Maskinskrivningslärarinnan

Året var 1994. Vi marscherade in i klassrummet och ställde oss framför skrivmaskinerna. Lärarinnan synade leden. Den gråa klänningen påminde om en uniform. Det var gjord av vadmal eller något liknande och var förmodligen anpassad för sibiriska förhållanden. Hon måste ha svettats i sommarvädret. Luggen var spikrak, inte ett hårstrå låg fel. Plötsligt spärrades ögonlocken upp. Hon stirrade på en tom stol.

- Är inte nummer 24 här?

Hon hade för vana att kalla oss efter numret på skrivmaskinen. Jag var nummer 12.

- Var är nummer 24?

Ingen svarade. Efter en stund fick vi lov att sätta oss ner. Jag bläddrade upp boken och började skriva av texten. Vi fick inte använda raderbandet. Flera gånger hade jag lust att gå fram till lärarinnan och fråga:

- Ursäkta, varför får vi inte inte använda raderbanden?

Men det skulle vara lönlöst att fråga. Det var bara en fantasi. Vi skulle aldrig få använda raderbanden. Då skulle hon inte kunna rätta. Jag skrev alltså färdigt sidan 36 och lämnade in den för rättning. Hon lade den underst i högen.

Hon rättade snabbt med röda streck. Hon markerade felen - punkter, kommatecken och mellanslag. Efter en stund satte jag på mig freestylelurarna. Det var kvavt i salen. Jag ville slippa höra på tangenternas knatter till höger och vänster, framför och bakom. Alla jobbade var och en för sig, så det borde inte spela någon roll om jag hörde eller inte. Men så enkelt var det inte. Inte för maskrinskrivningslärarinnan.

Jag upptäckte henne efter en stund. Hon stod tätt bakom mig och viskade någonting för att se om jag kunde höra.

- Freestyle är inte tillåtet, sade hon när jag stängde av musiken.
- Det gör väl inget, sade någon.
- Vi kan prova. Hör ni inte vad jag säger måste ni stänga av.

Vi var två som lyssnade. Jag och en tjej. Jag tryckte på play och lärarinnan satte sig bakom katedern. Hon viskade mitt namn ett par gånger fick jag berättat för mig. Jag hörde förstås ingenting. Hon rusade fram, röd i ansiktet:

- Du hör inte vad jag säger. Freestyle är inte tillåtet.
- Ok.
- Varför har du rock på dig?
- Det får han väl ha om han vill, sade någon.
- Men är det inte varmt?

Hon fnyste och gick iväg. Det var en av de sista lektionerna för terminen. I årskurs tre skulle vi slippa maskinskrivning. Den andra timmen skulle vi göra något roligt. Det hade hon lovat.

Det roliga visade sig inte vara en glass i solen, utan att skriva personliga brev.

Breven skulle rättas med de vanliga röda strecken. Jag lade fingrarna på tangenterna och började skriva: "Hej. Hur mår du? Jag mår bra. Jag har lektion..." Det var allt jag kom på. Inte många ord på 40 minuter. Jag satt och funderade på gårdagens lektion i arbetsmetodik. Vi hade gått igenom vad man ska tänka på för att inte belasta rygg, nacke, handleder och så vidare i onödan när man skriver maskin. Man ska ställa in lämplig höjd på arbetsbordet och stolen, så och så många centimeter och millimeter. Och man ska inte glömma att ta en mikropaus ibland - sträcka upp händerna i luften och andas ut. En mikropaus ska inte förväxlas med längre pauser.

Vi hade klagat hos lärarna. Vi undrade varför vi skulle lära oss alla måtten, med tanke på hur snabbt de föråldrades. Om några år skulle det finnas ny teknik och nya hjälpmedel. Vi klagade också på att vi inte fick använda Windows på datalektionerna de gamla maskinerna kunde med nöd och näppe kallas datorer. Svaret var enkelt. Det stod inget om Windows i läroplanen.

Vi hade haft prov veckan före. Jag skrev tillräckligt fort för en fyra. Hade jag hunnit med ett par hundra tecken till på den där kvarten, med ett par tre mindre fel, hade jag fått en femma. Maskinskrivningslärarinnan undervisade också i maskinräkning. Vi använde gammaldags räkneapparater. Lärarinnan rättade remsorna med sin penna.

- Använd lillfingret när ni ska trycka på dubbelnollan. Det går snabbbare.

Jag vaknade till när det var sekunder kvar av den sista maskinskrivningslektionen. Den sista i hela mitt liv. Jag plockade upp det personliga brevet. Knappt tre meningar. Alla rättstavade. Jag slängde brevet. Jag lämnade inte in den sista uppgiften. Lärarinnan tittade ner i katedern när vi gick ut.

Jag minns med skräck denna historia. Jag har skrivt den här texten snabbt, närmare 4000 tecken på tio minuter. Nu kan jag sudda hur mycket jag vill. Jag kan sudda ut hela texten. Och jag använder vilka fingrar jag vill. Jag kan lyssna på freestyle. Jag är fri.

Hälsningar
Nummer 12

Av Henrik Hermansson 05 mar 2003 10:58