Angelina Jolie, svartsjukan och jag

Jag har aldrig ansett mig vara den svartsjuka typen. Klart att min sambo både får prata och umgås med andra tjejer, och jag hade nog idiotförklarat honom om han inte tyckt att Jennifer Lopez är ens det minsta snygg. Så jag kände mig rätt lugn, tills den där höstdagen för snart tre och ett halvt år sedan.

Det var en mörk kväll i oktober och jag skulle iväg och sälja biljetter till en Halloween-fest. Min sambo skulle träffa sitt ex för en fika. Jättekul att de umgås! Det är i alla fall vad jag kanske borde ha tyckt, för visst är det roligt att människor kan umgås normalt även efter den där hjärtslitande "göra-slut-perioden".
Men istället för att glädjas åt att min pojkvän och hans föredetta kunde träffas som vänner satt jag och sålde mina biljetter men en lätt skärrad min och ett panikartat inre. Antalet tomma ölflaskor på bordet bredvid mig skvallrade om en lätt neurotisk biljettförsäljerska.

Så hur slutade fikan? Slutade det med att de båda kom på att de faktiskt älskade varandra trots allt. Rymde de tillsammans för att leva lyckliga i resten av sina dagar? Klart de inte gjorde.

Men lugnade detta mina svartsjuka nerver? Lärde jag mig att det inte finns någon anledning att springa runt och vara svartsjuk och att jag inte vinner något på det, förutom möjligen en baksmälla dagen efter. Knappast.

När jag bara några veckor senare bad min pojkvän nämna en kändis han tycker är snygg kastade jag mig på nytt in i det jag tidigare trott att jag var immun mot. Vi hade nyligen sett The Bone Collector så det givna svaret blev Angelina Jolie vilket han motiverade med orden "Hon är jävligt snygg". Jag är inte särskilt långsint av mig, men de där orden surar jag över än idag. Vadå "jävligt snygg"? Kunde det inte räckt med ett vanligt enkelt "snygg"?

Jag analyserade betydelsen av meningen sönder och samman vilket egentligen inte resulterade i mer än att jag fortsatte vara småsotis. Detta trots att jag innerst inne visste att det egentligen inte alls handlade om att han hellre ville ha henne än mig.

Men vill jag ha en normal pojkvän som ser verkligheten som den är, det vill säga att det faktiskt finna vackra och snygga människor där ute? Det inte är trots allt inte särskilt konstigt att tycka det. Eller vill jag ha en verkligehetsfrämmande person som försöker intyga mig att alla andra är tråkiga utom hans bedårande fru, det vill säga jag?

Om han försökt intala mig att det inte finns någon annan i hela världen som han tycker är snygg, då hade jag troligen blivit seriöst misstänksam och undrat vad han försöker dölja.

Så vad håller jag på med? Samtidigt som jag vill ha den där normala sambon vill mitt hispiga inre varken höra talas om Angelina Jolie eller någon annan "jävligt snygg" kändis heller för den delen.

Om det finns något som heter "hypokondri-svartsjuka" är jag övertygad om att jag skulle ha fått den diagnosen. Välförtjänt dessutom.

Men trots alla uppenbara bevis om motsatsen och trots att jag är väl medveten om min förvrängda logik, huserar det lilla dramatiska spöket vidare i min svartsjuka hjärna och inbillar mig både det ena och det andra.

Det låter säkert grymt och jag klandrar inte de som kallar mig neurotisk. Jag klandrar inte heller de som undrar vad det är för monster jag lever ihop med, som förvandlar en helt vanlig tjej till ett öldrickande nervvrak så fort det handlar om fikor med före detta flickvänner eller avlägsna kändisar.

Monstret är ingen mindre än den man som flera gånger om dagen bedyrar sin kärlek till mig. Det är samma person som säger att jag är den vackraste människa han vet och andra bedårande fraser som skulle ha passat i vilken Harlequin-bok som helst.

Så den där svartsjukan är egentligen inget annat än ett ovälkommet hjärnspöke som sätter mina neurotiska anlag på prov.

För i den verkliga världen, den utanför Harlequin-dramatiken och triangeldrama à la Mitt Livs Novell, är livet sällan så dramatiskt, och pojkvänner kan oftast gå och fika med före detta flickvänner utan att det finns anledning till inbillad svartsjuka.

Av Eva Råberg 06 mar 2003 10:44