Nada hopp

Det var så konstigt. Begravningen menar jag. Mitten av januari, kyligt i luften, solsken. Himlen stod högt. Jag vet att man inte kan säga så, men jag gör det ändå. Himlen stod högt. En sån där dag när man känner att man är ute, att det inte finns nåt slut, för varken himlen eller livet eller ens kraft. Ens hopp. Det var så jäkla fint, och jag är glad att det var just en sån dag hon begravdes på. Som en förklaring eller rättare sagt bekräftelse på vem hon var – vad hon gett andra.
Jag är inte vidskeplig. Alls. Däremot tror jag på symbolik och den fanns där och det var fint. Hade det inte varit himlen och solen, hade det varit nåt annat, kanske prästens sätt att betona hennes namn på. Hopp. Det är det det betyder om man översätter det till svenska. Det känns tryggt att tänka på.
När jag hörde att hon dött grät jag. Hon var min barndom, mitt bevis för att det fanns något bra. Mamma ringde när jag satt på bussen hem. Jag satt längst bak så ingen märkte mig och mina försök att diskret torka mig i ögonen. Jag ville ha det så just då – bara få vara ledsen i fred. Grät på bussen, pendeltågsstationen, på tåget hem, överallt där ingen såg mig. Jag ville inte ha någon tröst, ville inte ha någon som försökte ta bort min sorg. Ville ha min sista förbindelse med ifred. Eftertänksamhet som avslutning. Jag grät inte på begravningen, för vi hade ju redan sagt hejdå.

Jag brukade vakna tidigt på morgonen, innan alla andra vaknat, och trippa fram till bäddsoffan där hon låg och sov på sitt berg av kuddar. Mamma låg i sovrummet och snarkade, hon verkade alltid fullständigt utmattad när hon sov.
Jag tittade lite på bäddsoffan och hon som låg där och ryckte försiktigt i täcket. Hon vaknade och log, lyfte på täcket och lät mig krypa in i värmen. Sen slöts bädden runt mig och allt blev tyst, mörkt, och tryggt. Jag kröp tätt intill hennes mjuka 60-årskropp och lyssnade på hennes hjärtslag. Rytmen vaggade mig och jag somnade.

När jag tänker på henne tänker jag på hennes leverfläck på magen, hennes påsbröst av ammande, hännes händer. Hur hon brukade stryka mina händer i sina, klappa dem lite lät och cirkla med fingertopparna över mina naglar och längs nagelbanden. På samma sätt strök hon med händerna över låren och rätade lugnt ut alla veck från dagklänningen, eller strök bort smulor från bordsduken. Hennes rörelser var alltid långsamma, trygga, sökande, undrande, väntande, vilande – sysselsatta tills vidare. Jag lärde aldrig känna henne på riktigt egentligen, men jag minns hennes händer.

Av Lidija Badel 03 feb 2003 11:32