Han sitter fast

det är ju liksom så det funkar, när man sitter fast, och det var det han gjorde, med tungan, mot stolpen till en av lyktorna runt hockyrinken nere vid Tingta. Det var sent sjuttiotal och februari, innan kvällspressen börjat skriva om växthuseffekten och ozonhål, så snön låg i höga drivor på allmänningen runt rinken. På sommaren fanns ingen is och de spelade tennis på asfalten där det nu låg en hockeyrink. Då, när de spelade tennis, inte nu, kunde man ligga och smyga i buskarna på andra sidan allmänningen och vänta på att bollen skulle flyga över stålnätet som tjänstgjorde som staket runt de två banorna av vita streck som Sture varje vår målade på den svarta asfalten efter att isen smält och han monterat ner sargen. De gamla fanns kvar under isen men han fyllde ändå i med ny färg varje vår. Det var en fin tennisplan. När bollen landade på gräset mitt mellan tennisplanen och buskarna så skjöt de fart alla tre, Burken, han och oftast Lill-Mackan men ibland någon annan. Snappade åt sig bollen och de äldre killarna från högstadiet, som spelade tennis, jagade de små glinen upp för den nu kala pulkabacken och in i skogen där de slängde sig i en hålighet eller bakom ett stenrös som stammade från vikingatiden, där låg man och tryckte som en brittisk RAF soldat med tennisbollen i handen och grabbarna från högstadiet tröttnade förhoppningsvis inte utan gick förbi på led som elaka tyska SS - soldater med tennisrackertarna som stora bruna Mauser-gevär. Bara en meter ifrån där man låg under blåbärsriset med myrorna krympandes över hela kroppen och sår där buskarna slagit tillbaka i ansiktet när han stormade efter Burken genom den låga vegetationen i början av skogen, med löften om stryk flåsandes i ryggen. Man höll andan och räknade till ett, när Markus klev förbi, två Johan, tre Tony och fyra Dennis, sen väntade man en halv minut och sköt fart igen, upp ur blåbärsriset, upp ur den lilla svackan på åsen och sprängde fram genom vegetationen, ner för pulkabacken igen, ibland snubblade man och rullade ner för backen, körde ryggen i blottade rötter och skrapade upp knäna mot gruset nere vid botten där backen slätas ut och möter allmänningen, när man skjöt ut genom skogen så var man i luften, över marken som försvann under en, då skogen blev pulkabacken.

- Är born rejner, sa Burken.

När man landade satte man klackarna hårt i mjuka backen och gled en evighet med ett moln, uppjagad jord och damm, runt sig, i näsan och munnen och flera dagar senare fortfarande i håret och öronen.

Sen gömde man sig i taggbuskarna utefter sidan av allmänningen igen och väntade på att de skulle komma ut svärandes och börja spela igen eller åka hem.

De följde bara efter ett par gånger per sommar, sen tröttnade de och tänkte helt enkelt spöa de små skitarna nästa gång de såg dem. Och det var ju lika roligt det, att akta sig för killarna från högstadiet hela sommaren, gå på spänn, beredd som en motståndskämpe i invaderade Frankrike, med hemliga klubbhus och möten och smyga i buskarna om kvällarna, åla sig genom gräset i parken i centrum av bostadsområdet medans fienden körde runt runt på sina moppar, nej förlåt, helikoptrar, och tjuvrökte och drack öl.
Men nu var det februari och allmänningen och pulkabacken var täckt av snö och han satt fast. SS-soldaterna hade klätt på sig varma termokläder, istället för avklippta jeans, och spelade hockey. De var alla där, Salming, Gretsky, Håkan Loob, Pecka Lindmark och ryska superfemman som de inte kunde uttala namnen på. Flera år senare skulle han själv, Kenta Nillsson, dra iväg en rund liten röd bandyboll från halva plan rakt upp i vänstra krysset förbi Burken som flaxade med armarna och blundade, fast det erkände han aldrig, hur mycket Hasse än försökte övertyga de andra om att han visst blundat som en liten kärring.

- Gjorde han väl inte, sa han och blev osams med Hasse som kom från andra sidan av bostadsområdet.

De knuffades och gled runt på isen, Hasse snubblade över sin egen klubba och han släppte taget om hans gula termojacka. Lät honom falla ner mitt på isen.

- Your mother, your mother, brölade Burken med kraft från sin redan stora bongotrumma till mage.

- Has a Penis! fyllde han i stora brallorna i.

Hasse reste sig upp, svängde sin gula bandyklubba ett varv över huvudet och lappa sen till honnom i huvudet, på sidan av den stora blå Jofa-hjälmen. KLONK lät det och han sjönk ihop med armarna framför sig tar han emot sig på den kalla isen, det ringer i huvudet och verkligheten roterade runt runt på den lilla hockeyrinken.

Han samlar sig, reser sig. Står rakt upp som en engelsk major i öknen, öga mot öga med Göbbels, fienden, skulle ha gjort och ser på han.

- Gjorde han inte alls, säger han och Hasse är slagen, så var det över.

Men nu spelade de inte, nej, nu var han mindre och satt fast. De brukade stå och hänga över sargen, de stod alltså inte utan hängde i armhålorna på sargen, för att kunna se över kanten när killarna från högstadiet spelade. Det tjongade i sargen när de tacklade varandra, nej, utan när de drog i väg ett slag skott i riktning mot knattarna, så att den hårda svarta pucken dunkade in i sargen en decimeter under ansiktet och det yrde träflisor upp i ansiktet på de små. Han hängde kvar, inte de andra, De duckade bakom sargen, han var konstig, redan då. Det var så det började, Tony, Johans storebror, undrade om han nu var så modig så kunde han säkert slicka på stolpen. De var små och visste inte så nu satt han fast. Några skrattade, andra skrek, Dennis var redan halvägs över snötäckta allmänningen på väg hem till Daniel som bodde närmast för att hämta hjälp. Det var ett jävla liv och lill-Mackan sprang som en tok halvägs upp för pulkabacken, flyendes från något han inte förstod. Det skulle snart dyka upp vuxna, så fort Dennis hunnit hem till Daniel och då fick man skäll, det visste han, för små killar ska inte sitta fast med tungan mot en stolpe, nej. Det var skäll att vänta så lill-Mackan flydde och lämnade honom kvar med tungan fast mot en kall stolpe bredvid den lilla hockey-rinken nere på Tingta. Men Burken var kvar.

- Det ordnar sig sa han hest på ett falskt vuxet vis. Det sved som fan, på tungan. Högstadiekillarna cirklade runt på isen med blicken i isen och väntade på att matchen skulle komma igång igen. Kristian, som bodde i huset brevid hans, var där, han var några år äldre och gick redan i sjuan, han brukade fungera som en diplomat mellan knattarna och killarna från högstadiet, han var schysst och sa åt honom att stå still så skulle de få bort honom så fort Dannes mamma skulle komma hit med varma handukar och lent ljummet vatten. Ralf, som var nästan vuxen kom åkande över isen samtidigt som han grävde i sin innerficka efter sin lilla fickkniv. Nej. Fan. han ryckte huvudet bakåt. AAAAJ, det där mjuka tunna skinnet med smaklökar och allt rullades av som tejp när man drar det av rullen, det lät till och med likadant och munnen fylldes av blod som trängde upp ur det nakna köttet som sved och hela tungan vek liksom ihop sig som en torr macka, det sved i hela munhålan och tungan hade fan lossnat, killen i huvudet som hade hand om larmsystemet skrek rakt ut för hela systemet stod i lågor. Fan. Det sved som om han svalt en hel säck hockeypulver, ögon börjar tåras, nej, det här gick inte, han var ju kille, om än liten så ändå kille, omgiven av killarna från högstadiet. Han sliter sig loss och sticker iväg över allmänningen med blodet rinnande ur mungiporna. Genom den höga snön. Han är för liten, har för korta ben som rör sig i samma takt som kolvarna i fars kombi när den är uppe i hundraåtti minst och lillebror och han tjuter i baksätet när de kör om och ifrån tåget som åker på rälsen bredvid Köpingsvägen på väg in till stan. Det var skoj, men de skulle ändå skvallra för mor när de kom hem igen för det var ännu roligare. Men det hjälper inte, Kristian hinner upp han innan han hunnit halvvägs till pulkabacken. Nu rann tårarna, men det gjorde inget, det var ju Kristian, han undrade varför han gjorde så där, han sa ju åt honom att stå still. Han kunde inte förklara, han kunde inte prata nu, när tungan satt kvar på stolpen borta vid hockeyrinken. Men det hade känts så jävla fånigt att stå där med tungan ute som bevis för hur dum och lättlurad han varit, nej, det fick fan göra hur ont som helst för det där gick inte längre, fan.

SHIT!


Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av T.L Stjerna 11 feb 2003 09:35