Inget annat än en vanlig familj, del 2

Jag var med i ett radioprogram som sändes i hela världen. Jag var programledare. Programmet sändes i hela världen, i Kina, USA och Afrika. Jag spelade popmusik som jag själv valt och sedan berättade jag en del mellan låtarna. Det var ganska svårt att berätta men jag hade skrivit ner lite för att inte glömma bort.

En gång pratade jag om min familj. Jag berättade om mamma, om Kristina och om Paddan. Jag försökte komma på något att berätta om Far, men kom inte på något. Sedan hade jag lite dåligt samvete för det.

En annan gång talade jag om djur. Jag hittade på att jag hade ett marsvin, en hund och ett akvarium med munruvare. jag berättade om hur jag badade hunden och klippte klorna på honom det var en collie. Jag berättade också om hur jag städade marsvinets bur och om hur jag matade det. Fiskar visste jag inte så mycket om, men jag hade sett i en bok att vissa fiskar skyddade sin yngel genom att gömma dem i sin mun när de var rädda.

Min mamma var värdinna för alla världsberömda gäster som hälsade på i mitt program. Jag talade perfekt engelska och lite tyska, men inga bra artister kom ifrån Tyskland så det spelade ingen roll.

Idag hände det för första gången. Jag satt bara i mitt rum när han plötsligt stod i dörren. Han hade en skjorta med upprullade ärmar på sig. Han vinglade till och tog tag i dörrkarmen. Jag såg ett hål på hans strumpa. Jag skulle just säga till honom när baksidan på hans hand brände till på min kind.

Jag kände ingen smärta först. Bara liksom hur hela mitt inre stelnade och blev till is. Hans ögon var kalla, alldeles gröna och utan känslor, ungefär som vargarna bakom stängslet i djurparken. Fars läppar rörde sig som om han försökte säga något direkt efteråt. Det dunkade i mitt huvud. När han gick ut ur rummet sa han tyst, liksom för sig själv.
- Din mor är en hora.

Jag sa inget. Inget av alla dessa ord som vällde upp inom mig fick jag ur mig.
Varför? tänkte jag.
Vad har jag gjort?
Jag vet ju inte ens vad en hora är för något ville jag skrika till hans arga rygg när han gick ut.

Allt jag kände då, alla tankar och alla känslor, stängde jag inne i mig själv och lät det bli kvar i min innersta ryggsäck. Det var ingen vacker ryggsäck och det var ingen i skolan som frågade vilket märke det var på den. Om ni bara såg den, om ni bara visste vad som fanns i den, skulle ni inte se på mig på samma sätt som ni nu gör.
Ni vet ingenting.
Idioter.
Er tänker jag i alla fall aldrig bjuda på något kalas.

Vissa dagar var annorlunda. Som när vi gick på fotboll. Om jag satt i Fars knä behövde han inte betala för mig. Ibland hade vi tur och platsen bredvid oss var tom så jag kunde sitta på den. Vi hade med en filt att sitta på för att inte frysa. Annars låg den filten i bilens bagagelucka. Men mest gick vi på sommaren när kvällarna var varma. Hela publiken reste sig och applåderade när spelarna sprang in på planen. Domaren singlade slant och sen började matchen.

Bakom ett av målen stod en stor tavla med några bokstäver och en massa siffror på. Emellanåt ändrades siffrorna på vissa ställen av en man som verkade ha det jobbet och alla mumlade och nickade åt varandra. Man nickade och mumlade till och med åt dem man inte kände innan. Det är resultaten i de andra matcherna, sa Far. Han berättade ställningen i Landskrona och hur det gick för Öster och Gais.
När solen gick ner såg jag över stadions långsida hur himlen färgades orange och gul och lila och ljuset var starkt och märkligt. Jag önskade att det alltid skulle vara så här. Det gick inte att släppa ljusskenet med blicken, så ibland missade jag ett bra anfall eller ett mål. Men det gjorde inget.

Det satt en tjock farbror på bänken framför oss och skrek så mycket att hans öron blev röda och läpparna vita. Under sin plats hade han en termos med kaffe. Efter varje anfall slog han lite i sin plastmugg och drack. Han verkade ensam och jag tyckte synd om honom. Han vände sig åt alla håll och försökte prata med någon, men ingen svarade. I slutet av matchen tändes strålkastarna och allt förändrades och fick andra färger. Det blev otydligare och mer overkligt, som om allting var mycket längre bort.

På väg därifrån höll jag hårt i Fars hand för att inte komma bort mig bland allt folket.
Jag tänkte inte alls komma bort!
Inte för någonting i hela världen!
Jag ville vara här, jag ville behålla denna känslan för evigt.
Det fanns ingen annan plats i världen jag ville vara på än just denna. Med min svala hand i Fars varma.
Far undrade om jag ville ha en korv men jag skakade på huvudet. Jag var nöjd. Ingenting kunde få mig mer nöjd. Ingenting behövde han ge mig mer än detta, jag hade allt jag ville ha.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola.

Av Mats Larson 25 jan 2003 13:10