar. Uttråkade och sympatiskt stirrande på varsin drink och varandra, som om de sökte någon som kunde muntra upp deras sista semesterkväll, bryta den monotoni och mättnad som gärna infinner sig hos par i utkanten av en resa.

- Where do you come from?
- Sweden
- And you?
- Vi också, går det bra om vi slår oss ner?
- Absolut!

Ola, min medresenär, tog omedelbart den unga Emilys parti, medan jag riktade hela min uppmärksamhet mot den några år äldre Fredrik, en typisk tunisier från Skövde.

Eftersom vi alla redan druckit ansenliga mängder beslöt vi oss för att fortsätta. Så vi pratade och drack, samtidigt som vi sjönk allt djupare ner i den trivsamma variation mötet fört med sig. Etablissemanget hade inget annat val än att muta oss med en betydande del av sitt ölförråd för att överhuvudtaget bli av med oss. Den vingliga färden gick till de trolovades bungalow. Där fick vi bekanta oss med Emilys samlade semesterbilder och Fredriks stolta samling av souvenirer: Valium, Rohypnol, receptfritt inhandlad Marijuana samt ett antal svenska herrtidningar. Vad Emily tyckte om sin pojkväns vanor framgick inte. Själv var jag djupt imponerad. Det var deras sista timmar i livet. I våra liv. Det var närmare bestämt fyra timmar kvar innan transferbussen skulle köra dem till flygplatsen.
Vi beslöt oss för att gå ner till stranden och tillsammans invänta soluppgången. Vi hade nog med öl för att hålla oss flytande en bra stund och sedan fanns ju alltid Fredriks röka.

Hela tiden pågick en dialog mellan Ola och Emily och en helt annan mellan Fredrik och mig. Medan Ola och Emily konverserade uppsluppet men artigt, tappade Fredrik och jag sakta men målmedvetet kontrollen, sjönk sakta men säkert allt djupare ner i varandra.
Ola och Emily satt bredvid, och pratade. Ola gjorde sitt bästa för att avleda hennes uppmärksamhet.
Samtidigt som hon höll hårt i sin pojkväns hand, vilade mitt huvud tryggt i hans sköte, medan mina fingrar smekte den del av honom som låg bortom hennes horisont.
Till slut blev stämningen så tät att Ola blev tvungen att plocka bort henne ur rekvisitan och ledsaga henne långt ut i lågvattnet.

Vi var ensamma. Tätt sammanpressade i den sammetslena natten, på en strand av poröst blinkande stjärnor, tände vi på, sögs in och försvann. Vi kysstes aldrig, turades bara om att fylla varandras tomrum med den söta röken. Jag drog in och andades varsamt ut den in i hans längtan. Han drog in och blåste tillbaka den in i mig.
För varje bloss kom våra ansikten närmare och närmare varandra. Vid den sista utandningen möttes våra läppar. De smakade sött - av salt. Det var en vacker kyss, en rimlig kyss, en ögonblickskyss. Förbigående, som livet.

Mitt huvud vilande mot hans lår. Mitt ansikte riktat mot hans. Hans panna, sårig, sönderbiten av blandmissbruk och mygg. Men konturerna perfekta, kantiga, kriminella, hårda, precis som jag vill ha dem.

Krabis klippor trygga i sin hotfullhet, stabila i sitt eviga krackelerande - som rymden - kollapsar och färgas i de mest besynnerliga färger; två skuggor går på vattnet, diffusa, avlägsna, uppflammande i lila, oranga, scharlakansröda nyanser. Omöjliga att förnimma med blotta ögat. Som en träff med de döda. Bättre då att blunda.

Det är fortfarande natt. Fortfarande ligger jag hos dig. Och ska ligga så, tills ljuset skiljer oss åt. Vi är ensamma nu och stranden äger oss. Men var är den? Vi har lyckats förflytta oss en hel del inatt utan att röra oss ur fläcken. Vi måste återvända, försöka finna den, vill gärna röka den, dra de sista blossen på den tidigare påbörjade jointen. Som små barn, eller två abstinensstinna pundare börjar vi febrilt och systematiskt undersöka terrängen, krälar i sanden på alla fyra, känner oss för; med handflator, fingrar och mörkerseendet på topp, allt för att finna den. Vi inser ganska snart att företaget är hopplöst, att vi tagit oss vatten över huvudet, även om vattnet för länge sen absorberats av månen. Ändå ger vi inte upp. Vill så gärna ha ett sista bloss av söt eufori. Men vi jobbar med ett hopplöst poröst material i kompakt mörker och inser att... Vi ger upp. Min vana trogen fortsätter jag att kräla en stund till. För vår skull. För de karga klippornas skull. För kratrarna i ditt ansiktes skull. För de kriminella konturernas skull. För nattens skull. Och plötsligt... Under min vänstra handflata... Jag undersöker om det verkligen är den åtråvärda fimpen och ingen annan; stranden är lika beströdd av fimpar som himlen täckt av slocknade stjärnor.
Jag säger ingenting. Kryper upp bakom dig, ber dig att blunda, stryker jointen utmed dina läppar, markerar dem, stoppar den försiktigt i din mun.
Du tar ut den, granskande, du tror inte heller på det du ser. Ingen av oss är religiös. Du tror att jag är en magiker - jag vet det.


Jag har vunnit dig. Inte för alltid, bara en evighet. Nu kan du koppla av. Och det gör du, vet att du är i otrygga händer. Du anförtror dem ditt ansikte. Vi byter roller, byter plats. Ditt ansikte ligger nu hos mig. När det gryr ska det lämnas åter, tillsammans med månen. Såsom den ska lämna tillbaka vattnet till morgonen som är nitton och heter Emily. Bäst att ta vara på det medan det ännu ligger här. Måste lämna ett avtryck i det, öppna ännu ett sår, strö salt i det för att i nästa bloss eller andetag fylla det med varm, läkande honung. Ett ärr vill lämna efter mig. I händelse av att framtida knivdåd mot all förmodan skulle utebli. I händelse av att du redan glömt det. Ett sätt måste finna mig. Måste finna på aldrig tidigare beprövade smekningar. Prototyper. Jag kysser din sargade panna. Men ändå inte. Med månens regelbundenhet över himlavalvet stryker jag den slät med mina läppar, drar försiktigt skymningsridån över gryningen.

Använder aldrig tungspetsen. Mer än för att vidröra det enda vackra och fridfulla i ditt ansikte; ytterkanten på de täta och fulländade ögonfransarna. Bara de får vidröras. Vare sig din hud, dina ögon, eller mun får känna tungspetsens lek. Det vore vulgärt; situationen är mycket ömtålig, kräver beröringar som inte känns. Fingertoppskänslan stryker varsamt utmed varje krater, varje utskjutande oregelbundenhet i ditt ansikte.

Jag ser döda gå på vattnet. Du ser ingenting. Du sover. Du är inte trygg. Har aldrig varit. Kommer aldrig att bli. Det kommer att sluta med en katastrof och du vet det. Det finns grus som tyder på det. Det finns sår i sanden. Det finns sand i splittret. Det finns skuggor av döda som går på vattnet. Ingenting kan längre drabba oss, utom vi själva. Bara i det är du liksom jag trygg.

Måste sjunga någonting vackert för dig. Nu. Innan de återvänder, från det vidsträckta och till synes oändliga långgrundet. Vill du höra? Du nickar jakande ur din dvala - långt, långt härifrån i min famn. De första strimmorna har precis landstigit. Jag är redan bländad. Du är aningslös, och därför älskar jag dig; bara de aningslösa går att förtrolla.

Det grymma ljuset är här nu. Det dränker de döda. Det bryter förtrollningen. Det upplöser mina befogenheter. Det smärtar mig. Skulle så gärna bespara dig. Skulle så gärna undanhålla...
Hos dig är det fortfarande poröst, poröst, svalt och stjärnbestrött. Dina ögonlock andas ännu tungt, rörs inte av mina kyssar. Det gör mig ont att jag blivit tilldelad den här rollen. Det gör mig ont, att magiker... måste mässa... med... sprucken... grynings... stämma.

Av Patrick El-hag 08 apr 2003 16:24