Vi har valt att ha ett klassamhälle

Jag vill säga något om det.

Gängkulturen handlar om socialisering och identitetsvärde. I detta fall ett patriarkatets bottenskikt som försöker att klara sig, överleva, bibehålla något slags värdighet som medborgare i ett samhälle uppbyggt och styrt av andra, men mer värdiga, medborgare som - uttalat - inte vill ha med dem att göra.

Och tänk dig; vad är du om samhället inte vill ha dig? Vad är du om du inte kan få jobb någonstans? Om dina kunskaper och traditioner betraktas som kuriosa, orientaliska kryddstänk, någonting för de Verkliga Människorna att på söndagarna roas av? Vad är du värd om ingen hör när du skriker?

Du måste ju få veta att du är någon, att du faktiskt kan göra avtryck på världen, att du någon gång kan få vara den med makten! Du kanske till och med känner att du måste få lämna över lite av din skit på någon annan, för du orkar faktiskt inte mer!

Ingenting av det här ursäktar en gruppvåldtäkt, men vi får inte glömma bort att det är så här, och att man på botten i ett samhälles maktstruktur kan känna sig så fucked att ett fruktansvärt brott kan bli en rit med vilken man etablerar och försäkrar tilliten inom det gäng som är den enda samhörighet och det enda identitetsvärde man har kvar.

När vi läser tidningarna eller när vi ser på nyheterna, och tänker på de hemska gängkulturerna som någonting "främmande", någonting "utifrån", någonting Som Vi Inte Riktigt Behöver Kännas Vid För Det Är Inte Vårt Ansvar, då blir jag jävligt ledsen. Det räcker ju att läsa en grundkurs i sociologi eller relationspsykologi för nybörjare för att förstå det här, och att det faktiskt inte kommer utifrån utan växer från vårt samhälles insida.

Gängkulturen, och dess konsekvenser, flyttade inte bara till Sverige, den spreds inte hit som en egensinnad och elak pestsjukdom - den kom inpackad som en inflammerad blindtarm i den samhällsstruktur som vi gladeligen ville tillägna oss. Vi har det här klassamhället eftersom vi har valt det, och det går inte en dag utan att vi fortsätter att odla dess utveckling.

Men i stället för att gå till roten av problemen och se alla sår i själva systemet, väljer vi att se på gängvåldtäkter och gängbråk som "några rötäggs kriminalitet", när svaren egentligen redan står skrivna på deras hud, FfL. De skyller inte på någon när de hävdar att de är Fucked for Life, de berättar sanningen och visar vem den sanna boven är. Och det var aldrig de. Det är inte några tjugoåriga killar i Botkyrka som har fabricerat det här, eller kommit på att det är en schyst pryl att rättfärdiga sitt ansvarslöst onda beteende med, men de lever i det, och som en konsekvens av det. Och det är vi som har skapat det.

Bara en sak till. Efter ett tag läser jag en annan tidnings version av den här gruppvåldtäkten i Botkyrka. Där skriver man att gänget har tatuerat FfL i huden, men man säger att det står för Fuck for Life, och inte Fucked for Life som det verkligen är. Och helt plötsligt har ett politiskt budskap ändrats från att ha varit ett rop på hjälp till att bli en deklamation om medvetet, syndigt frosseri och dekadens. Och det var ju det jag ville säga. Det verkar vara så mycket respekt man behöver visa dem som inte kan skrika tillbaka.

Av Annakarin Josefsson 29 mar 2003 07:53