Varför är just jag så hemsk?

00:28 31 dec 2002 Just one caress from you and Im blessed... men jag får den aldrig... jag får aldrig träffa honom igen...

Vår enda kommunikation, vår enda bindelina, fungerar inte... han kommer tro att jag inte bryr mig... jo, jag bryr mig... kanske för mycket...

jag kan inte ens gråta längre. och mitt mjäll är svart som syndens hårfärg. fan. FAN I HELVETES JÄVLA SKIT!!!

00:10 5 jan 2003 Vissa skär sig i armarna och lyssnar på Nirvana. Jag bryter glasdjur och lyssnar på Depeche Mode. Jag kan inte ens vara deprimerad på samma sätt som andra. Så jävla unik är jag... fy fan...

Enjoy the Silence är som bäst vid tolv på natten. Så mörk. Så djup. Så genomträngande...

Lets have a black celebration... tonight... ill drink to that... a black celebration... och vem var det som sa att Black Celebration saknade djup?

17:41 6 jan 2003 Såret läker inte. Jag drog av mig plåstret idag, bara för att finna att det blödde återigen... Men ingen reagerar. Ingen har frågat vad som har hänt, varför jag bär plåster. De skyller nog på Dave, att han har bitit mig. Men han har inte bitit mig sedan vi var hos veterinären senast... han bits bara när han är rädd... han gör som jag och drar sig undan i rädsla, men när han inte kan fly så bits han... när jag inte kan få får jag panik, och visst slåss jag... vi är nog inte så olika som människor tror...

22:21 Mår jag bra av honom? Jag vet inte... jag... jag vet inte alls... jo, jag bryr mig... men han verkar inte bry sig lika mycket... lika bra att skita i det... det blir bäst så...

I would do it all again... lose my way and fall again.. just so I could call again... on the mercy in you!

To wrongly treat you unkind, I have faith I will find! Det smärtar så i mig... att veta att det inte stämmer inom mig, men aldrig få veta vad som är fel... varför känns allt så konstigt? och varför stämmer inte mina tankar längre med mitt sinne? jag förstår inget... förutom att jag kommer ha ett helvete en lång tid framöver... fan. det är inte värt det...

22:36 7 jan 2003 Varför mår jag så dåligt? Jag har ingen matlust, vill inte stiga upp om morgnarna, och jag orkar ingenting. Ändå vet jag att jag borde göra klart kulturhistorian tills på fredag, så jag kan få ett någorlunda bra betyg... men vill jag? jag vet inte... jag vet inte alls vad jag vill... Jag orkar inte, och jag kan inte lura min hjärna och få den att tro att det är intressant när det inte är det. Är jag intresserad av kulturhistoria? Jag tror inte det. Inte mycket intresserar mig nuförtiden. Förutom att försöka förstå varför jag beter mig såhär... men jag finner inga svar, och det är inte någon som kan ge mig dem heller. Kanske är det vintern... allting är så svart när det är vinter...

Men fortfarande vet jag inte alls vad jag ska göra sen. Det är ett och ett halvt år kvar. Blotta tanken på att jag måste göra något sen, det ger mig frossa... Jag vet ju inte vad jag vill göra i resten av mitt liv... Så hur ska jag då kunna välja att utbilda mig till något jag inte vet? Men jag måste bli någon... jag står inte ut med att bli precis lika misslyckad som alla andra i min släkt... jag måste lyckas bättre... bli något. Jag får väl söka in på någon bra utbildning som ger en möjligheter och jobb... men media... mediavärlden är så falsk. Vill jag verkligen skriva i tidningar om gamla Asta, som har brutit lårbenshalsen och inte får färdtjänst, när jag inte bryr mig? Det skulle bli en dålig artikel... Kan jag skriva så bra förresten? Journalister ska skriva intressant, och ingen läser ju mina artiklar på Sourze... så varför skulle det plötsligt ändras? Hur skulle jag plötsligt kunna få folk att läsa vad jag har skrivit?

Ingen bryr sig ändå... det enda jag skulle kunna tänka mig att bli i skrivarväg är krönikör eller författare... men man tjänar inte tillräckligt på det... även om jag vet att Eskil skulle bli stolt över en sådan sak som om jag gav ut böcker, bra böcker som jag själv tyckte om... Han skulle bli stolt, och veta att han var en av dem som hjälpte mig att komma så långt... men om ingen köper böckerna så tjänar man inga pengar. Och fattig tänker jag inte bli. Jag kan inte. Jag måste rätta mig i ledet och tjäna pengar... även om jag inte vill...

...words are very unnesseccary, they can only do harm... Tack Depeche. Utan er skulle livet vara ännu svårare att förstå, om livet ens hade levt... men här blir man bara utskälld för att man har självmordstankar... som om det skulle rädda livet på mig att bli utskälld och känna ännu mera ångest... det är inte omvänd psykologi... man känner avsmaken i deras röster, hatet strålar åter mot en och man förstår varför man tänkte så i första början... hur ska jag någonsin kunna orka? Jag vet ju inte... jag kan inte ta såna här stora beslut...

I would tell about the things they put me through, the pain Ive been subjected to... men de bryr sig inte, så varför ska jag berätta för dem hur jag känner? de kan gott tro att jag mår bättre nu än jag någonsin gjort... ingen har talat om för mig att med vuxenvärlden kommer det plötsligt ansvar över liv... jag vill inte ha det ansvaret! jag har det jobbigt nog ändå... för att behöva genomlida det typiska för alla människor... men jag vill inte dö... eller vill jag? jag vet inte vad jag vill längre... jag vill bara lägga mig ner och inte känna mer... men är inte det att dö? jag vill ju kunna vakna upp igen... FAN! Just try walking in my shoes for a change, your fucking bastards! You dont know a fucking thing about the hell im living and breathing in!

08:53 9 jan 2003 Nu bryter jag trenden. Och skriver här på dagen. Mest för att detta svarta lack ska torka och bli hållbart mot alla dagens stötar. Och snart måste jag föna håret... varför alla dessa förberedelser? Visserligen hade jag mjäll som en rabiessmittad hund med tvålflingor i pälsen, och det kliade... men varför lacket? och funderingar på att täcka över såret... Nej. det är bra som det är...

20:12 12 Jan 2003 Accusations. Lies. Hand me my sentence, Ill show no repentence, Ill suffer with pride... Jag lider i det tysta. Aldrig får någon veta om hur jag mår. Jag är inte en sån som lägger över mitt humör på andra, jag är den som lyssnar och tar deras bekymmer och sedan får dem att skratta igen. De vet inte vad de skulle göra utan mig. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. En falsk och hycklande jävel är vad jag är...

Men det är lättare så här. För nu har de nytta av mig. Hade jag inte varit en Skuldbärare, så hade ingen haft nytta av mig. Att det sedan infekterar mig och gör mig bitter och skrämmer iväg andra... Fan! Jag ville ju inte bete mig sådär! Jag ville inte prata med honom om sånt! Jag är dum, så jävla dum! Varför faller jag alltid för samma typ? Varför? Kan ingen förklara varför???

i would lose my way again... feeling hopelessly astray again... just so I could pray again... for the mercy in you...

Allt känns så jobbigt... och jag har inte lust att göra något. Jag både vill leva och inte. Men tar jag livet av mig finns det ingen Skuldbärare. Och även om jag är död, så ska mina vänner leva vidare. Jag tänker inte låta dem ha de här tankarna. De får gå på medicin och de får ha mina små glädjefnatt som är så jävla falska, bara de köper det och mår bättre. Men de får inte känna så här. Aldrig.

Och mamma tvingar i mig mat... jag vill inte ha mat. jag är inte hungrig, jag vill inte äta. "Ta lite till, du kan inte vara mätt" och den anklagande blicken. Hon tror att jag är ett barn fortfarande. Ja, en bit inom mig försöker förtvivlat få tillbaka ett uns av barndom. Men det går inte. Jag är sjutton nu. Och det där barnet som bara låtsades existera när jag var yngre, det kan aldrig blomma ut.

Jag skulle börja gå hos kuratorn igen. Men det känns inte som om jag har någon riktig anledning. Förra året var det matten som krånglade. Den krånglar fortfarande, men jag har inga blackouts. Och därmed ingen anledning...

Om jag bara kunde berätta för honom hur jag känner... men... jag vet ju hur det blir. han kommer nobba mig. Det är alltid så. Något hos mig ger dem avsmak... Kväver jag dem? Jag förstår inte vad det är... Så mycket hemskare ser jag inte ut än alla andra... förutom att jag är opropotionerlig och ojämn i kroppen... men kroppen är väl inte allt? har jag inte något hos mig, inom mig som är trevligt? Det verkar inte så... oberäknerlig som det ystra fullblodet.. otämjd som den vilda mustangen... den där känslan som gör att jag aldrig ger upp, sisun... Jag trodde att det fanns något förutom min kamp som jag utkämpar. De fastnar ju först. Vid första anblicken verkar jag ju trevlig. En intressant personlighet... vad är det som gör mig så outhärdlig?

Your favourite passion. Your favourite game. Your favourite mirror. Your favourite slave... Im hanging on your words, living on your breath, feeling with your skin... Will I always be here?

Av Katarina Jönsson 24 jan 2003 17:13