Tvärtom

Jag börjar tankarna där du och jag slutade.

Vi ligger i din säng, TV:n är på. Med din rygg mot min mage, ditt hår i mitt ansikte och dina andetag så nära vet jag inte om du sover eller om du är lika vaken som jag. Jag skulle vilja känna din puls, dina hjärtslag, men jag vågar inte. Din hals ser mjuk ut. Jag drar fingrarna genom ditt hår, den plats på din kropp som känns minst främmande, det ställe som är minst tabu. Minst laddat. Du mumlar något och vänder dig om, mot mig. Du sover.

Dina händer är ett annat tryggt ställe att vila blicken. Jag känner dina händer. De knattrar mot tangentbordet, de tänder en cigarett, de öppnar en Cola. Jag känner dem. Nu vilar din vänstra hand mot min bara höft och bilden fryser mig och tiden.

Jag vill vara nära dig. Så nära jag kan komma. Dina händer är så små och varma, ditt lena ansikte och dina ljusa andetag skrämmer mig. Nu finns det inga blickar att förlora sig i, nu sover du och leder mig ingenstans. Nu är det verkligt.

Du ser liten ut i en för stor vit T-shirt. Jag sätter mig upp och ser på dig. Vad hade hänt om du slagit upp de gryniga ögonen nu, om du mött den här blicken. Aldrig har jag varit så naken.

Ditt ansikte är alltid vaket. I dagsljus kittlar dina klibbiga ögonfransar mig inuti och jag hinner kväva en impuls att kupa min hand runt din haka innan dina ögon förändras och nästa känsla sköljer över mig. Allt går så snabbt, jag sjuder av fakta som jag aldrig får tid eller plats att fundera över, sortera. Därför andas jag sakta nu, som om jag vill förlänga tiden. Du sover.

Jag låter min hand stanna till i luften och tiden ovanför din kind innan jag rör vid dig, målar en linje längs ditt ansikte, din hals, axel, arm, midja, höft.

Jag vet inte om det är du som vaknar eller om det är jag. Jag vill bryta den laddade tystnaden, säga vad som helst, men med min allra mjukaste röst. Jag vill inte skrämma dig.

Du ser inte rädd ut.

Jag borde le, men måste andas. Jag vänder mig bort, tar stöd av väggen som är sval. TV:n brusar, jag hör inte täcket när du suckar och sträcker dig efter mig. Dina rörelser är säkra när du slår armarna om mina bara axlar och lägger din kind mot min hals. Din röst är varm när du säger mitt namn som för att väcka mig.

Jag är mycket medveten om din hud, din värme. Jag vänder mig om och det känns som om din blick har slagit rot på mina ögonlock, jag kan inte lyfta dem. Du rör dig sakta när du närmar dig mig och drar din kind längs min. Jag tänker i korta enkla meningar som avbryts när ditt andetag blir mitt. Du smakar tandkräm. Dina läppar är mjuka. Det finns ingen som du. Jag sjunker och lättar samtidigt. Du blir ett ankar, men utan dig vore det ingen storm.

Av Lisa Kristiansson 30 mar 2003 14:51