Min spegelväska spricker

Regnbågens färger har krupit ner i lacken och skimrar i kapp med laxens skrattglittrande fjäll. Stolen bubblar av återhållet skratt och ratten sprattlar under mina kittlande fingrar.
Idag syntes mina alster för första gången, för första gången kunde någon annan se dem, jag lyckades med konststycket att lyfta upp dem ur spegelväskan. Radion sjunger med i den medryckande musiken och baksätet blir fullt av glada toner, de rinner ner och lägger sig skvalpande på golvet, kryper in i mina skor tar av dom och sockarna så jag kan plaska och vicka med tårna i det klara musikvattnet. I dag kunde jag visa det jag skapat, idag syntes det, idag, idag har jag fått mina alster att fastna på någon annan, nu bär han på en klibbig spegling av mina saker, nu kommer han att föra vidare mina saker, mina.

Två varv, en volt och en bockning, sen stannar min sprattlande audi, musiken rinner ut på marken och jag går barfota genom silvermusiken i gräset.

Vilken känsla, idag satt den, min spegelväskas labyrint har verkat omöjlig att komma förbi men idag gick det. Speglarna gick att överlista med självständiga ord som grumlade speglarna, torkade bort baksidan, sprang som ivriga turister och skrapade fram den glasklara bilden utan reflexer. Härligt, bara med de rätta orden, rätt självständiga orden fungerade det.

Ballongerna följer mig idag, visar vägen, jag studsar in vibrerar, kommer i självsvängning i skrattets frekvens.
Åtta klackar i taket, min familj ryms i min hand och stark lyfter jag oss framåt, gungande på de glada ballongerna.

Av Petter Börjesson 22 jan 2003 09:30