Min galenskap

Jag måste skriva.
Men jag vet inte vad jag ska skriva.
Jag vet inte ens om dagen har börjat än och klockan är nästan 2 på natten.
Jag är bakis och har kliat sönder mitt ansikte.
Hela dagen igår var jag övertygad om att det var fredag och stressen blev överväldigande.
"Andas", sa min vän, men jag drack öl istället.
Nu tänker jag på pengar och önskar att jag slapp.
När jag låg på vuxenpsyk första gången fick jag en god man.
En god man som var kvinna.
Jag var 17-18 då.
Jag fick veckopeng och stesolid nersköljt med theralen.
Och vak på natten och låst avdelning.
Det känns närmare nu än det som hände förra veckan.
Förra veckan minns jag inte alls.
Jag tror det hände nåt någon dag men jag minns inte riktigt vad.
Det kanske hade nåt med nåt annat att göra.
Eller så.

Det är märkligt när man inte vill vara ensam men det enda man önskar är att bli lämnad ifred.
Alla jag känner jobbar eller sover nu, känns det som.
Eller så har alla dött och jag är ensam kvar.

I natt drömde jag att jag träffade en ung man som hette Fredrik och jobbade på apotek.
Jag skulle suga av honom men hans kuk var skruvformad och ollonet blåvitt.
Han smakade illa och smaken sitter kvar.
I drömmen önskade jag att jag aldrig sagt "jag älskar dig" till honom, för jag kunde inte älska honom.
Han var så äcklig.
Ibland är människor så äckliga att jag vill slå dem.
De sprider sin skit överallt och det går inte att komma ifrån vare sig dyngan eller människorna.
Då önskar jag dem alla åt helvete.
Ja, dig också.

När jag var 14 hotade jag min mamma med en yxa för att hon inte knackade innan hon gick in på mitt rum.
"Jag förstår inte att du vågar sova när du vet att jag vet var yxan finns", sa jag till henne.
Jag minns incidenten svagt.
Mamma minns allt och ibland pratar vi om det.
Ibland inte.
Då stirrar jag på klockan istället och räknar högt för mig själv.
Händerna krampar och jag ångrar mig så.
Allt jag gjort men inte minns.
Jag vet att jag är ledsen för allt illa jag gjort, men eftersom jag inte kan minnas så räknas inte mina ursäkter.
Ingen klandrar mig. Nästan.
Den enda som gör det saknar jag så jag spricker inombords.

Jag är 26 år och bor hos mamma igen.
Det är inte ens tragiskt.
Tror jag.
Det som är tragiskt är att jag pajat mitt liv och inte orkar städa upp efter mig.
Andra gör det för jag kan inte.
Tänk om det vore så enkelt som lättja.
Jag önskar så att jag var lat.
Lat istället för rädd.

Om man blir tokig på riktigt så vet man inte om det.
Då kanske man är lycklig i sin galenskap.
Min galenskap gör ingen lycklig.

Av Steena A:sson 25 feb 2003 09:39