Att minnas

Precis som alla andra har jag minnen.
Ibland undrar jag över hur autentiska minnena är.
Är de verkligen mina egna eller har de placerats i mig av någon annan?
De saker jag minns från min barndom kan lika gärna vara någon annans.
Någon har kanske berättat något för mig, en rolig anekdot, kanske en sorglig, upprivande, och jag kopplar samman den händelsen med ett fotografi som jag vet är taget ungefär samtidigt som det roliga, sorgliga, upprivande inträffat.
Är minnet då mitt?
Är det verkligen jag som minns?

Ett minne som jag vet är mitt är när jag sitter på min nästan två meter långa morfars axlar, och måste ducka för att inte slå huvudet i dörrar och tak.
Ett annat är från när jag, mina syskon och mamma bodde hos mormor.
Pappa och mamma hade separerat och jag väntade vid telefonen.
Väntade på att han skulle ringa.
Och över hela lägenheten låg ett tjockt dis av sorg.
Och kanske ringde han. Jag minns inte.
Men jag minns att väntade och väntade.
Förresten måste han ha ringt, för någon gång slutade jag vänta på telefonsamtal och inriktade mig på barnprogrammen istället.
Eller gav jag helt enkelt upp?
Jag sprang ut och in i köket där mamma och mormor var och tjatade och tjatade om när, när, när, när, när börjar barnprogrammen?
Det var alltid en kvart kvar.
Femton långa minuter.
Gång på gång talde de om hur långt tid en kvart var, hur visarna skulle stå på klockan.
"Den långa visaren står på fem och den korta på nio", med trött röst.
Var det mamma eller mormor som svarade?
Det minns jag inte.

En sak jag tror mig minnas men antagligen inte gör för att jag var för liten, var den där gången i Eslöv när jag vaknade medan mamma och pappa var hos grannen.
Jag tog mig upp ur min säng och letade genom huset.
Ingen var där och jag hamnade utmattad och slutgråten i mina föräldrars sovrum.
När de äntligen kom hem igen, blev de givetvis förskräckta och skulle på pedagogiskt 70-talsmanér tala med mig om detta hemska, traumatiska som jag upplevt.
Allt för att jag inte skulle få några men som vuxen, antar jag.
Eller kanske för att de själva skulle få stilla sitt eget dåliga samvete.
Eller kanske en kombination.
Min mamma lyfte upp mig i sitt knä och frågade om jag varit mycket rädd, om jag letat efter dem.
"Vad gjorde du då? Ropade du på mamma och pappa?" och jag svarade "Ja, jag skrek "ROPA, ROPA!".
Jag hade ingen aning om vad ordet "ropa" betydde, men det spelade ingen roll.
Jag sa det jag trodde de ville höra.
Och från att ha varit en hemsk anekdot och ett fruktansvärt minne förvandlades hela händelsen som genom ett trollslag till en söt historia om ett barn som tröstar de vuxna.

Jag har hört den historien så många gånger att jag tagit den till mig som ett minne.
Är den då mitt minne, eller är den någon annans minne som jag stulit, kanske lånat?
Det är i vilket fall ett minne med substans, som tål att berättas.
Men alla de andra minnena då?
De som betyder allt och lite till för mig och ingenting för andra?
Är de inte lika värdefulla?

Minnet av den småblommiga tapeten i mitt rum.
Minnet av solen som lyser på flygande damm.
Minnet av den långa backen som senare visade sig vara en liten vägbula.
Minnet av mormors vita TV, farmors fräknar, mammas röst som mullrade i bröstet om man lutade huvudet mot henne, minnet av pappas ledsna ögon och minnet av min syster när hon kom hem från BB, skrynklig och skär.
Och minnet av min brors lukt när han sovit i solen i bara blöjorna.
TV-bänken och hoppsastegen.
Pappas nya glasögon.
Ingemar Stenmark.
Mammas sjal.
Skolavslutning och hemsydda kläder.
Paniken när håret blev för långt.
Leonard Cohen.
Blandbanden min farbror spelade in till mig.
Historiska museet.
Pulkabacken.
Doften av regn som inte är densamma nu som då.
Första maj-demonstrationerna.
Att ha kjol på sig utanpå jeansen och få det bästa av två världar.
Boll-lekar mot grannens gavelvägg som alltid avbröts av att någon vuxen kom ut och skrek att det var då ett jävla liv och måste vi dunka så förjävligt?
Ja.
Vi måste dunka så förjävligt.
För kanske är det så att man måste dunka för att ens minnen ska ha substans.
För att de ska bli minnen som tål att berättas.

Av Steena A:sson 17 mar 2003 09:40