Snacka går ju

Åhhhh... jag är så trött på vintern och storstadsliv. Jag har smittats av resebacillen och nu blir jag rastlös varje gång jag stannar för länge på ett och samma ställe... Tur för mig att jag drar till Namibia om en vecka 11 feb. Ska ta reda på lite saker och fota och försöka hitta mitt skratt igen och min medkänsla för andra. Jag saknar galenskapen, jag är trött på alla människorna inklusive mig som stirrar ner i golvet på tunnelbanan. Jag är trött på mörkret. Och just nu är det definitivt för mycket snö. Vart tog våren vägen som var här för bara nån vecka sen?

Allt blev inte som jag planerat det. Rättare sagt ingenting blev som jag planerat det.

I korta drag:

- Jag kom inte in på den utbildning jag ville, så jag sket i det.

- Jag pluggade enbart en kurs av tre på komvux.

- Jag slutade inte jobba som personlig assistent.

- Jag lyckades inte hitta sponsorer till projektet i Namibia eller nån vänskola för den delen heller.

- Jag tog det inte lugnare utan brände ut mig för det är ju så mycket roligare.

- Jag jobbade i 2,5 månad som hk-lärare i Akalla: jag älskade det och hatade det om vartannat - men det har vänt upp och ner på hela min tillvaro och fört mig raka vägen tillbaka till min egen tid som 14-åring. jag blev inte den lärare jag hade velat vara eller trodde att jag skulle bli, men jag tror att jag ska fortsätta, kanske, jag ångrar mig varje dag.

- Mamma är sjuk igen och jag ett jävla egosvin.

- Jag fortsatte med INGEN MÄNNISKA ILLEGAL flyktingfrågor, men gör egentligen inte så mycket mer än snackar skit och gör just ingen nytta.

Den här hösten har ändrat mig, det är som att jag måste börja om på nytt med allt. Vad jag trott var rätt var fel, nej det kanske var rätt, eller nej det var nog fel, eller... jag vet inte. Och allt beror på Akallaskolan.

Enda jag känner just nu är att vi alla kan vara så naiva ibland och så bortskämda och så egotrippade och så sköt-dig-själv:iga och jag-har-alltid-rätt:iga, men samtidigt så "låt gå" - eftersom vi inte vet vad vi tror på egentligen. Jag har upptäckt att jag är sån själv i alla fall. En sak är säker. Vi kommer aldrig nånsin klara oss om vi inte satsar allt på solidaritet framför allt, och det är nåt det behövs mer av i vintermörkret... jag känner det i hela kroppen.

Frågan är hur. Inte genom att rädda världen. Det är för stort. Jag kan inte ens åka till Huvudsta där jag växte upp och se hälften av dem som gick i min gamla skola i ögonen, utan att flacka med blicken. Jag flydde därifrån efter högstadiet - hals över huvud - skaffade så gott som helt nytt umgänge och bara lämnade allt bakom mig. Och nu undrar jag varför, för jag har ingen som helst jävla aning... jag har glömt bort det, kommer bara ihåg att jag var rädd för allting mestadels av tiden... fast det kanske alla är när man är i den åldern. Men tillbaka till poängen - hur ska jag kunna göra nånting om jag inte ens kan vistas i mitt eget område? Fast det området tillhörde nog aldrig mig... eller gjorde det det? Jag vet ingenting längre och jag börjar använda denna fras allt för mycket... jag vet inte, jag vet inte... Solidaritet borde ju vara smittsamt, men jag har aldrig vågat smitta av mig på dem här, för jag har aldrig trott att jag kunnat eller fått. Så jag isolerade mig till andra områden, med människor som gjort likadant inser jag nu. Tappade jag er på vägen? Troligen, brukar veckla in mig för mycket.

Huvudsta behöver inte mig, det finns ingen egentlig plats där för mig tror jag, typ, kanske, eller så är det bara jag som lurar mig själv. Jag borde gå tillbaka och ta reda på det, fast jag inte vet var jag ska börja. Men först ska jag fly ett tag till, till min pojke på andra sidan jordklotet och se om kärlek är värt att kämpa för - eller om det bara är klimax av min egna livsflykt.

Av Lidija Badel 06 feb 2003 13:51