Läs inte det här

Ibland tror jag att det är yttre omständigheter som gör att jag inte skriver. Därför har jag nu ändrat min skärmbakgrund i Word till blå. Jag har dessutom zoomat in sidan så pass att skärmen täcks med bokstäver. Inga tomrum, om nu någon förstår vad jag menar. Och så intalar jag mig själv att här går det bara att skriva. Inget annat. Men ändå ska jag in och ändra i marginaler och tabbar. Bara för att det ska se ut på ett speciellt sätt!

En gång skaffade jag mig en gammal skrivmaskin. Också då trodde jag att jag hade hittat medicinen för min skrivkramp. Men icke. Det ser jävligt häftigt ut och allting. Riktigt romantiskt. Och jag satt väl någon kväll med tända ljus och krystade fram något vedervärdigt på den där apparaten också. Det jag har den till nu är att skriva brev till min vän, Hans Stengård, som bor en kvart med buss nummer 15 härifrån. Det duger den till, den gamla stålburken.

Klassisk musik, tänkte jag under en sommardag och brassade på allt vad högtalarna höll. Det blev en novell, men den hade nog skrivits ändå, utan vare sig Bach eller Beethoven.

Vin, tänkte jag och min ovan nämnda vän häromkvällen, varpå vi bäljade i oss stora volymer av denna dryck. Det skulle nämligen författas teaterpjäser som senare skulle hyllas till skyarna. Efter en halvtimme hade vi gjort försättsbladet. Sedan "ställde" vi projektet till ett senare tillfälle. Hela spektaklet dokumenterades på en minidisc som sedan skamligt har gömts undan i en vrå. Spela över spåret med Hederos & Hellberg? Nej, nej. Någon gång i framtiden kanske ett fan hittar discen och hela den där rödvinskvällen kommer att bli legendarisk.

På tal om Hederos & Hellberg så har det i kretsarna fattats en tårdrypande empati för herr Mattias Hellberg som nu blir lämnad av den karriäristiska Martin Hederos. Den senare ska ju göra succé med Soundtrack och medverkar hela tiden som studiomusiker på ett stort antal plattor. Inte fan att han har tid att sitta och jamma med stackars Hellberg som nu blir lämnad ensam med sin nasala stämma och sitt blödande munspel. Alla som hört det dolda spåret på deras senaste ep, tolkningen av Philemon Arthur and The Dungs "Du är min enda vän", förstår vad jag menar. Mattias Hellberg vill inte bryta upp. En engelsk översättning av Ulf Lundells demospår "Käre vän" har därför spelats in på den tidigare omskrivna minidiscen och den är nu tänkt som en gåva till Hellberg från mig och min vinpimplande vän.

"Har han inget vettigt att komma med?" tänker ni som av för mig helt outgrundliga anledningar sitter kvar och läser den här smörjan. "Nej", är mitt svar på den frågan. Det har jag faktiskt inte. Jag betalar pengar för att synas på den här sidan, och då snackar vi kvantitet istället för kvalitet. Tyvärr blir det inte något av det för min del. Men det är väl också en bedrift så säg?

Folk säger att jag är bra på att skriva. Ja, faktiskt, det säger de.

Stampa på Jante, stampa på honom.

Men så är det faktiskt. Och jag är nog beredd att hålla med många gånger.

Tryck till den jäveln ordentligt.

Men det är ett helvete när man vet att man kan beröra med text utan att texten, hur mycket ens lathet tillåter en att försöka, förmår sig att visa sitt tryne. Det kommer ingenting. Det är som när man har magknip och man tänker att om man bara går och skiter så kommer allt att bli bra. Och så sitter man där på ringen och försöker slappna av med någon gratisblaska som rapporterar från julgransplundringen på någon satans snöslaskig gård uppåt skogarna där stadens barn har samlats, snoriga under näsan, iklädda sina svettiga overaller och stickande mössor för att dansa runt en stackars moloken gran tillsammans med en inhyrd tomte som får en sedel eller två från hembygdsföreningen för att kutryggad och med skägget på sned halka omkring i snön runt den där granen med barnen i hand, som inte tycker att det är det minsta roligt. Det hela är alltså ett missförstånd från alla parter. Ingen tycker att det är någon vidare bra idé det där med julgransplundring i Nytorpet, som stället faktiskt heter. Spy, är vad man känner för att göra, men inte fan kommer det nåt bajs där man sitter. Skrivförstoppning alltså, något som jag tror är mer ett normaltillstånd för mig än en tillfällig svacka eftersom jag allt som oftast beklagar mig över det. Mest hela tiden alltså. Det är kanske det som gör mig till en wannabe.

Om jag inte var bra på att skriva så hade det inte varit några diskussioner.

Om jag själv inte hade känt att "flowet", när det väl behagar infinna sig, är en av de bästa av känslor så hade jag inte behövt bemöda mig.

Jag önskar att jag var enfaldig, tror jag.

Av Arvid Jurjaks 05 feb 2003 16:34