Jag är Nadja - kap 17

Dagar som denna vill jag tro att Gud finns.

Kliver upp ur den varma sängen. Nattlinnet hänger löst över min nakna kropp. Håret ligger som en tunn sjal över mina axlar och den gula väggen är iskall. Jag tar försiktigt på den och känner isen strömma över till mina fingrar.
På golvet ligger tidningar och gamla snytpapper. Decemberljus sipprar in genom köksfönstret och jag slår på kaffebryggaren, kliar mig i hårbotten och känner hårets mjuka lin värma mina frusna händer. Tittar in i kylskåpet och plockar fram den dagsgamla lättfilen. Häller upp det sista och skär i bananbitar. Plockar fram grovt rågbröd ur frysen och stoppar i brödrosten. Jag sträcker min kropp och når nästan ända upp till dörrkarmen. Drar snabbt ner nattlinnet. Vill inte att någon granne ska se min bara rumpa. Tar mina vitaminer och öppnar det lilla fönstret. Kylan rusar in i rummet och griper tag i min kropp. Jag piggnar till och ser att en liten fågel tittar på mig.
Sitter i rönnbärsträdet vars rönnbär fortfarande hänger kvar.

Förundras över att världen är. Alltid är.

Kaffet är klart och häller upp varsamt i min blåa Ikeamugg. Sätter mig vid bordet och stoppar in den första skeden isande fil. Det är gott. Skedar in resten och sätter på TV:n. Smuttar på kaffet och lägger in en välbehövlig snus.

Underbart.

Jag förvånas av mitt lugn och låter det komma. Allting. Jag är närvarande.

Klär på mig mina kläder och packar väskan. Idag ska vi tala om Beuys. Hur han gjorde och vad han menade. Han har blivit min idol. Min absoluta idol.

"La rivoluzzione samoi noi".

Jag är revolutionen.

Går längs Parkvägen och ser bilarna skynda förbi. Kylan är enorm och den biter mina kinder. Låren blir sedvanligt frusna vilket jag ännu inte listat ut varför. Går med lugna steg nedför den långa backen. Dimman ligger som en hinna över Gävle och naturen talar sitt språk. Sjunger sin melodi och jag nynnar med. Jag förundras över vad jag är. Jag är natur. En del av naturen. Ofattbart.
Går in på campusområdet och en man springer fort förbi med sin bruna portfölj under armen. Han lämnar fotspår i snön.

Stora.

Går in i Kårhuset och letar snabbt på en dator. Måste svara på e-mail. Tycker det är oerhört tråkigt och skyndar mig. Blir klar och köper mig en buffésallad. Plockar i så mycket tonfisk det bara går och låter den drunkna i den vita vitlöksdressingen. Ser ett ensamt minimajs flyta ovanpå och betalar i kassan. Letar upp en plats och njuter av varendaste liten tugga. Tittar på människorna vid de andra borden. Hur de räfsar i sig maten och pratar snabbt mellan tuggorna. En kvinna med rött, lockigt hår tappar glaset i golvet och hon stressar snabbt iväg för att hämta en trasa. En annan kvinna talar lågmält med sin bordskamrat. Tittar ut genom fönstren och pekar. Ser de också naturen? Ser de också det jag ser? Vill fråga. Vågar inte.

Inte störa, bara titta.
Ställer ifrån mig brickan och går raskt ut i kylan.

Möter klasskamrat Karin och säger att vi är i en frysbox. Hon skrattar lite lätt och tycker det är vackert. Vi stannar och låter våra skor sjunka ner i den knarrande snön. Tittar på dimman som börjat lätta och säger ingenting. Vi behöver inte säga. Det är.

Beuys. Vem var han? Vad ville han?

Lärare Angelica vill få oss att förstå essensen av Beuys "lära". Människan en revolutionär. En skapande varelse som kan göra underverk. En konstnär. Javisst. Självklart. Han tyckte om att spela schaman. En sådan som söker den ursprungliga, primitiva, n a t u r l i g a verkligheten. Karin får göra mind-map på tavlan och vi fyller i med ord. Honung. Fett. Skulptur. Han menade att alla skulpterar. Allting är en oändlig skulptur som kan omformas och omformas hela tiden. Jag är en skulptur.

Vad vacker Angelica är. Långt brunt hår, ganska avlångt ansikte och gröna manchesterbyxor. Inget smink. Bara kropp. Så vill jag också. Hon har tydligen studerat ekologi. Naturen. Dramapedagog också. Hon verkar intelligent. Ostrukturerad men verkar förstå vad det handlar om. Allt är natur.

Och JAG väljer.

Mörkret börjar lägga sig utanför det kala klassrummet och jag saknar dimman och decemberljuset. Vill känna på den. Ta på den innan den försvinner. Imorgon kan det vara mulet och grått. Naturen bestämmer. Jag väljer.

Idag är det lätt att älska. Idag när naturen är en melodi som jag sjunger med i. Idag vill jag tro att naturen är Gud. Om Gud är naturen tror jag. Men jag vet inte.
Ska kanske låta det stanna vid naturen? Men det vore så häftigt om det var Gud. Då vore det en vacker Gud. En underbar Gud. Men jag får inget svar av Gud. Därför är det natur och Den svarade mig idag.

Kommer hem från skolan, värmer på maten från igår. Janssons frestelse och köttbullar. Grädden smakar underbart i min mun och ingenting gör ont. De små fettiga köttbullarna är inte farliga och allting bara är. Precis som det ska vara.

Häller upp hett vatten i badkaret och droppar ner några väldoftande hallondroppar. Sätter på lite Jan Johansson och hör Emigrantvisa ljuda i lägenheten. Han hade magiska fingrar. Hela han var magi. Naturlig magi. Hans anslag får mig att vilja krypa ihop som en liten katt. Slänga svansen om kroppen och bara låta mig följa med i visan. Sjunga med i varje ton och virvla bort. Långt bort.
Drar för persiennerna och tänder några ljus. Jag vill ha romantik, men får inte. Inte så farligt ikväll det heller. Njuter bara av varat.
Klär av mig mina kläder och hoppar ner i badet. Vattnet värmer min kropp och tårna börjar långsamt tina upp. Det sticker i min kropp och jag blir flammig på låren. Bröstvårtorna styvnar och de ser spetsiga ut ovanför den bubbliga vattenytan. Rakbladet vilar lugnt på tvättstället och där får det ligga.

Behöver inte.

Tvålar in kroppen med citrondoftande tvål. Gnuggar in håret med schampo och sluter mina ögon. Klappar mig försiktigt på magen och den är glad. Inte rädd. Bara glad. Jag sjunger för mig själv, men slutar snabbt då jag kommer på att grannarna kanske hör. Förstår inte varför det inte är ljudisolerade dörrar. En kväll när jag kom hem hörde jag ett älskande par. Det ekade ut i trappuppgången så jag blev generad. Stod ändå kvar och lyssnade till kvinnans jämrande. Eller var det två kvinnor? Jag vet inte. Men det lät som en jämrande klagosång. Fast njutningsfull. Jag hörde hur hon skrek och jag blev röd om kinderna. Sprang in i min lägenhet och hoppades ingen granne kikat på mig genom titthålet i dörren. Ljuden slutade. Men fortsatte inne mitt huvud.

Önskade det var jag.

Vattnet svalnar och jag kliver upp ur badet. Torkar varsamt min kropp och låter huden sakta bekanta sig med den kyliga lägenheten. Tar på mig min bomullspyjamas och stoppar fötterna i de vita duntofflorna från Hemtex. Lägger mig på sängen och telefonen ringer. Egentligen orkar jag inte svara, men tar ändå upp telefonluren till mitt öra.

-Hej gumman. Det är Fredrik.

detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Marita Söderström 16 feb 2003 12:22