Att ta ansvar för ett barn

Jag är ett barn till en alkoholiserad och frånvarande far och en alkoholiserad och psykiskt funktionshindrad mor. Eftersom mina föräldrar inte klarade av att reda ut sina egna problem och ta ansvar för min uppfostran, placerades jag vid sex års ålder i barnhem i mitt hemland Finland. Min två till tre år yngre lillebror hade redan bortadopterats. Därtill skilde mina föräldrar sig. Fadern flydde fältet och mor fick klara sig bäst hon kunde medan jag bodde hos släktingar. Mamma ville inte adoptera bort mig, eftersom det skulle vara bevis för ett fullständigt misslyckande. Tack vare mammas slarviga partnerval, bodde jag redan vid tio års ålder på mitt andra barnhem. sedan gifte mamma sig med en svensk man och flyttade till Sverige. På vintern 1977 kom mamma för att hämta mig. Jag flyttade till Göteborg. Det dröjde inte länge förrän jag förstod att min mor äger en oförmåga att välja män som ser till hennes bästa. Min nya elaka och våldsamma styvfar var också alkoholist.

När de bråkat, gapat och skrikit, och när han hade brutit hennes arm placerades jag återigen i barnhem. Vid det här laget hade jag redan blivit så pass blasé på hela våldsituationen att jag knappt hade medlidande för min mors ovilja att ta sig ur situationen. Den miserabla situationen gjorde att även min mor ökade sin konsumtion av alkohol och började röka cigaretter för att döva sin ångest och känsla av otillräcklighet. Jag kom tillbaka till en otrygg tillvaro med två vuxna människor på glid. Min håglöshet och uppgivenhet uppmärksammades i den finskspråkiga skolan och en ny socialinsats krävdes. Den här gången skulle jag placeras i fosterhem utanför Borås för att uppnå en tryggare tillvaro.

Med knappa kunskaper i det svenska språket, placerades jag i en sjätteklass med svensktalande elever. I fosterhemmet retades jag för mitt uttal och behandlades som en främling.

Trots den bristfälliga kontakten mellan mamma och mig lyckades vi ändå kommunicera via brev och per automattelefon. Jag åkte gärna ned till Göteborg för att känna mor-dotter-tillhörighet. Där fanns också dåtidens Mtv - Music Box och Sky Channel samt alla annorlunda musikaffärer Borås saknade. Något annat drog också, mammas matlagning. Hon gjorde de godaste pannkakor och karelska piroger jag någonsin ätit. Och hon försökte verkligen ställa upp med alla mina finska favoriträtter och -drycker under mina besök. Ibland hade vi bra stunder och ibland inte. Det var särskilt dåligt när hon drack. Det var just i dessa stunder som jag skämdes och kände mig bortkommen. Mamma kom aldrig ur sitt missbruk, eftersom hon gång efter annan träffade någon annan missbrukare och valde att bli sambo med denne.

Bristen på respekt, misstänksamhet och anklagelser gjorde att jag började vantrivas i fosterhemmet. Ständiga krav och klagomål på mig och ständiga hyllningar till vackra, smala och begåvade dottern i familjen gjorde mig missmodig. Det fanns ju inte en chans att kunna tävla mot det, när jag ansåg mig vara både för ful, dum och fet. Jag förde en ständig kamp mot mig själv. Atmosfären i hemmet skvallrade heller inte på något annat. För att visa att jag mådde dåligt, drog jag mig till destruktiva människor som experimenterade med alkohol och rökte cigaretter. Men det var inget jag egentligen fastnade för - jag hade ju min mors beteende som avskräckande exempel.

Situationen blev ohållbar i fosterhemmet sedan de anklagat mig för att ha stulit pengar. Jag var oskyldig, men ingen trodde på mig. Eftersom jag, lämpligt nog hade rummet i källarvåningen - jag hade ett behov av att vara för mig själv och leva mitt liv - kunde jag rymma till mamma i Göteborg. Mamma blev glad för att jag kom till henne, och jag var överlycklig för att hon råkade vara nykter när jag kom, och för att hon äntligen skulle ställa upp på mig. Vi gick till socialen morgonen därpå och krävde att jag skulle få flytta till en ny fosterfamilj. Det ordnade sig på en vecka! Placeringen i det andra fosterhemmet kom att bli min långa väg mot räddning, självrespekt och självkännedom.

Jag flyttade till Fristad !, en liten ort utanför Borås. en ensamstående kvinna med sina tre söner accepterade mig som jag var, visade mig förståelse och lät mig göra mina misstag, utan att fördöma mig. Hon lät mig utvecklas i min egen takt. Det var fantastiskt! Jag vill inte ljuga och säga att allt var en dans på rosor - för jag var fast i mitt destruktiva tänkande. Jag ville så gärna ha en pojkvän, men ingen visade intresse för mig. Jag var ju alldeles för blyg och osäker på mig själv för att verka intressant för någon, knappt ens för mig själv. Jag nedvärderade mig själv utifrån det faktum att jag inte hade någon pojkvän.

Min andra fostermor var fantastisk på flera sätt, då hon på egen hand tapetserade och borrade, bar och kånkade, skötte sitt arbete, sina barn och allt som hör till. Hon var min hjälte och min ängel. Tack vare hennes slit har jag lärt mig att jag inte måste ha en man i mitt liv för att kunna klara av livet. Jag lärde mig också att klara mig själv. Ensam kan vara stark, om hon tvingas till det.
Jag bodde jag fyra år i Fristad. Fram till jag var 22 år gammal hade jag levt i andra familjer än min egen. Jag hade sökt anpassa mig efter andra familjers regler och normer. Nu var det dags att pröva sina egna vingar i en tvåa i Borås. Ekonomin var knackig och fortfarande hade jag låg självkänsla. Jag arbetade på en fabrik med arbetsuppgifter som jag inte trivdes med. Jag vantrivdes och sjukskrev mig. Med avsikt att höja mitt snitt från gymnasiekursen på 2,7, började jag plugga på KomVux.

Jag var dock alldeles för trasig inombords för att kunna tillgodogöra mig studierna. Och fortfarande dömde jag mig själv utifrån att jag inte hade någon vettig pojkvän. Jag hade dock haft min sexuella debut någonstans mellan 22 och 23-årsåldern. Därefter följde några år av självförnekande och destruktivt beteende när det gällde manliga bekantskaper. Såhär nu i efterhand tolkar jag det som ett desperat behov av en manlig figur i mitt liv. Och givetvis hade jag sökt efter det jag lärt mig av min far. Jag hade dragit mig till män som inte kunde tänka sig vara närvarande - utan sökte med ljus och lykta efter sådana som kunde hjälpa mig uppfylla min profetia om tanken att jag aldrig kommer att träffa en man att leva med.

Efter 16 års vantrivsel i Borås beslutade jag mig för att flytta tillbaka till Göteborg. Jag var en 27 år gammal och arbetslös, men fick snart en ALU-plats på ett kultur- och aktivitetscentrum för invandrare. Där fick jag min revansch! Från att ha inte ha trivts på diverse arbetsplatser, fick jag nu prova på en hel del olika arbetsområden. Därtill fick jag vara kreativ. Och det kändes underbart att få komma med idéer, att arbeta självständigt och utvecklas!

Jag provade på att vara studiecirkeladministratör, informatör, kursvärdinna, cirkelledare, receptionsansvarig, sekreterare, fotograf, chefredaktör, skribent och marknadsförare. Jag växte säkert flera decimeter under året mellan 1995-1996!

För att öka mina kunskaper i finska läste jag 50 poäng i finska på Göteborgs universitet. Jag fick också ett erbjudande om att undervisa i finska på Medborgarskolan. Såhär i efterhand skäms jag nästan. Jag hade ju knappa kunskaper i språket och därtill var jag helt novis när det gällde att lära ut det. Men jag är jätteglad för att jag gav mig själv chansen. Nu, såhär sex år efteråt, har jag bättre koll på läget.

Jag gör mitt eget undervisningsmaterial och arbetar hårt för att lära mig mera om både det finska språket och hur svenskar tänker när de skall lära sig finska. Det är en fantastisk utmaning som jag gärna fortsätter med så länge jag lever. Och det är med stolthet jag kan säga att jag arbetar extra som cirkelledare i finska, med fyra lektioner i veckan. Jag har ju ett heltidsjobb att sköta också.

Jag deltog i Kunskapslyftet från 1998 och det var bokstavligen ett lyft för mig. Under min arbetslöshetsperiod efter ALU-tjänsten beslutade jag mig för att förbättra mina betyg, än en gång. Den här gången var jag mer motiverad. Nu hade jag en tro på mig själv och som resultat lyckades jag, ett före detta barnhems- och fosterhems barn med alkoholiserad och frånvarande far och alkoholiserad och psykiskt funktionshindrad mor, prestera MVG i tiotalet ämnen.

Mitt självförtroende höjdes och jag vet nu att jag kan klara av det mesta, om jag bara vill.

För att få ekonomin att gå ihop under studietiden arbetade jag extra på ett gruppboende för människor med psykiska funktionshinder. Jag fortsatte att arbeta som timanställd även när jag läste socialantropologi på universitetet.
Det ironiska i hela historien kanske är det faktum att det som fick mig och min mor att leva på var sitt håll - det vill säga hennes psykiska sjukdom, är mitt nutida yrkesval. Jag arbetar nämligen heltid som boendeassistent för just människor med psykiska funktionshinder.

När jag nu reflekterar över mitt liv, inser jag att jag fått en sundare syn på mig själv. På senare år har jag kommit att uppskatta mina personliga egenskaper - min förmåga och vilja till att vara kreativ och söka göra det bästa jag kan göra för mig själv - istället för att ständigt vara missnöjd med mitt alldagliga utseende och min överviktiga kropp. Jag har lärt mig att uppskatta värdet av att inte ge upp utan istället ta vara på de egenskaper som kännetecknar en överlevare. Min väg har inte alltid varit rak - och i ärlighetens namn vet jag inte om jag vill att den skall vara det heller. Jag har lärt mig att hylla och omfamna de motgångar jag möter på min väg. Jag försöker tänka att jag inte utmanas med mer än jag klarar av. Och ju större motgång - desto större komplimang - för jag vet att jag kommer att klara av det - och dessutom bli visare på köpet.

Av Sari Hänninen 21 feb 2003 16:31