När jag blev en urkvinna

Det är den 29 december 1999. Jag går runt med väninnan på ett lågprisvaruhus. Vi ska shoppa mat till vår nyårssupe. Att fira milleniumskiftet med lugn middag hemma hos henne passar mig alldeles utmärkt eftersom jag går med magen i vädret. Beräknad nedkomst om två veckor. Plötsligt känner jag hur magen drar ihop sig på ett sätt jag inte känner igen. Jag tvärstannar och känner efter, men det går över så jag tänker inte mer på det. Vi handlar våra skaldjur och åker hem.

Nästa morgon vaknar jag vid halvsex av att det känns konstigt igen. Men nu gör det ont också. Det är omöjligt att somna om så jag går upp och väntar på att killen ska vakna. Han blir förvånad över att en sjusovare som jag är uppe så tidigt men tänker inte mer på det och åker och jobbar. Halvdag eftersom det är dagen före nyårsafton. Senare säger han att han borde ha förstått vad som var på gång eftersom jag aldrig varit uppe så tidigt förut.

Smärtorna ökar gradvis men jag är ändå osäker på om det är värkar. Tittar på klockan. 10 minuter emellan. 8 minuter. 5 minuter. Nu börjar det faktiskt göra väldigt ont. Bäst att ringa förlossningen. Mitt stora problem är att jag inte vill "vara till besvär". Inte ringa eller komma in för tidigt. Då kanske de tycker att jag sjåpar mig? Och jag vill inte vara med om samma sak som en kompis några månader tidigare. Hon kom in till förlossningen och skrek och gapade efter bedövning. "Men du är ju bara öppen 1 cm" sa barnmorskan, "du får åka hem och komma tillbaka om några timmar". Så jag ringer och säger lite försiktigt att jag tror att jag kanske håller på att föda. Och får rådet att vänta lite till och höra av mig senare.

När karln kommer hem ringer jag igen och säger att nu klarar jag inte att vara hemma längre, vi kommer in. Storebror är chaufför. Kanske inte det bästa valet märker jag när jag ligger i baksätet och stönar. Han säger att han inte klarar av att höra mig ha så ont och erbjuder sig gång på gång att köra fortare. Jag lyckas avstyra en vansinnesfärd på Nynäsvägen och vi är nog båda lika lättade när han släpper av oss utanför Södersjukhuset.

Nu kan värkarna beskrivas med ett ord: "outhärdliga". Jag tänker inte vara någon Fröken Duktig och skippa bedövning i alla fall. Sköterskan vid inskrivningen frågar om det är mitt första barn. Ja, och enda kvider jag till svar. Hon skrattar och säger att så tycker alla men efteråt kommer jag ha glömt ur det kändes. Jag undrar om hon driver med mig. Vid undersökningen kommer den första glada överaskningen. "Du har jobbat bra hemma" säger läkaren, "du är öppen sex centimeter". För er som inte vet så ska man vara öppen tio innan man kan börja arbetet med att pressa ut bebisen. Vi hamnar i ett sterilt förlossningsrum och narkossköterskor tillkallas.

Jag måste säga att jag är väldigt stolt över min karl. Mina kompisar hade roat sig med att berätta historier om killar som svimmar när det börjar dra ihop sig, eller bara sitter chockande med gapande munnar. Men han är kolugn. Det märktes redan i bilen när brorsan var mer stressad än han. Varje gång jag får en värk så sträcker jag mig efter hans hand och kramar den hårt. Han grimaserar lite när jag trycker för hårt men det är allt. Jag är rätt stolt över mig själv också. Jag har i alla fall inte börjat skrika åt honom och fråga hur fan han kunde göra så här mot mig.

Enda gången jag tappar humöret lite grand är när de två narkossköterskorna inte klarar att lägga bedövningen. De håller på och fixar och trixar med min rygg medan värkarna stegrar sig så att jag knappt står ut längre. Jag morrar åt dem att lägga den där jävla bedövningen nu. De klarar det inte så narkosläkaren får komma och fixa det. Han gör det på ett litet kick och innan han går så klappar han mig på kinden som om jag vore en liten flicka som gjort mig illa.

Det är kanske så jag ser ut. Plötsligt gör det inte ont längre. Inte ett dugg. Jag håller händerna på magen och känner hur den drar ihop sig men det gör inte ont. Jag fnissar glatt och säger att det här var väl ingen match. Lite bedövning och sen är det bra. Trodde jag. Om jag hade vetat att det inte ens hade börjat än så hade jag nog gett upp. Plötsligt händer något med mig. Hela kroppen drar ihop sig i spasmer. Överkroppen lyfts från sängen. Nu blir killen för första gången lite nervös.

Ingen av oss förstår vad det är som händer så vi ringer efter barnmorskan. Hon hade lämnat oss ensamna efter att bedövningen tagit för hon trodde nog att det skulle ta en stund till. Hon kommer in och konstaterar att krystvärkarna har kommit igång. Nu är det bara att köra. Det är nu jag får veta att jag har krafter jag inte kände till. Jag halvsitter i sängen med killen som stöttar upp kuddar bakom min rygg och en barnmorska som håller emot mina fötter. Och jag kämpar. Jag krystar för kung och fosterland med barnmorskorna som hejarklack. Men det räcker inte. Jag måste pressa mera säger de. De står och hojtar åt mig "det är bra, kom igen nu Magdalena en gång till" Och jag pressar och skriker samtidigt. Jag trodde inte jag kunde vråla på det där djuriska sättet. Men jag kan inte stoppa det.

Hoppas det inte låg någon stackars nyinskriven kvinna i rummet brevid och tvingades lyssna på det. Det skulle ha skrämt slag på henne. Ingenting betyder något längre. Jag är knappt medveten om min killes hand i min eller om läkarna som står framför mig. Det enda som existerar är jag, det märkliga som händer med min kropp och att bebisen måste ut.

Jag vaknar till lite när barnmorskan plockar fram en sax. En sax som ser ut som ett tortyrredskap från medeltiden. "Vad ska du göra med den där" frågar jag. Hon svarar att hon kanske måste göra ett "litet klipp" för bebisen börjar bli trött och måste ut. Om jag trodde att jag hade tagit i så mycket jag bara klarade av så var det ingenting mot vad jag gjorde nu. Idag är jag helt övertygad om att hon tog fram saxen enbart för att sporra mig att krysta ännu bättre. Med hotet om att få "ett litet klipp" gjort på det känsligaste stället så tror jag att alla kvinnor får förnyade krafter. Jag är urkvinnan känns det som. Jag skäms inte över min totalt utsatta position, inte över vrålen som fortfarande ekar i rummet eller över tårarna som trillar ner för mina kinder.

Min karls summering av det hela var "herregud, jag har aldrig sett dig ta i så mycket någonsin förut". Så plötsligt, ett sista skrik en sista krystning så ligger han där. Jag märkte inte ens när han kom ut eftersom jag tog i så väldigt, plötsligt slänger de bara upp en blå, svarthårig liten på min mage. Jag skrattar och gråter på samma gång, har inte riktigt förstått vad som hände.

Nyblivna pappan verkar reagera likadant. Det dröjer en stund innan jag inser att jag inte vet vilket kön bebin har. De lyfter upp den med ryggen vänd mot mig men det spelar ingen roll. Han har en hängpung som skulle göra en apa avundsjuk. Jag är inte överaskad över att det är en grabb. Det hade jag känt på mig hela tiden. Pappa får klippa navelsträngen och han har fortfarande inte glömt hur det kändes säger han. Och jag ligger där med min lille som redan letar efter bröstet och försöker förstå det otroliga att jag nu är mamma. Vi sitter båda och glor på honom som inte har en aning om vilket mirakel han är.

Stunden avbryts av att jag blir ivägskickad att duscha. Det är nu jag känner hur mörbultad jag är. Den duschen jag tog i sjukhusets allmäna dusch är nog det skönaste jag gjort i hela mitt liv tror jag. Jag behöver inte gå in på detaljer om hur min kropp såg ut, det räcker med att säga att det varma vattnet kändes som en frälsning.

Senare på kvällen när killen åkt hem och jag är ensam sitter jag med min son i famnen. Jag sjunger för honom. "Trollmors visa" som jag sjungit för honom varje dag under hela graviditeten. Jag brukade liggga i sängen med armarna om magen och nynna sakta. Det sägs ju att de kan känna igen sånger de hört när de låg i magen och när jag sjunger för honom nu så tycker jag att hans ögonbryn höjer sig igenkännande. Jag stryker med fingret över hans kolsvarta hår och perfekta ansiktsdrag och kan fortfarande inte tro att det är sant. Jag inser att hur smärtsam förlossningen än var så var det värt det hundra gånger om.

Efter den här pärsen är jag helt färdig men kan ändå inte sova. Jag ligger i sängen och lyssnar i mörkret. Sonen ligger i sin glaslåda och varje gång han gnyr till så måste jag ta upp honom. Den första natten sover jag inte många timmar men känner mig ändå inte så trött som jag borde.

Dagen efter är det nyårsafton 2000. Ni kan ju gissa hur många gånger jag fått höra att jag skulle "hållit emot lite" så att han hade blivit en milleniebaby. Jag står i fönstret högst upp på södersjukhuset med min son i famnen och tittar på fyrverkerierna. Nyårsaftonen som folk började planera för flera år sedan Och jag kan inte komma på något bättre sätt att fira den.

Av Magdalena Klinga 24 feb 2003 13:38