Skriver och hittar på

SKRIVER OCH HITTAR PÅ

Nu ska jag skriva en novell.

Det var när hon slog i lilltån i skostället av gjutjärn som hon kunde låta tårarna komma. Innan hjärnan hade hunnit reagera på smärtan visste hon att det skulle göra tillräckligt ont för att hon skulle få gråta.

Hon sjönk ner på telefonpallen och lyfte upp foten och la över knät. Med bägge händerna om tårna och med överkroppen lutad över den upplyfta foten började hon andas med korta, hackiga inandningar som följdes av ett lågt, kvidande ljud i utandningen. Tårarna föll först ner på halsduken där de hängde och dallrade lite för att sedan fortsätta ner på vindtygsjackan. Hon gungade fram och tillbaka medan smärtan i tån pulserade.

Fan va’ skönt att få ha någonstans att ha ont. Vilket jävla arbetspass. Jag undrar om gubben är död? Jackan klarar inte vatten. Gråten sugs ju upp. Men den är bra mot vind. Men inte vatten eller snö. Inte blöt snö. Fy fan vad illa blöta tidningar luktar. Ska jag duscha innan jag går och lägger mig? Gubbens hår hade varit jävligt äckligt. Sånt hår vill man ju inte ha. Inte om man kanske skulle dö. Nu kommer snoret också. Varför var det grönt eller gult när man var sjuk? Av bakterier eller virus så klart. Men hur kom det sig att det blev just de färgerna. Nu var det klart och genomskinligt. Det gör bara ont i foten, jag är inte sjuk.

Med huvudet nerkört i halsduken och med ett stadigt tag om styret ställde hon sig upp på tramporna. Hon fick kämpa för att ta sig fram längs gatan. Blåsten och snöyran gjorde henne halvblind. De mörkblå tidningsväskorna på cykeln var nästan tomma nu och fångade upp vinden och bromsade cykeln så att den ibland stod helt still. Locken på väskorna smällde och slog i blåsten. Det här var en usel tidningsrunda. Bara ströprenumeranter av lokaltidningen. Ibland bara en tidning per trappuppgång.

Snön och blåsten rasade mellan husen och hon tyckte att det var motvind hela tiden oavsett vilket gathörn hon svängde in på. Vädret hade slagit om under natten. De vassa snöfnyken som hade yrt runt när hon gick på sitt pass vid fyra hade nu gått över till tung blötsnö. Blåsten däremot var oförändrad. Hon kunde känna hur svetten klibbade på ryggen samtidigt som framsidan av låren, fingrar och tår blev allt mer stumma och känsellösa av kylan. Med en klumpig gest försökte hon kava upp jackärmen med sin tumvantförsedda hand för att se hur mycket klockan var, men ljuset från gatlyktorna var för svagt. Det enda som hände var att hon kände hur snön kröp in under jackmudden.
Mycket arbete för lite pengar. Varför fortsatte hon? Det fanns andra jobb att få, bättre betalt, bättre arbetstider. Med mer pengar och en normal dygnsrytm skulle hon kunna odla ett normalt liv. Vara social, träffa nya vänner, gå en kurs. Men sedan hon hade flyttat från Simon och skogen och tagit sig tillbaka till stan hade hennes behov av människor varit i det närmaste obefintligt. Inte för att hon saknade Simon eller sörjde över att det inte fungerat mellan dem. Det handlade snarare om att hon behövde en viloperiod, samla kraft för att kunna ta ut en ny riktning. Då passade tidningsutbärning. Alla förstod när man höll sig undan med förklaringen om arbetstider och penningbrist. Alla utom Dan. Han hade inte släppt taget. Inte ens när hon bodde ihop med Simon.

Två gator kvar och sedan skulle hon hem för att sova bort hela förmiddagen. Hon trodde inte ens att hon skulle bry sig om att svänga inom bageriet på vägen hem. Cykeln vinglade till och hon hoppade av för att dra den in genom porten till en innergård. Husen var byggda på femtiotalet men arkitekten måste ha missat det här med att riva för att bygga ljust och luftigt. Två av de tre trappuppgångarna låg i mörker eftersom någon krossat belysningen och vädringsstället låg omkullvräkt, halvt översnöat. Nu skulle hon fyra våningar upp utan hiss och leverera lokaltidningen till en stollig kärring. Tanten brukade stå och vakta och om Helle inte var tillräckligt tyst och snabb så öppnades lägenhetsdörren och ett huvud i hårnät for ut och skrek "Den blir tunnare. Jag betalar inte! Hör du det? Jag betalar inte!" Första gången det hade hänt hade Helle blivit livrädd och stammande försökt ursäkta det ringa tidningsomfånget. Men nu började hon mer och mer önska att kärringen skulle sätta sitt hot i verket så att hon slapp att springa de fyra trapporna varje morgon.

Hon hävde upp den tunga porten med den enda tidningen i handen. I ett hörn halvlåg en uteliggare och sov. Han hade åtminstone inte lagt sig mitt i trappan. Ibland gjorde de det, då fick man kliva över dem. När hon hade varit ny på rundan hade hon blivit knivhotad av en snedtänd knarkare och det hade blivit ett jävla liv. Polisförhör och stirriga lägenhetsinnehavare som fick det att framstå som om det var hon som cyklade runt och strödde ut missbrukare i trappuppgångarna. Efter den händelsen brukade hon hålla ett extra öga på de som hon mötte i trapporna. Det bästa var om man inte låtsades om mötena alls, gick på som om man ingenting såg.

Hon sprang uppför trappan. Inte för att hon var så hurtig utan för att snabbt komma ut, bort från pisslukten. Hon visste inte vad som var värst. Att vara tvungen att hålla reda på en massa portkoder eller att vara tvungen att gå in i de portuppgångar som stod olåsta med allt vad det innebar. Idag hade hon tur, hon hann peta ner tidningen i kärringens brevinkast och skynda ner utmed trapporna utan att hon hörde något inifrån lägenheten.

Hon hörde ljuden när hon var på väg ner, såg inget från andra våningen, men hörde. Först några häftiga inandningar som gick över till ett kvidande ljud. Sen frasandet från kläder som dras hårt utmed en vägg. Precis när hon svängde runt ner för den sista avsatsen där uteliggaren låg synkroniserades ljudet med bilden och hon såg kroppen spännas i spasmer för att falla ihop med en duns och han föll sakta framåt. Som på film. Sen blev det tyst och bilden blev stilla.

Plötsligt var det som om hennes egen puls susade och dunkade så att det slog lock för öronen. Stirrande på gubben försökte hon lyssna efter hans andning men upptäckte att det enda som hände var att hon irriterades över sin egen. Den verkade överrösta allt.

Fan. Tänk om han var död. Hon ville ju hem. Hon stod stilla och blundade medan hon sakta började räkna till tio. Suset i öronen började försvinna och hon hörde något annat. En gång tidigare hade hon hört det, inandningen som lät som händer kring en frälsarkrans. En gång, när hon hade arbetat på ålderdomshem med nattvak. Den inandningen hade satt punkt för vaket. Nu ville hon bara springa förbi. Låtsas som om det inte hade hänt. Åtminstone inte hänt förrän hon hade hunnit ut och bort till nästa port. Men det gick ju inte att göra så. Tänk om någon sett henne.

Ett litet steg framåt, hon böjde sig över kroppen för att försöka se om det fanns någon rörelse i den. Håll dig stilla tänkte hon, du ser inte om han rör sig om du inte själv är stilla. Hon lutade sig lite längre fram över gubben för att komma åt ljusknappen som fladdrade röd på väggen. Belysningen flimrade till ett par gånger och stabiliserade sig sedan. Kroppen fick plötsligt färger när lamporna slogs på, en palett av smutsbeige, snusbrun, kattskitsgul och urblekt grön. Fy fan, han stank. Hon tog ett hastigt steg tillbaka och höll för munnen med den vantklädda handen. Hennes näsa fylldes med lukten av våt lovikkavante istället. Ingen god doft, men åtminstone hennes egen. Hon visste att det var något allvarligt fel. Hans andning, så slumpartad. Det som gick att se av ansiktsfärgen under skiten signalerade syrebrist. Hon drog ett djupt andetag, drog upp mobilen ur jackfickan och slog 112.

Hon stod bredvid och tittade på när ambulanspersonalen tog hand om honom. De hade muttrat till varandra att sjuttiofem procent av alla larm handlade om någon knarkare eller alkis som fallit på sin post. Men den här hade varit vid liv. Polisen hade i alla fall inte behövt komma. Hon såg på medan de lastade upp honom i halvsittande ställning på en bår. Kroppen spändes fast under gula gallerfiltar. En ambulansman tog blodtrycket och tvättade sedan av det högra armvecket innan han satte en nål i det tunna, gulbleka skinnet.

När ambulanspersonalen frågat henne om hon kände mannen hade hon bara skakat på huvudet. Enda anledningen till att hon larmat var att han fortsatt sitt rosslande. Nödställda andetag, så högljudda att hon trodde att resten av huset skulle vakna.

Nu var hon försenad och skulle tvingas dela ut de sista tidningarna i det dvalliknande tillstånd som drabbade henne när hon inte kom i säng vid den tid hon var van vid.
– Vi kör honom till sjukhuset nu. Så du vet var han hamnar. Dom får höra med polisen ifall det är någon där som vet vem han är.

Ambulansföraren hade tittat på henne lite uppfordrande. Hon hade nickat trött och sagt att hon skulle slå en signal till sjukhuset när hon vaknade. Nu behövde hon göra färdigt sin runda och komma i säng. En lätt irritation hade börjat mola i henne. Hon var ingen anhörig, hon kunde inte ta ansvar för en vilt främmande människa bara för att hon råkat vara den som hittat honom. Hon ville bara hem.

Vi lämnar henne här. Hon sitter kvar på telefonpallen i hallen och gråter. Men det har lugnat sig något. Redan har nyktra tankar kring hur mycket snor som fastnat på halsduken och vad som krävs i tvättinsats för att få bort det dyka upp bland de andra vindlingarna av allt som bara gör så jävla ont.

Av Ing-Marie Åhlander 13 feb 2003 08:40