Du är utbränd

Du är utbränd. Så hade han uttryckt sig. Företagsläkaren. Du behöver sjukskrivas. Till att börja med två månader. Troligen måste vi förlänga sjukskrivningen därefter. Ibland får man räkna med ett år. Kanske ännu längre. Om det skulle behövas. Vila. Utevistelse. Tillräckligt med sömn. Är betydelsefullt för återhämtningen. Kvinnor i din ålder drabbas ofta. Plikttrogna kvinnor. Som har svårt att säga ifrån. Som ställer upp. Låter andra komma i första rummet. Vilken ålder? 47-åringar? Nej, inte precis, men låt oss säga kvinnor över fyrtio.

Mona kom ut från läkarmottagningen med sjukintyget i handen. Utmattningsdepression. Stod det på intyget. Ordineras vila och utevistelse. Men hur kunde man vara utmattad fyra veckor efter semestern? Som hade tillbringats hemma. På balkongen i Traneberg.

När Mona hade kommit tillbaka till kontoret efter semestern hade hennes plats varit borta. Skrivbordet flyttat. Datorn flyttad. Bokhyllorna flyttade. Anslagstavlan tömd. Rummet ockuperat. Bokstavligen. Av Maria. 27 år. Lovande. Framåt. På bettet. Sade Gustav. Som hade anställt henne. Chefen. Som visste bäst. Ansåg han själv. Längst bort i korridoren skulle Mona sitta. Tillsammans med Siv. Som kallades Visan. När hon inte hörde det. I Visans rum skulle de sitta. Det var lagom för två, ansåg Gustav. Monas papper hade lagts i en hög. Var fanns den? Det hade legat en lapp på högen. Med hennes namn. Kanske hade den blåst bort när man hade vädrat. Det hade varit varmt. Man hade behövt vädra för att stå ut i värmen. Alla kunde inte ta semester i juli. Nämligen. Någon måste tänka på företaget. Vara tillgänglig. Även i juli. Som Visan hade varit. Och lappar blåser bort ibland. Det kan väl inte vara något problem. Papperen finns ju kvar. Någonstans. Här är det ingen som slänger något. Som tillhör någon annan.

Det gick bra att dela rum med Visan. Till en början. Rummet var stort. Men det var Visans rum. Hon hade haft det först. Ensam. Hennes namn stod på dörren. Snickaren skulle komma vilken dag som helst och sätta upp en namnskylt. Med Monas namn. Det var vara en tidsfråga. Inget annat. Telefonen stod på Visans skrivbord. Vid fönstret. När Mona behövde ringa en kund behövde Visan flytta på sig. Flera gånger varje dag. Många gånger. Visan ringde inga kunder. Hade passerat kundstadiet, ansåg hon. Och hon visste bäst. Precis som Gustav.

Visan hade klagat hos Gustav. Att Mona hade för många kunder. Att Mona Ringde. På Visans telefon. Att hon, Visan, måste flytta på sig. När Mona ringde. Det gick inte att koncentrera sig. Siffrorna blev fel. Så kunde man inte ha det, hade hon sagt. Och Gustav hade lyssnat. Deltagande. Så som han föreställde sig att man lyssnade. Om man ville visa sig deltagande. Och undvikit att titta på klockan. Vilket var olikt honom. Gustav ville ha insyn. Makt. Upplysningar om allt. Det fick han av Visan. För företagets bästa. Ingen detalj var för obetydlig. Och Siv var informativ. Hade ansvarskänsla, var Gustav inte sen att påpeka.

Gustav tyckte om kvinnor. Med kort kjol. Höga klackar. Urringad top. Röda läppar. Sade han. När han hade druckit. Ett och annat glas. För mycket. Som på personalfesten. Visan hade kort kjol. Höga klackar. Urringad top. Röda läppar. Långt hår. Hennafärgat. Ett objekt för den manliga blicken. Mona trodde att Visan lade ut sig för Gustav. Som den gången Visan kom osminkad till kontoret när Gustav hade semester. Och så stod han plötsligt där. Som nedstigen från himlen. Eller uppstånden ur jorden. Vid kopieringsapparaten. Visan fick bråttom in på toaletten. Var borta länge. Kom ut igen, till slut. Sminkad. Mer än vanligt, om möjligt. Gustav var gift med Efvah. Som var navigatör. Och odlade orkidéer. Mera visste man inte om henne. Gustav tyckte inte att hans hustru skulle exponeras.

Mona tänkte gå direkt till kontoret med sjukintyget. Men när hon stod vid porten ångrade hon sig. Kände ångesten komma smygande. Bäst att åka hem. Vila och utevistelse. Hade läkaren sagt. Och hon orkade inte träffa Gustav. Som inte hade någon förståelse för andra. Som ville stå i centrum själv. Alltid. Synas. Höras. Bli beundrad. Bekräftad. En alfahanne. Sjukdomar intresserade inte honom.

Mona tog tunnelbanan till Traneberg. Försökte att gå långsamt uppför backen. Följa läkarens råd. Om tid. Ge upp kampen mot klockan. Försöka att bara vara. Vila i dig själv, hade han sagt. Posten låg på dörrmattan. Några räkningar. Ett par vykort. Mona sjönk ned i fåtöljen med posten i handen. Var hon trött? Sjuk? Hon visste inte. Orkade inte bry sig om det. Just nu. Hon var sjukskriven. För första gången i sitt liv. Nu ville hon vila. Bli frisk. Och ringa till kontoret. Så snart som möjligt.

Mona vaknade av att telefonen ringde. Hon måste ha slumrat till i fåtöljen. Det var Gustav. Som ville veta vad läkaren hade sagt. Eftersom Mona inte hade kommit tillbaka till kontoret. Som han hade förväntat sig. Som man brukade göra. Eller höra av sig. Åtminstone. Det var väl det minsta man kunde begära. Att hon var solidarisk med sin arbetsplats. Hade hon ingen moral? Mona berättade om sjukskrivningen. Nämnde utbrändheten. Det blev tyst i luren.

Gustav hade inte tid längre. Viktigt sammanträde. Men det skulle fungera på kontoret. Utan Mona. Siv klarar allt. Och Maria. Ett fynd. Hade han gjort. När han hittade henne. Mona lovade att komma med sjukintyget. Snart. Gustav lade på luren. Utan att säga "krya på Dig" eller något alls överhuvudtaget.

Efter semestern hade Mona arbetat över varje kväll. Hade varit tvungen. Att ringa kunder. Förbereda alla ärenden. Efter att Visan hade gått. Varje morgon hade Mona varit först på kontoret för att kunna arbeta ostörd. Innan Visan kom och tog rummet i besittning. Sitt revir. Sina jaktmarker. Mona hade inte hunnit äta lunch. Inte ta rast. En kopp kaffe vid skrivbordet hade fått ersätta lunchen.

I morse hade allt känts tungt. Mona hade vaknat flera gånger under natten. Drömt att hon var instängd. I en rustning. Eller korsett. Av stålfjädrar. Som snördes åt hårdare och hårdare. Av någon som liknade Gustav. Vid fyratiden hade det inte gått att somna om. Mona hade insett vad vargtimme betyder. Timmen före gryningen. Då mardrömmar är vanliga. Då det inte går att skydda sig. Mot vargar och demoner. Inre sådana. Vid sextiden hade det känts meningslöst att ligga kvar i sängen. En snabb dusch. Lite mascara. Några tag med hårborsten. Vit blus. Svarta långbyxor. Kavaj. Såg alltid välklätt ut. En smörgås vid diskbänken. När Mona kom till kontoret hade Gustav och Visan redan varit där. Suttit framför Monas dator. Gått igenom kundkontakterna. Visan hade haft synpunkter. Som hon ville delge Gustav. Informera honom. För företagets bästa. Gustav hade gått när Mona kom. Utan att säga "god morgon". Eller ge en förklaring. Sedan skulle personalen ha möte. Alla hade försvunnit. Mona mindes inte mer. Plötsligt hade hon suttit och gråtit på läkarmottagningen. Det kändes obehagligt att ha en minneslucka. Amnesi. Att ha förlorat kontrollen.

Vad hade läkaren sagt? Stress hör samman med rädsla att misslyckas. Rädsla att inte hinna. Inte orka. Inte räcka till. Inte få vara med. Inte vara omtyckt. För den man är. Rädsla att inte vara duktig. Inte leva upp till de egna kraven. Som brukar vara alldeles för höga. Orealistiska. Stark eller långvarig stress leder till utbrändhet. Oftast hos plikttrogna människor. Försök därför att sänka ribban när du går tillbaka till ditt arbete. Tyckte han. Då kommer du att må mycket bättre. Ansåg han.

Av Elisa Auer 24 mar 2003 17:32