Klädsamt socialistisk kulturelit

Det är ett välkänt faktum att många musiker, konstnärer, författare, regissörer och andra ur den så kallade kultureliten skaffar sig lite klädsamt socialistiska åsikter. Åsikter som de gärna ventilerar och delar med sig av i allehanda medier. När de inte sitter i sina våningar på det arbetarromantiska Södermalm där ingen arbetare har råd att bo och läser andra klädsamt socialistiska kulturpersonligheters åsikter.

Nu tycker jag givetvis, liberal som jag är, att alla människor får ha vilka åsikter de själva vill, det är själva fundamentet i en liberal, öppen och tolerant demokrati. Till och med det faktum att de föraktar mina åsikter - och gärna skulle vilja att de som inte delar deras åsikter ska hålla käft - accepterar jag. Det jag däremot har väldigt svårt för är att bara för att de är fina och välkända kulturpersonligheter så tar de sig rätten inte vara nyanserade eller ens speciellt sakliga i sina uttalanden och ändå lyckas få ryggdunkningar och nickningar från resten av kultureliten och resten av svenska finvänstern. Om någon med för dagen "fel" åsikter t ex en amerikavän uttalar sig så går däremot drevet. Personen med "fel" åsikter kan vara hur saklig och nyanserad som helst men hans åsikter är inget värda, de ska ältas, analyseras och kritiseras tills ingen längre orkar säga emot.

Det är därför kända kulturpersonligheter ur regissörsyrket kan komma undan med att ständigt kritisera att det äckliga kommersiella och hemska TV4 bryter deras fantastiska och konstnärligt högstående verk med nåt så vulgärt som reklam. De lämnar in skrivelser till regeringen där de kräver förbud av reklam i TV. De hotar med att stämma TV4 för deras reklamavbrott. Vad dessa för allmänheten välkända regissörer verkar ha missat är att alternativet till att inte visa deras filmer med reklamavbrott är inte att visa deras filmer utan reklamavbrott. Alternativet är nämligen att inte visa deras filmer alls. TV4 har nämligen inga fina licenspengar från staten, de måste förlita sig helt på reklamintäkter och sponsorer.

Det är samma mönster som går igen när den klädsamt socialistiske regissören och kulturpersonligheten Lukas Moodyson komplett med palestinasjal och allt kan i ett tal mot USAs eventuella krig mot Irak kan säga saker som: " Som till exempel när USA förra året bombade ett bröllop i Afghanistan och 40 helt oskyldiga människor dör. Det blev inga stora rubriker, det blev bara tystnad. Gissa om det hade varit annorlunda om afghanska flygplan hade bombat ett bröllop i Texas, till exempel." Och få bifall och nickningar från den svenska kultureliten och finvänstern. Vad både Moodyson och bifallskören har missat är dock sanningen och nyanseringen. Det är knappast så att USA bombade ett bröllop med flit. Det var en tragisk olyckshändelse där piloterna misstolkade bröllopsgästernas vilda skjutande i luften vanligt förekommande vid bröllop i Afganistan som en fientlig handling. Den amerikanska militären har bett om ursäkt för det inträffade. Offentligt dessutom.

Och att det skulle tystats är felaktigt. Moodyson visste ju om det. Liksom jag. Och säkerligen rätt många till i världen. Nyheten kablades nämligen ut över hela världen. Men Moodyson verkar ha rätt att tumma lite på sanningen för att få fram sin åsikt. Och åhörarna sväljer det med hull och hår - för Moodyson är ju en fin människa med de rätta, klädsamt socialistiska och anti-amerikanska åsikterna.

Samma mönster går om och om igen. Den folkkäre aktören Sven Wollter står högt i kurs hos både kultureliten och allmänheten. Att han däremot är aktiv i KPMLr, som propagerar för en väpnad kommunistisk revolution, verkar inte ställa till några större problem för hans trovärdighet. Det är tydligen fullständigt socialt accepterat inom kultureliten att vara aktiv i ett parti som stöder allt från Stalin till Castros Kuba, via skräckväldet i Nordkorea. Och vars ungdomsförbund faktiskt har ordnat en insamling där pengarna skulle hjälpa Nordkorea ett land där befolkningen lever i yttersta armod att köpa en luftvärnskanon.

Dessa exempel är inga isolerade undantag, de är snarare regel. De fina kulturpersonligheterna kan tydligen säga vad som helst utan att stöta på den minsta patrull. Jan Myrdal kan beröma varenda kommunistisk diktator som helst och ändå ha en grädfil till tidningarnas kultursidor. Jan Guillou kan ensidigt fördöma Israels agerande och måla ut palestinierna som martyrer. Att palestinska självmordsbombare dödar civila israeler i mängder när de väntar på bussen eller äter pizza verkar inte bekomma honom det minsta. För israelerna är de enda som gör fel.

Nej kära vänner, det skulle behövas en ny Vilhelm Moberg i den svenska kultureliten. En man som vågade stå för sin liberala övertygelse och individens frihet före kollektivet. En man som vågade kritisera de klädsamt socialistiska kulturpersonligheterna. När 31 ledande svenska författare hyllade Sovjet på 30-årsdagen av Lenins maktövertagande och hyllade Sovjets kulturella framsteg, utan att med ett ord fördöma diktaturen, massmorden och åsiktsförtrycket, då svarade Moberg: "vad har man för glädje av att kunna läsa, om man inte själv får välja vad man vill läsa".

Av Daniel Ekman 22 jan 2003 18:16