Att ha katt

Mitt kattliv började någon gång i mitten på 80-talet och sedan dess är jag fast. En gång katt alltid katt.
Så för sex år sedan när en kombos katt bestämde sig för att utöka familjen med fyra var det kört. Under ett år delade vi tak med en kattmamma och fyra vad som skulle föreställ kattungar men som mer och mer påminde om Hin Håle själv. Våra gäster fick finna sig i att sova på en autobahn av framfarande katter och vår redan tunna studentkassa fick ge vika för kattmat och kattsand.

Men det var ett kärt besvär och när min kombos och mina vägar skildes åt, ja bostadsmässigt i alla fall, lämnade jag lägenheten med Tove, då tio månader gammal.

Tove är nu sex år gammal och har fått sällskap av ännu en katt som lyssnar, i alla fall när det passar att lyssna, till namnet Biggles. Låt mig få presentera livet med Tove och Biggles.

Att klippa klorna.

Katter må vara håriga och gulliga små varelser, men någonstans i den där oskyldiga mjuka pälsen gömmer sig orsaken till såriga händer och sönderklösta möbler.

Att lägga en katt på rygg är svårt nog, att sedan dessutom försöka få den att samarbeta med att fint lägga fram tassen och spärra ut klorna så man kan klippa dem är näst intill ett "mission impossible". Men skam den som ger sig och efter sex år har jag till slut fått Tove att samarbeta så nu ligger rekordet på under två minuter.

One down...


Att resa.

Att ha en vuxen katt som blir åksjuk och kräks så fort man rasslar med bilnycklarna är något jag under normala omständigheter skulle le lite ömt åt. När jag ser på mina sönderrivna armar inser jag dock att jag inte befinner mig under normala omständigheter. Detta är i allra högsta grad en del av min vardag och jag har brutalt blivit medveten om hur mycket motstånd en katt på tre kilo faktiskt kan göra.

Sträckan Malmö-Göteborg är egentligen inte mycket att tala om. Ynka 27 mil. Men den kan kännas som en sträcka av astronomiska mått, bara man utsätter sig för tillräckligt mycket… katt.

Det är nämligen inte förrän man delat tågkupé med sin skrikande katt, två schäfrar med tillhörande hussar och mattar samt fem andra kattburar med tillhörande packning, som man inser hur lång vår västkust faktiskt är. Det är heller inte inte förrän man väl upplevt detta som man blir plågsamt medveten om att ett sådant litet djur kan frammana bastoner som skulle göra självaste Pavarotti grön av avund.

Att skriva.

Att sitta ner vid datorn med en kopp kaffe och skriva i lugn och ro är endast ett svagt minne från gångna tider. Vårt senaste tillskott i kattfamiljen tycks ha en förkärlek till att klampa omkring på tangentbordet när jag försöker maila eller skriva. Med sina små tassar får han fram tangentkombinationer jag inte trodde fanns vilket frammanar dialogrutor från helvetet. När han sedan lyckas göra det i en hastighet som ögat inte hinner uppfatta finner jag mig plötsligt i en Windows-värld av dialogrutor som fyller hela skärmen och som får Twilight Zone att framstå som Bolibompa.

Ett par minuter senare har jag lyckats klicka bort samtliga rutor bara för att åter finna katteländet hoppandes jämfota över Insert- och Caps Lock-knappar. Med en uppgiven suck lämnar jag datorn och dammsuger den nerhårade mattan för andra gången på två dagar.

Att läsa.

Katter tycks ha en medfödd oförmåga att ständigt vilja vara i centrum och vad är väl bättre då än en bok?
Alla som någon gång haft katt suckar igenkännande när de hör talas om andra kattmänniskors läsupplevelser, eller snarare brist på dem.

Man har myst ner i fåtöljen och fått till den där perfekta bekväma läsställningen. Ljuset är precis lagom och boken vilar bekvämt i knäet. Friden varar dock sällan länge för snart finner man sig stirrandes ner i ett hav av katthår där håren antingen fortfarande sitter kvar på katten som befinner sig någonstans därunder, eller är rester katten lämnat efter sig när den tidigare låg och ålade sig mellan sida nr 56 och 57.

Att ha katt.

Kort sagt, att ha katt innebär rivmärken på händerna efter avmaskning och kloklippning. Det innebär att ha riv- och bitmärken på fötterna efter lek och bus. Det innebär att ständigt upptäcka katthår i smörpaketet eller att ligga vaken i flera timmar om nätterna för kattkräket precis upptäckt det där myntet som låg på golvet under sängen har ni någon aning om hur mycket väsen ett mynt kan göra på ett trägolv?.

Så varför har man katt egentligen? Det verkar ju mest idiotiskt och självmordsbenäget att ta in de små riv- och klösmaskinerna i sitt hem.

Ja, kanske är det galet att ha katt. Kanske borde man lägga ner det där med nersölade matskålar och illaluktande kattlådor en gång för alla, få leva med ett ständigt lugn i sin lägenhet utan att bli väckt klockan fem på morgonen.
Fast å andra sidan, vad tråkigt det skulle vara. Jag skulle sakna mina rivmärken och smörpaketet skulle troligen kännas väldigt tomt utan de välbekanta katthåren.

Nä, det är som att äta chips, har man väl en gång börjat är det svårt att sluta. Och för den delen är det inte jag som väljer att ha katt, det är ju katten som väljer att ha mig, eller hur.

Av Eva Råberg 21 jan 2003 14:27