Antiamerikanism är inget problem

I Irakdebatten som har uppstått har många i Sverige uttryckt sin oro. En afro-svensk vän efterlyser fredsdemonstrationer. Han var med under Vietnamkriget och minns tårögd hur vanliga svenskar med statsministern i spetsen stormade gator och torg och skrek slagord mot kriget. Men tiderna förändras, och tidsandan och trenderna likaså. Vår nuvarande statsminister syns sällan på gatan med knuten näve. Nyligen varnade han för den antiamerikanism som sprider sig i Sverige. Och han har säkert rätt, men jag känner att han och andra politiker verkar ha missförstått oss. De har nog misstolkat våra känslor. Vi är inte antiamerikaner!

Själv har jag många vänner i USA och halva min släkt tog båten dit på 1960-talet med fickorna tomma men fyllda av drömmar om ett drägligare liv. I dag bor de i gigantiska Akropolisliknande villor som hämtade ur filmen "Mitt stora, feta grekiska bröllop". Jag älskar dem och de älskar mig och trots att de har blivit amerikaner och jag europé. Och trots den ocean av propaganda som skiljer oss åt, bävar vi båda för det kommande kriget.

Antiamerikanismen är inget problem ty vi hatar inte USA. Faktum är att vi älskar det USA som präglas av öppenhet och frihet. Vi älskar den amerikanska drömmen som förverkligas för vissa. Vi älskar möjligheternas och mångfaldens land, där kamp och kompetens lönar sig. Vi älskar landet där bindestrecksidentiteter typ turk-amerikan inte är tecken på schizofreni, där nyheter kan avslutas med "Happy Hannukkah" eller "Happy Kwanzaa", där brytningar inte betyder att man är hjärndöd.

Vi älskar afro-amarikanerna, amerikan-indianerna, irländarna, italienarna, asiaterna och alla dem som skapat detta unika land. Vi älskar Jennifer Lopez, Eminem, Michael Moore, Missy Elliot, "Sopranos", Rocky, Muhammad Ali, Martin Luther King, Malcolm X, Oprah Winfrey, Woody Allen, David Letterman, Michael Jordan, "Gudfadern", "Sex & the city" - you name it! Alla dessa är amerikaner och vi älskar dem för de visar oss att det finns en plats där dörrar står på glänt och drömmar kan bära frukt.

Men det finns även saker vi inte älskar och det är vår mänskliga rättighet att ta ställning mot olika sorters förtryck. Det är vår mänskliga rättighet att ha en politisk uppfattning och detta kan man inte svepande kalla "antiamerikanism". Jag är inte antiamerikan för att jag ogillar Bushs blodtörstiga, brutala inställning till dödsstraff eller krig. Jag älskar inte vapenindustrin, utspel som låtsas värna demokratin men egentligen bara värnar oljeintressen. Jag gillar inte Bushs jakt på ett omvalskrig eller hans lust att offra miljoner människor för att säkra oljeleveransen och gynna amerikanska börsen.

Vi är inte emot amerikanerna, vi är emot alla dem som hotar världsfreden - oavsett om de heter Bush, Blair eller Hussein. Vi vill att ni som har makten ska kämpa för fred. Inte kriga för fred. Att kriga för fred är den mest patetiska paradoxen i mänsklighetens historia och den har skördat alltför många liv. Sluta leka med våra liv.

Om 50 år, när jag förhoppningsvis sitter med mina barnbarn, hoppas jag få slippa frågor av typen: Satt ni bara stillatigande och tittade på när de bombade Bagdad?
För det har vi redan gjort en gång när vi lät nazisterna märka människor med davidsstjärnor och sedan gasa ihjäl dem. Det är en gång för mycket. Då var det judarna som saknade människovärde. I dag är det irakierna. Den 15 februari är det antikrigsdemonstrationer överallt i världen. Från Piteå till Patra kommer folk att samlas för att protestera mot kriget. Och då är det inte mot det amerikanska folket vi förenas utan mot den amerikanska krigshetsen.

2003-02-03

Av Alexandra Pascalidou 21 feb 2003 15:40