Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Ingenting?

Om Allt.

Det riktiga livet.

I det riktiga livet sitter jag just vid en vedspis och värmer mina händer medan eldens knastrande fyller det lilla köket.
Min hud doftar från den kyliga vinden därutifrån och snart kokar vattnet som jag ska ha till kaffet. Jag har malt kaffebönorna för en liten stund sedan och doften hänger kvar i luften. Kaffekoppen står redan framme och på staffliet väntar en halvfärdig målning, bland många stora färdiga dukar. Blå valv och rosenbäddar lyser mot mig från deras födda tillblivelser. Förväntan är det jag känner.
Katterna spinner och gnider sig mot mina ben och det är tillit i deras ögon. Våra blickar möts. Mjuka kroppar mot min hand och jag ler av kärlek. Och en stor hund följer mina rörelser, han har stora mjuka tassar och är min allra bästa vän. Hans nos är stor, svart och våt och i hans ansikte kan jag läsa så mycket av det som han vill säga mig. Vi är vänner, vänner för livet.

Jag rör vid honom, lägger min handflata mot hans känsliga kind och ler. Stunden är fylld av närhet.
"Mamma"! ropar min lille pojke just i skymningen och han har byggt en koja. "Kom, mamma, kom och se", ber han och hans röst är så stor så stor i skogens tysta skugga. Granar susar dovt och fyllda av löften och björkarnas kronor är ännu fulla av glädjerika blad. De rasslar litegrann i vinden och det är sensommarkväll.

Idag har jag vandrat på ängarna och jag hittade några kantareller som ännu ligger kvar i korgen. Vildblommorna har jag redan bundit ihop och nu hänger de på rad i takbjälkarna. Det är vackert och rummet är målat i en blå färg. Jag är hemma. Vi är alla hemma.
Och imorgon kommer mina vänner. Vi brukar träffas i all enkelhet och bara slå oss ned och småprata. Ibland skapar vi något tillsammans men oftast räcker det med att bara vara. Det är kärlek och vänskapen är djup och sann.
Stjärnöga, kallar de mig.

.......För det är din Moder som talar. Det är din Fader som spår. Det är dina medsystrar som viskar i de största tonerna så låt dina sinnen vara vidöppna så som fönsterluckor i den vildaste storm. För det finns bara en fiende och den heter fruktan.
Och ensam i en glänta sitter Näcken och spelar. Han är en vagabond och han spelar för alla längtande kvinnor som har ett dunkande hjärta och en hud som ropar efter mera skimmer. Beröring skapar skimmer. Beröring skapar glitter i ögonvrår. Och jag hittar till Bergakungens Salar.
Har du varit där?

innan det som kunde varit det som var

drömmerska, förkrossad
viskar viskar viskar

Skriv!