Hur blir fattiga länder rika?

För närvarande råder det relativt stor enighet om hur världen bör utvecklas i ekonomiskt och politiskt hänseende. Rent politiskt anses att demokrati bör råda över hela världen och de viktigaste inslagen i ekonomin är marknadsekonomi och frihandel.

När de fattiga länderna så här i början av ett nytt århundrade väljer sin strategi för att hinna fatt de rika länderna är det viktigt att lära av de framgångsrika ländernas erfarenheter. Har de ovan nämnda faktorerna varit avgörande för att de rika länderna blivit rika? Jag är snarast böjd att svara nej på denna fråga. Åtminstone gäller detta för det rikaste landet i världen, USA:s Paul Johnson skriver i sin bok "Moderna tider" följande: "Med undantag för åren 1857-61 hade Förenta Staterna alltid haft höga tullar. De europeiska nationerna, utom Storbritannien, hade tagit efter de amerikanska handelshindren, den huvudsakliga faktor som motsade USA:s anspråk på att sköta sina affärer i enlighet med sant kapitalistiska laissez-faireprinciper".

Enligt nutida synsätt var USA varken en ren marknadsekonomi på grund av de privata monopolen eller en frihandelsnation. USA är således ett dåligt exempel på hur man når välstånd genom marknadsekonomi och frihandel. Det här med höga tullar för USA:s del är ingenting som bara gäller 1800-talet. Under första världskriget hade de europeiska länderna lånat stora summor i USA för finansiera kriget. För att kunna betala tillbaka lånen var det viktigt att de europeiska länderna kunde exportera så mycket som möjligt till USA och en sänkning av USA:s tullsatser var därför i hög grad motiverad. Enligt Paul Johnson gjorde de "i stället raka motsatsen. 1922 års Fordney-MacCumberlag och i ännu högre grad 1930 års Smoot-Hawleylag då Hoover avstod från att utnyttja sin vetorätt var ett förödande slag mot världshandeln och därmed mot USA:s egen handel".

När det gäller demokrati och snabb välståndsutveckling i fattiga länder är resultaten nedslående. I de snabbväxande ekonomierna i Ostasien är demokratin av färskt datum, i Sydkorea från 1987 och på Taiwan från 1995 och eftersom man har en relativt liten befolkning liknar dessa länder i första hand stadsstaterna Hongkong och Singapore. I länder med stor befolkning såsom Indonesien har de ekonomiska framstegen varit av blygsammare omfattning.

För att åstadkomma en verkligt snabb välståndsutveckling i de fattigaste delarna det vill säga Latinamerika, Afrika och Sydasien fordras en årlig tillväxt på 8 till 10 procent under en period av 20 till 25 år. För närvarande finns det inga tendenser att något land i de nämnda områdena skulle kunna åstadkomma ett acceptabelt välstånd för sin befolkning.

Den enda lösningen på fattigdomsproblemet kan möjligen vara ett mycket omfattande bistånd liknande det som de rika EU-länderna givit de fattiga EU-länderna, främst länderna i Sydeuropa och Irland. De lösningar som prövats inom EU kan kanske tillämpas i global skala.

Av Yngve Karlsson 13 feb 2003 08:34