Fan själv i flaskan, del 1

DAG 1.

Stilla - utan att öppna ögonen - kurade jag ihop mig under täcket. Ångesten började komma i mellangärdstrakten.
Hur kom jag i säng? Vem var jag tillsammans med igår?
Dessa och många andra frågor kom varje dag den senaste tiden.

Avmönstrat i Göteborg bodde jag på Sjömanshotellet tillsammans med andra som väntade på ny hyra.
Huvudsysselsättningen var att skaffa brännvin för nya gästabud.

Gårdagens handling var att sitta på ett rum dit dricka, smörgåsar, varm korv anlände med nya gäster. Stämningen var munter - skratt och tårar avlöste varandra. Minnen berättades, framtidstron diskuterades.

En efter en drog sig tillbaka till sina rum då ruset krävde detta.

Nu var det tredje veckan jag deltog i dessa dagliga råsupningar. Ett brutet mellanfotsben orsakade uppehållet i land.

Minnet från gårdagens final var borta - helt svart - det var bara att börja leta efter vad denna dag skulle bära i sitt sköte. Helt klart var att det behövdes skaffa något drickbart.

Inventering gjordes i det skåp som tillhörde den säng jag hyrde för 4 kronor dagen. Vi var två som delade rummet.
Inget drickbart, pengar fanns dock - Gud ske lov. Kamraten i grannsängen sov ännu, här fanns inget att hämta.

Öppnade dörren, längre bort i korridoren var det rörelse. Gick långsamt dit, upptäckte att det var tid för avresa till något främmande land för en maskinist - nu pågick packningen. Den överblivna spriten skulle drickas ur.
Det betydde otur att lämna törstiga kamrater iland när man själv var på väg till dukade bord.

Efter att ha fått ett tandborstglas fyllt med ljummen renat lugnade sig nerverna. Smaken av spriten varade länge, magen var inte i humör att behandlas på detta sätt. En något kallare pilsner gjorde den gladare.

Gårdagen hade mist charm - nu var den ljusnande framtiden min. Tvättrummet besöktes för rakning med mera. Strax var man åter en gentleman. Ölhallen tvärs över gatan fick tillhandahålla frukost Pripps Blå samt Porter.

Vad var det för dag? Något skulle hända, men vad? Vid grannbordet diskuterades Systembolaget, som skulle öppnas och sälja sprit, utan att den så förhatliga motboken skulle visas fram för stämpling.

Nu var det dags att hitta vänner. "Dricka ensam gjorde ju bara fyllon." Det var inga svårigheter. Rumskompisen ställde upp. Saltgurka, nötter och annat tilltugg dukades fram. Pengar räknades, bolaget i närheten besöktes. Två hela "rör" sattes i mitten. Dagen var räddad - morgondagen var avlägsen.

Min nyfunne kamrat, just hemkommen från Sydamerika ville äta lunch på lokal. Denna fanns i samma hus, vi transporterade våra nu så glada kroppar dit.

Smör, ost, sill, en stor kall, bäsk pilsner. Varmrätt med rött vin skulle inmundigas.

Kaffe och avec avslutade måltiden. Jag kallade på servitrisen som var en gammal bekant och frågade om hon inte kunde spela musiken lite tystare. Först skrattades, när de märkte att jag menade allvar råddes jag: middagsslummer var ett måste.

På vägen till rummet passerade ett flertal vagnar förspända av hästar mig, bilarna var borta.

Uppe på rummet lade jag mig ovanpå sängen för vila och nyktra till. Med händerna knäppta över magen hade jag ett samtal, så gott det gick, med vår Herre. Sömnen infann sig. Oroligt uppvaknande - upptäckte att en underbart vacker naken kvinna stod vid sänggaveln.

Hon lyftes upp, klistrades fast vid väggen, här fick hon en plattfisk i handen. Vackert, graciöst började hon dansa, gapade stort, fisken försvann sakta ned genom halsen. Den formades efter fiskens utseende. Efter en stund hade den försvunnit, kvinnans navel öppnades, fiskögat glodde ut på mig, blinkade. Kvinnan flyttade sig runt i rummet, hela tiden med ögat i naveln, stirrande och blinkande.

Efter några ögonblick försvann synen - nya fenomen kom fram. Några små rödklädda figurer satt på listen som gick runt rummet. Likt Robin Hood var de beväpnade med båge och pilar. De sköt mot mig, när de knappnålsstora pilarna träffade stack det till. Jag blev rädd, kröp under täcket.
Stickningarna fortsatte, fick tag i en bordslampa, kastade den mot dem - även blommorna i fönstret åkte med utan resultat. Kompisen väcktes, jag bad honom att hämta vaktmästaren för att få hjälp.

Det var bara jag som var utsatt för deras angrepp. Hur kommer de in frågade jag. Ingen visste. Plötsligt gled väggen åt sidan likt en teaterridå. Bakom denna fanns en vacker grön skog. Jag visade på denna. Två vitklädda grabbar i min egen ålder hade kommit in i rummet. De ene bar på ett stort vitt paket omvirat av remmar. Senare förstod jag att det var en tvångströja, den var med i reserv, men behövde inte användas.

De förklarade att vi skulle till ett annat rum medan detta skulle saneras.

Då vi gick genom hallen hörde jag vaktmästaren säga: "Att detta skulle hända Lennart, han som aldrig varit onykter."

I ambulansen satt en hos mig hela färden, tröstade, hjälpte mig att förstå - nu skulle jag slippa bli beskjuten av smådjävlarna.

Väl framme gick vi in i ett rum. Här kom nya killar och frågade vad som hänt. Jag förklarade. De förstod. Lovade en säng att sova i - dit kunde ingen komma och störa mig. Jag frågade om det gick att få något drickbart. De lovade ställa in en flaska med gin, några tonic samt is i sängbordet. Det kunde jag ha vid uppvaknandet. Nu skulle det först sovas.

Efter en stund kände jag någon treva på min arm - jag flög upp som en stålfjäder, grep tag i en stol, lyfte densamma till försvar. Någon grep mig bak ryggen och talade lugnt. Jag fick följa med tillbaka till det rum som vi först varit i.

I telefon förklarades: "Han var först lugn, nu spelar han över, så det är bäst han kommer upp till er."

Förstod senare att det var en avdelning för sjukare personer jag förflyttades till.

En stor kraftig, äldre man tog emot mig. Förklarade: "Nu får Du en spruta så Du kan sova lugnt. Ligg kvar i sängen så händer ingenting. Springer du upp måste vi binda dig och det skall vi väl inte behöva?"

Del 2 kommer snart.

Av Lennart Ekman 28 mar 2003 10:18