Var dag

Med en skalle av papp
krossades jag mot betongen.
Revbenen sprack,
stack ut ur mitt skinn som istappar från ett höghustak.

Det var så nära jag kom,
en tom dag fylldes till bredden av ingenting.
Tillslut rann det över och jag föll.

I snäckan lyssnade jag efter havet,
på himlen såg jag efter solen.
I mitt inre sökte jag mig.

Mina fotsteg tog slut och jag såg att jag stod still.
Min andedräkt blev till dimma
och jag var vilse.

Av Malin Malmberg 11 mar 2003 16:53