Han var minst

för att de, det vill säga de vuxna hade bestämt att det var så att den var slut.

Fast solen sken ju fortfarande och det var minst lika varmt som dagen innan, ändå var gungorna tomma, fotbollsplanen var öde. Som genom ond magi var hela bostadsområdet tomt på barn, fast klockan var inte mer än tio och det var långt kvar tills man skulle hem på lunch.

De hade börjat skolan och lämnat honom ensam kvar, han var fem men far hade bestämt att han skulle inte behöva gå till förskolan förrän han blev sex, det var bra, men nu hade han inte någon nytta av det, han var ensam i sin frihet för de andra var äldre och gick i skolan, deras sommarlov var över och Burken satt på lekis och hade det tråkigt och de som var ännu mindre än han fick inte gå iväg till lekparken utan sina äldre syskon som nu var i skolan. Fan.

Han lämnade lilla lekparken och trampade iväg till stora lekparken nere i centrum, vid nybygget, vid affären.

Han hejade glatt på Åke som gick fram o tillbaka i sin stora trädgård med sin handtralla och klippte gräset, fast inombords var han ledsen, för idag hade han fått ett första bevis på att det allt skulle ta slut, barndomen, leken, de varma sommardagarna med bruna cigarr-formade frökapslar i händerna stormandes fram ur buskarna mot lekparken i andra sidan av bostadsområdet, tjutande som indianer, hivade han iväg en av de stora cigarrerna som, en granat, när den slog in i träplanket på klätterställningen skulle explodera i ett moln av vita luddiga frön. De andra sprang i panik, delvis spelad, åt alla håll när de tre, han, Burken och oftast lill-Mackan men ibland någon annan, stormade fram i attack ur buskarna och vann, igen. Men idag sprang inga andra, bara han trampade genom kvarteren, ensam kvar i barndomen. När han fortfarande var ett kvarter ifrån storalekparken fick han det bekräftat, det han redan räknat ut, det var tyst, alldeles för tyst, hela lekparken var övergiven, gungorna hängde rakt ner i sina rostiga kedjor, hit ut nådde aldrig några Park-och-Idrotts-pengar, nej här var någon tvungen att bryta benet eller dö när gungan lossnade från fästet, innan kommunen skickade ut någon gubbe i overall för att byta ut den gamla kedjan, eller hamra in spikarna som slet upp revor i oförsiktiga barnalår.

Han stannade, klev av och parkerade sin blåa trampförsedda springare intill den lilla klätterställningen och travade iväg mot bildäcket som hängde i en inte fullt så rostig kedja, han drog det med sig upp för backen och klättrade upp på linbanans lilla avstampsramp i trä, samtidigt som han drog bildäcket med sig. Han tar sats, kastar sig ut i den lilla barndom som fanns kvar, som ett fartsträck efter det stora svarta bildäcket flyger han över jorden. Han häver sig upp sittande på däcket med kedjan mellan benen. Däcket som satt framför mojängen som löpte på linan ovanför kraschade in i bildäcket som satt i träställningen längst ner i backen som tjänade som stopp och han och bildäcket, som hängde i kedjan under, slungas uppåt, han vrider sig runt kedjan och släpper taget, högst upp i bågen innan bildäcket han suttit på vänder och pendlar tillbaka, han är fri, ensam mitt i luften, svävar han ett kort tag innan han faller ner och landar i den mjuka sanden och barndomen var över.


Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av T.L Stjerna 11 feb 2003 13:39