Jag har genomskådat rättsbluffen!

De flesta vettiga människor i Sverige förstod vad min rättegång handlade om. Våldtäkt var det få som trodde på innan samhällets åsiktsmaskineri med mediafeministerna i spetsen kom i gång och påverkade polis, åklagare och domstolar. Och "påverka" är bara förnamnet - Förundersökningen leddes av en 65 årig polisman som var så lat att mycket av informationen han fick kom ifrån Expressens reporter som tycktes veta mer om mig än vad jag visste om mig själv! Inte nog med det utan nu i efterhand har flera före detta Expressen-medarbetare berättat för mig hur rasismen mot mig på tidningens dåvarande redaktionsledning blev grunden till drevet. Lyckligtvis för mig, och för tidningen Expressen och dess läsare, är rasisterna borta från skyskrapan på Gjörwellsgatan.

Många experter inom juridiken och journalistiken är i dag överens om att rättegången mot mig var ett av nutidens största svenska rättsfiaskon, där det inte fanns några bevis. En oerhört naiv domstol i Stockholms tingsrätt, bestående av en sömnig 72-årig rådman och sju nämndemän, de flesta i 65-70-årsåldern, förklarade mig skyldig till våldtäkt under mycket tveksamma omständigheter. Kvinnorna hade enligt egna uppgifter rekommenderat mig som pålitlig till väninnor efter att de skulle ha "våldtagits" och somliga av dem hade sökt upp mig ånyo för ytterligare "träff" efter att de skulle ha våldtagits. Samtliga hade självmant sökt upp mig för att de ville bli popstjärnor eller fotomodeller. Enligt deras egna uppgifter skulle en del av dem ha "ridit mig" under de beskrivna "våldtäkterna". Jag minns hur ledamöternas ögonbryn höjdes i misstro när min 42-årige advokat upplyste gamlingarna att det faktiskt finns andra samlagspositioner än den klassiska "missionären" och att en kvinna som rider en man under ett samlag kan hoppa av!

Det allvarligaste var dock hur Stockholms tingsrätt i sin dom gjorde sig skyldig till rasism mot min ickenordiska person, eftersom mitt utländska utseende av rätten ansågs ha "skrämt kvinnorna"!

Målet gick vidare till Svea Hovrätt där åtminstone jag trodde att sunt förnuft skulle råda. Jag förväntade mig en vettig upprättelse. Istället fick jag en bakläxa av Hovrättens ledamöter, som i domen skrev något så intelligensbefriat som att unga svenska kvinnor inte brukar ha sex med äldre män med makt! I en TV-dokumentär om fallet, producerad av Moderna Tider något år senare, konfronterades Hovrättens ordföranden Lagmannen Peter Löfmarck om sitt verklighetsfrämmande inslag. "Tror du verkligen att det är så?" frågade reportern. "Ja det är så!" svarade dinosauriedomaren! Resten av historien känner ni till. Det blev stora feta rubriker och jag åkte iväg till finkan i fem år men släpptes efter tre, då Kriminalvårdsstyrelsen lyckades övertala hovrättsråden inom Kriminalvårdsnämnden att Billy Butt inte är en farlig person!

I en kulturartikel skrev Expressens Nina Lekander "Nu ska vi sluta skriva om Billy Butt!" och trodde i sin naivitet att svensk massmedia satte fast sista spiken i min kista. End of story? Nej - Inte riktigt - jag sitter ju här i dag, tio år senare, och skriver min 53:e publicerade debattartikel om dramat. Sorry Fru Lekander – det skulle krävas mycket mer än dig och dina fåniga feministskribent-kollegor för att ta död på mig!

Efter den kontroversiella domen mot mig började domstolarna skärpa sig. Beviskraven i sexualbrottmål där ord stod mot ord höjdes, och man återgick till vanligt svensk rättspraxis där man friar hellre än fäller, i fall där rimligt tvivel föreligger. Men det tog inte lång tid innan man halkade tillbaka. I sin bok "Sex, lögner & terapi" varnade DN-journalisten Lilian Öhrström för en trend enligt vilken en ändlös rad oskyldiga män dömts på tveksamma grunder i sexualbrott. Hon beskrev en slags samhällshysteri som pågick i Sverige mellan slutet av 80-talet och början av 90-talet. Hon förutsåg att flera av de rättsfall som hon granskade skulle resultera i resningar i Högsta domstolen och att många av de dömda männen skulle frias i nya rättegångar. Och så blev det!

Sedan 1996 har ett 30-tal män som först, utan en tillstymmelse av bevis dömts enbart på kvinnors uppgifter, friats av eniga och minst sagt generade domstolar i nya rättegångar där i de flesta fall domstolarna konstaterat att kvinnorna ljugit om övergreppen. Fallen Ståhlbröst Umeå, Koepke Värmdö, El Euchi Kalmar och Sandström Lund är bara fyra exempel som jag hämtat från media där feldömda män trätt fram och berättat sina historier. Det finns dock flera, däribland två män i pensionsåldern, en i Mölnlycke och en i Lidköping. Båda fick sin ålderdom förstört av det svenska rättsväsendets inkompetens! Domstolarna trodde exempelvis på en ung tjej som efter påverkan av en kurator på Socialen ljög om att hennes morfar hade våldtagit henne. När hon vaknade upp ur sin "fantasi" en dag fick hon ångesten som gjorde att hon berättade sanningen för Riksåklagaren.

En annan kvinna ljög om en våldtäkt som skulle ha ägt rum på "marken" bakom ett träd i en park utanför Stockholm. Rätten trodde henne, men ingen kollade brottsplatsen trots protester från den anklagade. En advokat som på begäran av mannen tog en promenad vid den påstådda brottsplatsen fyra år senare, efter att mannen hade avtjänat sitt straff, upptäckte att platsen bestod av sumpmark! Någon våldtäkt kunde omöjligen ha ägt rum där. Mannen friades i efterskott genom resning. Samtidigt som miljontals kronor utbetalats i skadestånd till de felaktigt dömda personerna har inte en enda av de ljugande kvinnorna åtalats för falsk angivelse.

Inte nog med detta – utan det kan faktiskt svänga åt andra hållet också. Vad sägs om mannen som tidigare dömts för sexuellt ofredande av sin 12-åriga styvdotter, och som av en svensk domstol bara häromveckan fått vårdnaden om sin nioårige son. Detta trots att psykologer varnat för återfall till brottslighet av samma typ.

Hur ser det ut i Sverige med den enskildes rättssäkerhet egentligen? Kan vi lita på vårt rättssystem? Och hur mycket påverkan har mediernas roll i rättsliga utslag så här tio år efter Billy Butt-målet? Kan en oskyldig man bli lätt offer för hysterin kring begreppen "våldtäkt", sexuellt utnyttjande med mera?

Först får vi vara överens om att alltför många kvinnor faktiskt BLIR offer för sexualbrott där förövarna kommer undan. Vi ska INTE inbilla oss att alla män är oskyldiga. Personligen är jag övertygad om att det finns fler skyldiga sexualbrottslingar som går fria än oskyldiga som dömts fel. Frågan är bara huruvida rättsväsendet kan betraktas som pålitligt eller inte. Ska vi acceptera att en enda kan dömdas fel? Hur är vågskalan mellan brott och straff, och dömer man alltid rätt? Kan man överhuvudtaget tro på en dom avkunnad i en svensk domstol? Inte alltid enligt vad jag erfar. De kända Södertälje- och Rissne-fallen från slutet av 1990-talet är bevis på detta. Där friades unga gruppvåldtäktsmän på grund av juridikens intriger och mysterier, men den allmänna opinionen blev så häftig att Högsta Domstolen blev tvungen att tänja gränserna och bjuda svenska folket på fällande domar i efterhand.

Lets face it folks. Rättsväsendets förflutna är definitivt inget att skryta om. Men hur ser det ut i dag? Här är några färska exempel på hur vårt "trygga" rättsväsende agerat på sistone.

En pappa som mördade sitt barn i Spånga nyligen, fick i relation till brottet ett oerhört milt straff. Så pass milt att Riksåklagaren RÅ begärt att Högsta Domstolen prövar fallet.

Snart därefter dömde Stockholms tingsrätt den tidigare ostraffade 60-åriga Nöjesarrangören Vicky Von der Lanken till ett års fängelse bara för att hon tog pengar från sig själv! Okej – klantigt gjort. Men människan har ju återbetalat pengarna och visat oerhört stor ånger. Ingen kom till skada. Hade inte i så fall en varning i form av en villkorlig dom eller samhällstjänst räckt?

Under de senaste 18 månaderna har två stycken morddömda män Yasser Askar & Joy Rahman friats genom resning i Högsta Domstolen HD efter att ha avtjänat groteskt långa fängelsestraff för brott de aldrig begick. Samtidigt förnekar HD resning för två bröder bröderna Yildiz som dömdes för ett mord som begicks i Stockholm samtidigt som de själva setts av flera vittnen 40 mil norrut i Sundsvall. Enligt HD har bröderna Yildiz fått sin sak prövad vilket betyder ungefär så här: Det spelar ingen roll om domen är felaktig.

Sanningen är faktiskt följande: Det är i dag fullt möjligt för dig som läser denna artikel att bli offer för ett justitiemord i Sverige. I de flesta fall behöver en åklagare någon form av bevis men inte när det gäller sexbrott. Där kan en kvinna att gå in i en polisstation och säga "Han våldtog mig en natt i april för 3 år sedan". Hon behöver inte ha bevis. Det räcker med hennes uppgifter. Mannen blir hämtad av polisen och jouråklagaren anhåller. Det kan leda till ett "ingen rök utan eld"-scenario. Domstolarna leker Gud och istället för att döma enligt vad som kan kan bevisas, dömer de oftast enligt vad domstolsledamöterna bara "tror" har hänt. Till exempel: om de gamla gubbarna och tanterna som dömer i Hovrätten är så naiva att de verkligen tror att en ung kvinna i strävan efter framgångar aldrig skulle ha sex med en äldre man med makt, då är deras åsikter bestämmande i domen. Och även om hela samhället tycker att det är naivt, idiotiskt och för jävligt gäller ändå domen. Vidare, om ledamöternas egna sexuella erfarenheter är begränsade till missionären, då kan de ju omöjligen begripa att en kvinna som "rider" en man under ett samlag knappast kan vara offer för en våldtäkt – och hux flux – en fällande dom - som i mitt fall!

Detta är verkligheten i dagens svenska rättssamhälle! Vill du leva i ett sådant? Det vill inte jag, men jag gör det ändå. Jag förstår inte riktigt varför jag gör det längre. Kanske för att jag haft många fina år i Sverige långt innan jag drabbades av nissarna i rättsväsendet, och jag vet att det positiva i Sverige överväger de negativa. Eller kanske är det så att jag börjar bli gammal, och möjligen lite naiv.

En sak är i alla fall klar – 10 år har gått sedan jag utsattes för ett vidrigt justitiemord. Under den tiden har jag lärt mig mer om polisen, åklagarna och domarna än vad de någonsin kan lära sig om mig. De kan aldrig lura mig igen, för jag har genomskådat dem och deras stora bluff!

Det lär finnas många lik i det svenska rättsväsendets smutsiga garderob, och många jurister skulle nog vilja stänga dörren till garderoben och gömma smutsen. Men en sak kan jag lova dem och alla ni som läser detta: så länge jag lever kommer den aldrig stängas, för jag har min fot i dörröppningen.

Av William Butt 24 mar 2003 14:19