En dum dator

Efter två veckors slit, dag och natt blev jag äntligen för två dagar sedan klar med en projektpresentation, som jag ska lägga fram på ett viktigt möte.

De sista två dagarna har jag verkligen fått veta hur pass dåliga datorerna är. Hör bara här. Eftersom jag inte har någon bra färgskrivare måste jag spara på diskett eller maila till en dator med bättre skrivare.

Det jag tänkte först var självklart att maila till en vän på en webbyrå, ah problemet är löst, men ack nej. Här var man tvungen att ha ett virtuellt minne som var stort nog osv. Med andra ord sa min mail helt ifrån efter ca tjugo minuters nedladdande, ja sidan blev helt enkelt inte gällande längre. Man blir helt knäpp och önskar att man hade fem av de där mjuka dataklubborna som man kan gå lös på skiten med.

Den andra hälften av den första dagen gör jag inte mycket mer än att försöka zippa filerna, eller nej, jag försökte köra dem i Winrar först, men lyckades inte alls att få ner dom i en behaglig storlek. Bara storleken på dom, gör en lite knäpp, den största är nämligen på 10 mb. Och det är ingen film eller svår 3d-animering utan det är en mycket enkel illustration gjord i Illustrator.

Min vän, webbutvecklaren blev nästan grön i telefonen när jag berättade om mina problem, inte ens han kunde förstå hur de kunde vara så stora. Och det roligaste av allt är, att efter jag zippat dem för tredje gången i Winzip, hade de minskat från 17 598 872k till 17 234 322k, vilken vinst, va?

Det är nu man tänker på alla de där så kallade roliga bilder och illustrationerna på omgjorda tangentbord och div tillhörigheter till Microsofts produkter. Typ den här ovan. Det är bilder jag alltid har sneglat på och muttrat något liknande; jaja, vad kul eller har dom inte något annat för sig, de där nerdsen med stora brillor och alldeles för mycket cola i blodomloppet.

Ja, nu var det bara ett alternativ kvar, den gamla trogne disketten, japp för någon brännare har jag inte införskaffat. Men hur ska jag få ned så mycket i så lite? Det är nu jag kommer på det, man kan alltid spara i ett annat format, jag sparar och är hur nöjd som hälst. Ca sjuttio procent lyckas jag komprimera de förbarmliga filerna med.

Och trött som man är inser jag inte att även om jag skulle komprimera filerna med 95 procent skulle det ändå inte fungera.

Jupp, jag har nästan bränt två dagar på detta problem, sent i eftermiddags ger jag upp och beger mig till min vän på byrån. Här öppnar sig himmelen och han lånar ut sin zipdrive. Jag känner kraften när jag får den i min hand, den vibrerar av styrka, den är datorvärldens Indiana Jones.

Det som gör mig mest irriterad är att jag på vägen kommer på att jag skulle ha kunnat exportera filerna till Photoshop där jag sedan kunde ha gjort om dom till jpeg-bilder, där hade problemet varit löst, kanske bara fem minuter efter det jag var klar med presentationen.

Det finns massor av saker jag gjorde under de här två dagarna som jag hade gjort helt annolunda, men det gjorde jag inte, vet inte varför? Kanske var jag för trött? Vem vet?

Jag lånade med mig zipdriven och fixade det på tre minuter, zippen bara svalde och svalde. Jag har kommit fram till en sak, och det är att jag i morgon ska gå och införskaffa mig både en zipdrive och en brännare.

Det är nu man förstår hur pass dåliga datorerna är, som inte fattar att jag inte fattar. Eller?

Av Don Mingus 03 mar 2003 12:23