Att blotta sig

Jag stod lite utanför redan från början. Som den enda icke-rökaren betraktade jag de andras febriga teaterdrömmar lite från sidan av.

Det kanske blev min räddning.

Redan på uppropsdagen blev vi inskolade i Herr Teaterlärares regler för hur vi skulle bete oss. Viktigast av allt: ville man bli skådespelare fick man inte vara blyg. Här gällde det att inte rädas kroppen, vare sig den egna eller kurskamraternas. Tight trikå var det som gällde, säckiga mjukisbyxor bannlystes från start. Så vi klädde våra unga, oförstörda kroppar i åtsmitande tyg.

Att vara skådespelare var detsamma som att blotta sig. Ja, ja vi vet, nickade alla tillsynes väl införstådda. Att ha känslorna utanpå kroppen, vända ut och in på sig själv. Att aldrig ha möjlighet att komma undan en publiks granskande ögon. Inte ens i duschen, tydligen, för från första dagen skulle pojkar och flickor samsas i omklädningsrummet. Detta gällde alltså även Herr Teaterlärare själv, som tillsammans med kursens två enda förskrämda gossar, blottade sin stolta pillesnopp för oss fnissade töser efter varje svettigt dramapass. Och hans blickar på oss där vi sprang nakna över det hala kakelgolvet. Rakad eller inte? Har hon fina bröst? Det där var en helt okej rumpa...

Jag minns hur man tänkte: Jag ska minsann visa honom att jag inte är någon feg, frigid liten flicka som inte vågar visa mig naken. Jag är frigjord och tycker om att andra tittar på mig.

Visst viskades det en del. Om Herr Teaterlärares trettio år yngre flickvän, en 18-årig förmåga som han värvat genom att ge henne huvudrollen i en av sina uppsättningar. Hon var visst den tredje i raden unga, förväntansfulla skådespelaraspiranter som alla vandrat vid hans sida.

Men det var inte värre än att man stod ut. Han var väl som skådisar var mest, lika bra att vänja sig. Och det var ju ändå värst för Maria, hon med sockertoppsbrösten som aldrig hållit på med teater förut. Henne som han så ofta pressade sig emot under våra "våga-ta-på-varandra-övningar". Hon som inte alltid visste om hon skulle skratta eller gråta när han påpekade hur hennes former gjorde grabbar galna.

Och Herr Teaterlärare ville att vi skulle lära känna varandra. Verkligen lära känna. Inför hela gruppen fann jag mig själv i raljerande ton berätta hur min kurskamrat Lina blivit tagen på köksbordet av sin pojkvän, och hur kittlande det hade varit.

Häftigaste sexminnet.

Det var sådant Herr Teaterlärare ville att vi skulle ta reda på om varandra.

Utveckling var viktig. Och att våga ge kritik, både positiv och negativ. I sin kommentar till mina konstnärliga framsteg, sammanfattade han det så målande: "Om du klädde dig mer utmanande, skulle du kunna bli en riktig femme-fatale".

Vad bra. Då vet jag.

Det var bara det att något började kännas fruktansvärt fel efter någon månad. Det var bara det att flickorna omkring mig blivit alltmer som spända fiolsträngar i varandras närvaro. Jag började känna mig alltmer annorlunda Gruppen. Gruppen som nu nästan mekaniskt följde varje steg Han tog.

Så jag rannsakade mig själv. Skrev ett långt, självutlämnande brev till Herr Teaterlärare där jag skyllde på allt ifrån taskig barndom till bristande ambition. Grät riktiga tårar på hans kontor och bönade och bad om att få sluta. Om att bli "utsläppt".

Han bad mig med faderligt lugn att tänka över det hela noggrant innan jag fattade ett så livsavgörande beslut. En elev som hoppade av i förtid var aldrig bra PR. Och skulden tyngde mig, jag hade ju förbundit mig att inte sluta före terminens slut något han fick oss att lova från början. Men jag lyckades tillslut gör mig fri. Och i samma stund kände jag att det var det bästa beslut jag fattat i mitt då 20-åriga liv.

Allt det där hände för drygt fyra år sedan, på en av Stockholms mer välrenommerade teaterutbildningar. Jag har ofta tänkt tillbaka. På vad det är för mekanismer som gör att man inte ser verkligheten i en sådan situation. På det skrämmande faktum att jag la skulden på flickorna och på mig själv. Utan att se att de, liksom jag, var offer för en snuskgubbe, maskerad till karismatisk teaterledare, som indoktrinerat oss med sin sexistiska jargong. Och som närde sitt ego med unga kvinnors oförfalskade teaterdrömmar. Min räddning var att jag aldrig riktigt kände mig hemma där, att jag från början såg med kritiska ögon.

De andra?

Alla personnamn är fingerade.

Av Eleonor Telcs 17 feb 2003 10:38